Hurra! Äntligen har skolan börjat!!
Lyckan är total för de flesta föräldrar med barn i skolålder skulle jag tro. I alla fall för mig! Tillbaks till rutiner, tråkiga vardagen, hösten och ny enegi, nya mål, nya planer!

Resultat på bild när man är jättehungrig och lägger upp mat för att fota för instagram och råkar smaka på den innan...

Är så jäkla arg!! Hela morgonen har gått åt att städa åt stora sonens rum. Han har ätit i sitt rum vilket har lett till att han har massor med myror. Kläder ligger lite överallt. Väskor som han behöver samt inte behöver ligger runt om på golvet. Och så kryper det myror, spindlar samt silverfiskar bl annat.
Herregud va arg jag blev!!! Hur fan ska jag kunna lära en 15 åring att städa sitt rum när han verkligen skiter i det?
Problemet med mig när hag blir arg är att jag tar tag i det själv. Jag fick panik med alla kryp där. Man måste ju hålla reda, ta hand om huset i vilket fall som helst. Så det blev dubbel dammsugning av rummet, tog bort bland annat två stycken spindelnät. Och så våttorkning av golvet överallt. Hann inte med att dammtorka, jag var så ledsen. Sonen låg på sängen med sin telefon medan jag låg på alla fyra och våttorkade under hans säng. Helt plötsligt kom tårarna. Inte för att jag fick städa utan för att jag inte har lärt honom något här i livet. För att han får hela sitt barnbidrag för att göra det han tycker är kul vilket är sova, spela spel och spela hockey. Ingenting annat har har gjort. Han är inte intresserad av något annat heller för den delen. När man frågar vad han ska bli när han blir stor så säger han miljonär. Ehh...

Fick samtal från soc ang att pappan hade gjort en orosanmälan på mig. 

Hon ville prata per telefon om hur allt går, samt bekräfta att det är ingen ide att de börjar en utredning eftersom vi har kommit så långt i precessen.

Nästa vecka ska jag till tingsrätten. Det är lite blandade känslor. Ena sekunden känner jag mig stark och litar på att jag klarar mig och att det kommer bli  så smärtfritt som möjligt för barnen. I nästa sekund är jag som ett litet barn som behöver stöd och bekräftelse på att jag kommer överleva detta. Mamma är orolig för att han ska brusa upp och behandla mig så som jag blev behandlad på nätverksmötet. Hon vill vara med, hon vill skydda mig. Jag har sagt nej till att hon ska vara med pga att hon är för emotionell. Försöker förklara för henne att jag är skyddad då jag har en advokat med mig. Hon är väl lite besviken över det.

Fast innerst inne är det krig. Inte trodde jag att jag skulle vara där jag är nu. Jag menar en gång i tiden var det kärlek, det var bröllop, det var barn, upp och nedgångar, och nu är det tingsrätt.    Och så känns det skönt på ett sätt. Barnen vill att jag ska gå genom tingsrätten.

Jag mötte upp en glad unge idag som tycker han har växt under sommaren. Han både ser och känner sig vuxnare. Han ler med hela ansiktet, rättar till håret, sedan slår han ut armarna och vi kramas. Och jag tänker att jag hoppas att jag aldrig glömmer känslan när han kramar mig. När han kallar mig för mamsen-tramsen på ett kärleksfullt och lekfull sätt, så där som barn ska göra. Sedan säger han att han tycker att jag ska fortsätta träna då jag är mjuk om magen och jag vaknar upp från mina tankar  

Kan man verkligen må dåligt när man inte gör något på jobbet?

Mår kass   

Det är inte jag, det här. Allt är bra, inget stör mig, ingen stress, men jag mår inte bra. Ska jag kanske inte känna efter så mycket? Vad händer i kroppen, den hänger inte med mig längre. Jag försöker ta hand om den, det sägs aldrig vara för sent. Sedan förra veckan har jag infört nya rutiner med morgon strechning. Känns otroligt skönt att vakna och bara med mig själv. Ibland hinner jag strecha 5 min, ibland hela 20. Men det viktiga att jag gör det varje dag. Jag har märkt att jag inte har lika ont.

Nu när värmen är över så har jag kommit igång med träningen. Känns stabilt att få gå tillbaka till rutiner. Jag fortsätter med mammafitness schemat. Och jag har tagit paus under 3 veckor av min semester då jag inte räknat kalorier, men räknar igen (och väger maten). Inte allt dock, utan bara när jag känner att jag inte ens vet på ett ca. Kroppen säger liksom till när det är dags för mat igen och ibland har jag märkt att det går liite för mycket tid för då blir jag kinkig.

Försöker förbereda mig mentalt för nästa vecka. Ungarna börjar skolan och jag ska till tingsrätten.

Andas.

Om man inte går till kyrkan ofta, och sedan går för att be, kommer Gud höra mig ändå?

Jag har tänkt på en sak.

I helgen var jag och fikade med en vän. Jag vill kalla henne för vän då jag tror att vi har passerat bekantskapstadiet eftersom båda har delat tankar som är jobbiga att erkänna. Hon är en supersnäll , vettig person som jobbar på dagarna inom hemtjänsten. Hon har en man som är sjukpensionär och de har tillsammans en son i tonåren. Utåt är allt jättebra, som för de flesta, men ju mer vi träffas, desto mer öppnar hon upp om att allt är inte så bra som det ser ut. Hon har nu haft 4 veckors semester hemma med sin familj. Ok när ungen är hemma och de kan hitta på saker, men när hon var ensam med sin man så visste hon inte var hon skulle ta vägen. 

Hon beklagade sig på hur jobbigt hon upplever det hemma. Hon arbetar heltid, gör allt som har med hemmet, sonen, skolan, matlåda att göra. Hon känner sig mer eller mindre utmattad, trött och sjuk (hon har dessutom kraftig diabetes). Jag frågar lite försiktigt om mannen är verkligen sjuk (han har nån sorts reumatism)  eller om han gör till sig. Vill inte att hon ska ta illa upp, men av det som hon berättat så ligger han hemma hela dagarna, sedan kommer hon hem efter jobbet, trött och sliten och då vill han hitta på saker, samtidigt som han gärna beklagar sig över hur tråkigt han haft det, återberättar allt skit han sett på tv (som hon inte är intresserad av), samt väntar på att hon ska göra det som bör göras om inte varje, så varannan dag, dvs lagas mat, svättas, städas. Jag frågar om hon inte har märkt detta tidigare, de har ju varit ihop i nästan 20 år. Nja, inte i den utsträckningen som det är nu. Det har blivit värre med åren. Hon har ibland tänkt på att lämna han, men är väldigt försiktig med att prata högt om det. Jag frågar inte så mycket kring det. Har ingen erfarenhet av någon som har reumatisk sjukdom, dock har jag märkt på henne att hon blir mer sliten för varje gång vi ses. Och hon vill mer och mer komma hemifrån. Kan inte låta bli att tänka på henne.

Om han är sjuk och inte kan arbeta, så borde han ju kunna hjälpa till hemma när han väl mår bra? Han mår ju inte dåligt varje dag. Det finns säkert något han kan göra hemma för att underlätta för henne. Han klarar ju av att följa med på saker utanför hennes arbetstid, då borde han prioritera att hjälpa henne, eller tänker jag fel nu?

Ibland har jag tänk om han spelar bra. Jag menar inte han han inte har ont, men de gångerna han hälsat på hos oss så han man aldrig kunnat märka ens att han har ont eller så. Jag tänker bara att han kan säkert underlätta hennes vardag då och då , när han mår bra, så att även hon får utrymme att må bra.

Så tänkte jag att hon kanske är medberoende. Visst kan man vara medberoende med någon som är sjuk? Hon är duktig, ställer höga kvar på sig, vill hjälpa andra, tycker synd om andra, och tänker på andra i första hand. Det ringer en rejäl varningsklocka. Sedan tror jag att hon nånstans vill lämna han för hon vill ha ett annat liv, men hon kommer nog inte göra så länge hon har en underårig son. 

Jag kom och tänka på mig själv. Jag borde också lämnat för länge sedan, men gjorde inte det. Jag hade mina skäl, hon har säkert sina. Eller så kommer hon vara om X antal år där jag är nu, och ångra att hon inte har lämnat, eller förändrat sin situation.

Jag hoppas för hennes skull att något kommer ske så att hon mår bättre. Nu ser jag att jag fick sms av henne, ska föreslå en promenad. Hon kanske vill bara komma ut lite grann och andas.

Jag och mamma har en konstig relation.

När jag inte behöver så kommer hon gärna med goda råd, bra påståenden och jag känner verkligen hur mycket hon bryr sig. När jag behöver uppmuntran och söker hennes uppmärksamhet, emotionellt stöd och bekräftelse så får jag aldrig det.   Hon har aldrig varit bra på det.

Jag kan mer eller mindre känt mig i vägen för henne under tonåren. Jag minns inte henne i barndomen, fast jag kan ändå inte påstå att jag hade en dålig barndom. Ensam ja, inte dålig. I tonåren så var hon inte så värst intresserad av saker som jag hade för mig. Jag fick sällan ta hem kompisar för hon tyckte det var jobbigt. Jag uttryckte aldrig känslor eller tankar med henne.  Och vi har aldrig egentligen varit nära. Och vi har inte heller bråkat. Hon fick mig att känna som att jag fanns där på hennes villkor, och hon formade mig precis som hon ville. Hon förväntade sig ett visst beteende av mig och jag var den lydiga flickan till långt efter tonåren. Än idag kan jag känna skuld över min existens, hur jag väljer att leva mitt liv, fostra mina barn. Det som jag är mest ledsen över är att jag aldrig har känt mig uppskattad för att jag är jag. Jag upplever att jag aldrig har motsvarat hennes förväntningar på hur hon tycker att hennes dotter ska vara.

Jag hälsar inte på mamma tillräckligt ofta, jag tillbringar för lite/för mycket tid med mina barn, jag klär mig alldeles för enkelt, jag äter fel, jag tränar för mycket/för lite, jag uppfostrar barnen fel, jag prioriter fel saker/kläder/människor, jag lägger pengar på fel saker. Jag har svårt för beslut och förändring, vilket hon tycker är förödande. 

Ibland undrar jag om jag nånsin kommer göra något rätt i hennes ögon. Eller att jag någonsin kommer motsvara den illusion hon har om hur en dotter ska vara. Men jag är ju ingen illusion. Jag är jag. Bör hon inte älska mig att ta mig för vad jag är? 

Jag är bara så ledsen :(