Idag ringde jag upp son 2 och frågade om han ville spela biljard med mig. Han var lyrisk över erbjudandet! Och jag blev glad.
Jag var på dejt idag. Med alla mina 3 pojkar. Inte illa eller hur. Och jag njöt av varenda sekund. Vi spelade biljard, drack läsk och småpratade. Båda killarna har blivit så stora. Var tog egentligen tiden vägen.
Minstingen kramade och pussade mina händer när jag mötte han efter jobbet. Vi pratade om pappa en stund. Han kämpar för att bli accepterad av omgivningen, mig, pappa och framförallt sin bror. Hans bror är inte så jättebra på att höja han utan han får ta emot en del negativa saker. Jag försöker förklara för son 1 vem han är för sin lillebror. Jag hoppas verkligen att son 1 kommer förstå det snart. Son 2 verkar förtvivlad ibland, han vill ha broderns godkännande.
Den stora han visar inte så mycket känslor. Men jag ser att han vill att jag ska uppmärksamma honom. Att vi alla ska göra det. Ute ser han ut som om han vill gömma sig bakom sina sportkläder och sin keps.
Jag undrar om han känner sig så som jag gjorde i den åldern. Världen mot mig. Krav och förbud. Fick aldrig som jag ville. Just i den åldern hade jag på mig bylsiga tröjor och pösiga byxor, jag ville gömma mig från välden. Jag insåg hur olika jag och mamma var. Jag insåg att världen handlade bara om pengar, droger och rock?n?roll. Ok kanske inte så dramatiskt men nästan. Nu hoppas jag att mina barn är friare men jag tror att de flesta tonåringar har den känslan. Det kanske är utvecklingfas mot att bli stor? När blir man stor egentligen? Och vem bestämmer det? Är det kanske bara en känsla? Att man är större än tex för 1 år sedan för att man har kommit underfund med vissa saker. Precis som när det gick upp för mig att jag ansvarar för mina barn och den bördan är tung. Jag kom på det förra året, då mina barn var 12 och 14 år. Jag blev rädd för det jag såg. Jag blev rädd för att allt det som är innehållet av deras barndom har påverkat de till det de är idag. Jag blev rädd för att jag kände att jag inte klarade av min uppgift. Jag var misslyckad för att de mådde dåligt. Jag hade satt de till världen och pajat deras barndom. Får man göra fel som förälder? Får man göra misstag?
Vi käkade Max mat som vi tog med oss hem och pratade och skojade åt och med varann vid bordet. För mig så stannade tiden en stund. Jag såg ögonblicket från ovan, så som man ser på film. Det här kommer jag komma ihåg när jag är gammal.
Alla var nöjda. Son 1 som bytte sina gaming hörlurar. Son 2 som jag lovade att vi skulle spela biljard. Dessutom har han varit både på laserdome och paintball i veckan. Och sambon var glad för att vi alla kom ut. Han fick dessutom stå för notan :)

Jag var hos optiker igår. För att min chef tvingade mig skaffa terminalglasögon. Jag har levt i förnekelse länge men nu måste jag erkänna att min syn har blivit sämre, vilket stämde efter undersökningen. Jag klarar mig inte när jag kör bil, och ser inte tvn fast den står 2,5 meter från soffan.
Imorgon ska jag till sjukgymnasten. Jag har konstant ont och det spelar ingen roll om jag tränar eller inte, det hjälper inte. Kroppen pajar ihop. Två barn, ansvar, psykisk ohälsa i perioder hela livet, anorexia i perioder, viktuppgång, leva i ett detruktivt förhållande hela vuxna livet. Klart den säger ifrån, vore konstigt om den inte gjorde det.
Det kanske är omen att byta yrke till något annat? Mer aktivt?

Sambon säger att jag har 40 års kris. Det kanske jag har vad vet jag. Jag söker meningen med livet, men gör inte vi alla det? Jag försöker prioritera rätt, gör inte alla det? Och har ständigt dåligt samvete för att jag prioriterar det jag är tvungen till istället för det jag vill. Är inte de flesta av oss i denna ålder är? Ibland kan jag tycka att det är lättare att säga något om någon annan än vara i det där själv. Han säger att han inte haft nån kris. Det tror jag inte på. Men man behöver inte använda sig av ordet kris. Det förknippas så negativt. Jag vill se det som mer reflektion över livet. Övergång till ett annat stadie. Mitt började i 14 års ålder och har fortsatt tills idag, fast på olika stadier. Jag har alltid varit i sökandet efter något. Lyckan? Lugnet? Acceptansen? Identitet? Mening?
Utseendemässigt känns det som att tiden stannade efter 35. Allt har bara gått utför. Kroppen är seg, dallrig, har ont. Den där bulan på magen är svår att bli av med. Orken är liten. Kroppen svarar på träning på ett helt annat sätt. Eller inte alls. Gaaah!

Jag tog lite illa upp när sambon sa att det blir inga fler barn. På ett sätt tycker jag att det är skönt. Kroppen är verkligen inte 23 längre. Men en annan liten del av mig hoppades på att vi skulle ev skaffa en till. Sista chansen, sista viljan, bla bla bla. Han vill ju inte ha hund heller. Ibland undrar jag om han mår bra egentligen efter allt det som hände efter hans skilsmässa. För det är lite han vill, jämfört med mig, som tycker att jag lever begränsat och inte fullt ut. Vi kanske är inte så lika som jag trodde. Eller ser så lika på saker och ting. Han verkar vara en sån som trivs med att flocken för han har lätt för att bara hänga på. Jag vill att han ska vara involverad aktivt i flockens aktiviteter.

Sonen hämtade sin hockey trunk idag.

Han har avslutat ett stort kapitel i sitt liv. Det har varit upp och ner, mycket tankar, men nu är det bestämt, vilket känns jätteskönt.

Det var lite jobbigt att se han våndas och sväva mellan besluten. Han pratade med mig ett par gånger innan. 10 år har han stått på isen. Och av de kanske 7 har jag varit i ishallen. Nu är det alltså över.

Attans,jag som köpte en ny, varmare jacka...

Idag hade vi vår första snö. Vintern är invigd. Det varade i privk 2,5 min dock och försvann så fort den ramlade på marken. Men ändå. Vintern är här. Kan inte påstå att jag ärjätteglad, min kropp är inte gjord för kyla då jag är småsjuk i princip från höst till vår.
Nu är jag frisk och har haft min första träning idag. Gud vad jag saknade att svettas. Har tur som har mitt gym i källaren för nu går det inte att bortförklara varför jag inte kommer till träningen. Gymrummet är inte riktigt klart. Jag ska ta tag i det när jag klarat mina kurser.

Under lunchen på jobbet hade vi tjejer en diskussion om våra mammor och våra barn. Jag blev lite ställd när en kvinna som jag uppfattar som en krigare (för att hon valde att vara ensamstående med 4 barn) berättade att hon inte hade kontakt med 3 av sina 4 barn. Jag har uppfattat henne som en stark kämpe, hon är hård i sin ton, lägger inte energin på bagateller. Barnen är vuxna, hon har flera barnbarn. Och så sa hon att ibland sitter hon hemma och gråter för att hemmes barn förstår inte att hon gjorde allt hon kunde när de växte upp. De har ingen kontakt då hennes barn tycker att hon var en dålig mamma. När är man dålig mamma? När man känner sig själv dålig eller när nån annan säger det? Eller när nån annan är ens barn?

Jag vet ju inte egentligen vad som hände där men kände mig skyldig och ringde upp min mamma när jag slutade jobba.

Jag tänkte på när mina barn blir stora. Kommer jag få skulden för att deras pappa är alkoholist? För att jag tvingar de att göra sina läxor. Har regler ang internettid. Tjatar om att de ska äta grönsaker. För att jag jämt är trött och sliten? Kommer de förstå varför? För att vi aldrig har kunnat göra något annat än vara i ishallar? Kommer de inte heller att ha kontakt med mig? Jag är otroligt rädd för det. Jag skulle aldrig kräva något av mina barn men att de ringer då och då skulle jag uppskatta. Eller så kommer de vara som jag. Känna skuld när de inte hör av sig, göra det motvilligt, till en viss ålder, efter psykoterapi i ett par år kommer de göra upp med sina inre demonerna och acceptera att det blev som det blev, och ringa mig 1 gång varannan månad. Och jag kommer känna mig ensam precis som min arbetskamrat. Oavsett.

Egentligen så är alla människor ensamma. Man föds in i en familj. Har mamma eller pappa, växer upp, lämnar mamma och pappa, träffar någon, skaffar barn, som växer upp, som lämnar denne, och så går det runt runt. Menföräldrarnas uppgift är väl att släppa ungen fri? Föräldrarnas ansvar slutar väl när de blir myndiga och flyttar hemifrån? Eller tar det aldrig slut?

Jag lever ett bra liv. Tryggt liv. Jag har värme i huset, vatten i kranen. Jag kör bil till jobbet varje dag. Jag har ungar som förgyller mitt liv. Jag har sambo som gör allt för mig och för mina barn. Jag har kompisar som lyssnar och ger goda råd. Jag har arbetskamrater som jag skrattar med. Jag borde vara tacksam. Jag är tacksam. Jag uppskattar allt jag har.
Och alla möjligheter jag har.
Jag får lön imorgon. Och jag blir glad för det varje gång ( fast än det är jag som betalar ut den på företaget)
Och idag skiner solen här i Stockholm. En till sak att vara tacksam över.
Idag är jag bara tacksam!

Jag har tänkt många gånger på varför jag inte trivs med mig. Varför jag kan bli irriterad på mig själv för att jag bryr mig om kritik eller ofta tänker jag att jag inte är värd något för att jag gör för lite. Och så försöker jag ännu mer. Och det blir aldrig rätt i andras ögon.
Mamma är bra exempel på att få mig att känna otillräcklig. OTILLRÄCKLIG.
Jag puchar mig hårdare för att göra henne nöjd. Egentligen så längtar jag efter att bli accepterad för den jag är precis som jag försöker med mina barn. Villkorslöst kärlek. När man inte inte vill förändra den andre utan när man accepterar den andre.
Jag är lite sado maso när det gäller sådana känslor. Jag kommer på mig själv att jag puchar mig själv till att göra mycket mer, det ska kännas och göra ont nästan, för då tror jag att jag blir ?värd? denna bekräftelse som jag aldrig egentligen får, men hela tiden strävar efter. Bekräftelse. Tänk att man som människa är så beroende av att få bekräftelse av andra. Att vara omtyckt, accepterad, omfamnad. När man egentligen borde till att börja med göra upp med sig själv. Acceptera sig själv, älska sig själv. Det sägs att endast då kan man älska någon annan. Det är lättare att älska någon annan. Men då är kärleken destruktiv, för man smälter in i den andre för att göra den till lags. Det gör man inte när man älskar sig själv först. Eller? Är acceptera sig själv lika med kärlek till sig självt?

Jag försöker få mina barn att gilla sig själva oavsett vad de känner eller hur de ser ut. Ochså tänkte jag imorse när jag såg mig själv i spegeln. Nya rynkor har börjat träda fram runt ögonen, håret måste färgas då hårfästet i pannan är alldeles vitt. Fick en kommentar från min 13 åring om detta. Röd om näsan då jag har varit förskyld sen i onsdags. Trötta påsar under ögonen och alldeles nyvaken. Stel i ryggen, och ont i höften för jag har antagligen legat fel när jag sovit. Magen hänger, jag har inte tränat på nästan en vecka och stoppat i mig skitmat vilket har gett mig finnar.
Nu så, acceptera dig själv. Älska dig själv. Förlåt dig själv för att du ser ut som du gör. Jävligt svårt är det. Och lätt att säga hur det bör vara. Utseende mässigt kan jag leva med. Det är det innersta inneboenden som är jobbigast att göra upp med.
Och hur kan jag som förälder lära ut något jag själv inte begriper?

Livet är en kamp. Livet med barnen är ännu mer en kamp. Där man aldrig är vinnare, och där man ofta kan vara känslomässigt ostabil hur mycket stabil man än är i grund och botten. Aldrig har jag känt att jag har Ansvar för en annan levande individ förrän nu. Antagligen för att jag ser alla fel jag har gjort. Eller för att jag känner att jag har misslyckats som mamma. Det är bra nu när jag läser utvecklingspsykologi, jag får sån förståelde hur barnen blir påverkade av den värld vi föräldrar skapar åt dem. Och hur vi påverkar deras allt från personligheten till sociala kontakter. Och som förälder så är det jäkligt svårt att göra rätt. För vad är rätt egentligen?
Vem är det som bestämmer det här ?rätt??
Det finns så många teorier och grundmodeller och scheman för vad som händer i barnens liv som kan påverka deras utveckling. Kan men behöver inte.
I ena kursen ska jag diskutera om vi ska förvänta sig av barnen att de ska säga förlåt. Jättespännande diskussion, då enligt forskare så har barnet utvecklat ett samvete i skolåldern, vilket egentligen betyder att om vi kräver av en 2 åring att säga förlåt, så tvingar vi denna att vara en vuxen till lags. För en 2 åring förstår inte varför denne ska säga förlåt. Hjärnan är inte så utvecklad och barnet är inte moget i sin utveckling för en sådan sak.