Idag ringde jag upp son 2 och frågade om han ville spela biljard med mig. Han var lyrisk över erbjudandet! Och jag blev glad.
Jag var på dejt idag. Med alla mina 3 pojkar. Inte illa eller hur. Och jag njöt av varenda sekund. Vi spelade biljard, drack läsk och småpratade. Båda killarna har blivit så stora. Var tog egentligen tiden vägen.
Minstingen kramade och pussade mina händer när jag mötte han efter jobbet. Vi pratade om pappa en stund. Han kämpar för att bli accepterad av omgivningen, mig, pappa och framförallt sin bror. Hans bror är inte så jättebra på att höja han utan han får ta emot en del negativa saker. Jag försöker förklara för son 1 vem han är för sin lillebror. Jag hoppas verkligen att son 1 kommer förstå det snart. Son 2 verkar förtvivlad ibland, han vill ha broderns godkännande.
Den stora han visar inte så mycket känslor. Men jag ser att han vill att jag ska uppmärksamma honom. Att vi alla ska göra det. Ute ser han ut som om han vill gömma sig bakom sina sportkläder och sin keps.
Jag undrar om han känner sig så som jag gjorde i den åldern. Världen mot mig. Krav och förbud. Fick aldrig som jag ville. Just i den åldern hade jag på mig bylsiga tröjor och pösiga byxor, jag ville gömma mig från välden. Jag insåg hur olika jag och mamma var. Jag insåg att världen handlade bara om pengar, droger och rock?n?roll. Ok kanske inte så dramatiskt men nästan. Nu hoppas jag att mina barn är friare men jag tror att de flesta tonåringar har den känslan. Det kanske är utvecklingfas mot att bli stor? När blir man stor egentligen? Och vem bestämmer det? Är det kanske bara en känsla? Att man är större än tex för 1 år sedan för att man har kommit underfund med vissa saker. Precis som när det gick upp för mig att jag ansvarar för mina barn och den bördan är tung. Jag kom på det förra året, då mina barn var 12 och 14 år. Jag blev rädd för det jag såg. Jag blev rädd för att allt det som är innehållet av deras barndom har påverkat de till det de är idag. Jag blev rädd för att jag kände att jag inte klarade av min uppgift. Jag var misslyckad för att de mådde dåligt. Jag hade satt de till världen och pajat deras barndom. Får man göra fel som förälder? Får man göra misstag?
Vi käkade Max mat som vi tog med oss hem och pratade och skojade åt och med varann vid bordet. För mig så stannade tiden en stund. Jag såg ögonblicket från ovan, så som man ser på film. Det här kommer jag komma ihåg när jag är gammal.
Alla var nöjda. Son 1 som bytte sina gaming hörlurar. Son 2 som jag lovade att vi skulle spela biljard. Dessutom har han varit både på laserdome och paintball i veckan. Och sambon var glad för att vi alla kom ut. Han fick dessutom stå för notan :)

Sonen hämtade sin hockey trunk idag.

Han har avslutat ett stort kapitel i sitt liv. Det har varit upp och ner, mycket tankar, men nu är det bestämt, vilket känns jätteskönt.

Det var lite jobbigt att se han våndas och sväva mellan besluten. Han pratade med mig ett par gånger innan. 10 år har han stått på isen. Och av de kanske 7 har jag varit i ishallen. Nu är det alltså över.

Attans,jag som köpte en ny, varmare jacka...

Nu har vi kommit överens i tingsrätten.

Jag var nervös som bara den. 

Domaren var stenhård. Han ville verkligen att vi skulle komma överens här och nu. Jag kände mig pressad.

Jag gick med på det bara för att visa att jag är samarbetsvillig. Jag fick ge upp ensam vårdnad mot att jag är boendeförälder samt barnen ska ha umgänge med pappa, på barnens villkor, utan umgänges schema. Hans krav var ett umgängesschema samt växelvis boende. 

På ett sätt ska jag se detta som en vinst, men också som en förlust. 

Problem som vi har kommer inte försvinna bara för att jag har/har inte ensam vårdnad om barnen. Problem med att han ringer dem när han är packad, arg och odräglig kommer inte heller försvinna...

Detta kommer firas med ett föräldramöte i sonens hockeylag.

Funkar det inte så kommer jag ta det vidare, men just nu är det så här och jag får lov att vara nöjd.

Hurra! Äntligen har skolan börjat!!
Lyckan är total för de flesta föräldrar med barn i skolålder skulle jag tro. I alla fall för mig! Tillbaks till rutiner, tråkiga vardagen, hösten och ny enegi, nya mål, nya planer!

Fick samtal från soc ang att pappan hade gjort en orosanmälan på mig. 

Hon ville prata per telefon om hur allt går, samt bekräfta att det är ingen ide att de börjar en utredning eftersom vi har kommit så långt i precessen.

Nästa vecka ska jag till tingsrätten. Det är lite blandade känslor. Ena sekunden känner jag mig stark och litar på att jag klarar mig och att det kommer bli  så smärtfritt som möjligt för barnen. I nästa sekund är jag som ett litet barn som behöver stöd och bekräftelse på att jag kommer överleva detta. Mamma är orolig för att han ska brusa upp och behandla mig så som jag blev behandlad på nätverksmötet. Hon vill vara med, hon vill skydda mig. Jag har sagt nej till att hon ska vara med pga att hon är för emotionell. Försöker förklara för henne att jag är skyddad då jag har en advokat med mig. Hon är väl lite besviken över det.

Fast innerst inne är det krig. Inte trodde jag att jag skulle vara där jag är nu. Jag menar en gång i tiden var det kärlek, det var bröllop, det var barn, upp och nedgångar, och nu är det tingsrätt.    Och så känns det skönt på ett sätt. Barnen vill att jag ska gå genom tingsrätten.

Jag mötte upp en glad unge idag som tycker han har växt under sommaren. Han både ser och känner sig vuxnare. Han ler med hela ansiktet, rättar till håret, sedan slår han ut armarna och vi kramas. Och jag tänker att jag hoppas att jag aldrig glömmer känslan när han kramar mig. När han kallar mig för mamsen-tramsen på ett kärleksfullt och lekfull sätt, så där som barn ska göra. Sedan säger han att han tycker att jag ska fortsätta träna då jag är mjuk om magen och jag vaknar upp från mina tankar  

Jag och mamma har en konstig relation.

När jag inte behöver så kommer hon gärna med goda råd, bra påståenden och jag känner verkligen hur mycket hon bryr sig. När jag behöver uppmuntran och söker hennes uppmärksamhet, emotionellt stöd och bekräftelse så får jag aldrig det.   Hon har aldrig varit bra på det.

Jag kan mer eller mindre känt mig i vägen för henne under tonåren. Jag minns inte henne i barndomen, fast jag kan ändå inte påstå att jag hade en dålig barndom. Ensam ja, inte dålig. I tonåren så var hon inte så värst intresserad av saker som jag hade för mig. Jag fick sällan ta hem kompisar för hon tyckte det var jobbigt. Jag uttryckte aldrig känslor eller tankar med henne.  Och vi har aldrig egentligen varit nära. Och vi har inte heller bråkat. Hon fick mig att känna som att jag fanns där på hennes villkor, och hon formade mig precis som hon ville. Hon förväntade sig ett visst beteende av mig och jag var den lydiga flickan till långt efter tonåren. Än idag kan jag känna skuld över min existens, hur jag väljer att leva mitt liv, fostra mina barn. Det som jag är mest ledsen över är att jag aldrig har känt mig uppskattad för att jag är jag. Jag upplever att jag aldrig har motsvarat hennes förväntningar på hur hon tycker att hennes dotter ska vara.

Jag hälsar inte på mamma tillräckligt ofta, jag tillbringar för lite/för mycket tid med mina barn, jag klär mig alldeles för enkelt, jag äter fel, jag tränar för mycket/för lite, jag uppfostrar barnen fel, jag prioriter fel saker/kläder/människor, jag lägger pengar på fel saker. Jag har svårt för beslut och förändring, vilket hon tycker är förödande. 

Ibland undrar jag om jag nånsin kommer göra något rätt i hennes ögon. Eller att jag någonsin kommer motsvara den illusion hon har om hur en dotter ska vara. Men jag är ju ingen illusion. Jag är jag. Bör hon inte älska mig att ta mig för vad jag är? 

Jag är bara så ledsen :(

Igår fick jag ett brev från soc om att pappan hade gjort en orosanmälan. Suck. Det var väl väntat.

Ringde idag för att kolla vad som hade hänt. Han skickade ett mail om att vi hade samarbetssvårigheter (no shit Sherlock), att jag hjärntvättar barnen samt att jag är emot en utlandsresa som han vill göra med barnen. 

Jag var så nära att börja gråta igår. Men inte för själva orosanmälan utan för att han aldrig ger upp att jävlas med mig. Dessutom gråter jag inte inför barnen så gråtandet fick jag skjuta upp till en annan gång.

Barn har bott hos mig sedan april månad på heltid, de vill inte träffa sin pappa, de har har ångest av att vistas med han, inte kan jag väl skicka dem på semester utomlands i en vecka?? 

Vi var i ishallen igår, den lilla och jag för att se en bit av storebrors träning. Pappan var också i ishallen. Jag fick tvinga lillen att gå till pappan och hälsa. Han var orolig och ängslig   och förstod inte ens varför han var tvungen att göra det. Hur ska han klara en vecka om han inte ens vågar och vill gå fram nu. Jag förklarade att det ser konstigt ut om han inte skulle gå fram samt att det är bra att säga hej då han inte sett pappan på hela sommaren.

Det kändes bra efteråt, sa han. Men när han gick så var han orolig hur det skulle gå så han gick långtsamt. Det är det mina barn gör. Går långsamt, skjuter upp på saker de tycker är jobbiga. Och de tycker att allt som handlar om pappa är jobbigt. Ibland undrar jag om han slagit dem eftersom de får panik när jag uppmanar de att ev ses en kort stund. De vill inte. De saknar inte honom. Säger de. Jag tror att det finns en stor sorg bakom det hela. De saknar visst han men det är lättare att bete sig som om allt är bra än att tänka på sorgen och saknaden. Som den lilla sa igår när jag frågade om han inte vill umgås eller hälsa på : tänk om han dricker. Innerst inne tänkte han på att han själv skulle må dåligt igen. Så det är bättre att ta det säkra för det osäkra.

Kom att tänka på att man aldrig blir nöjd. Efter konversation med min minsta som vill så gärna åka utomlands.
Jag förklarar för han att det är lika varmt här i Sverige och att vi ska vara tacksamma för vädret vi har, poolen vi badar i varje dag, att vi är lediga och gör det som faller oss in (i vårt fall ingenting).
Han tycker inte det är samma sak men kan inte förklara skillnaden. Men det blir bättre där borta. Jag känner igen mig i detta. Det är alltid finare där borta, roligare nån annanstans, varmare, snyggare, plattare etc etc Man kan hålla på hur mycket som helst, men varför blir man aldrig nöjd? Varför uppskattar man aldrig det man har här och nu?
Svårt att lära barnen att se hur bra de har det när de får allt de behöver och mer därtill. De saknar liksom aldrig något vilket gör att de lär sig inte uppskatta det de har. Sen är jag fylld av ångest och dåligt samvete inför mina barn, hur kan jag lära dem uppskattning när jag själv strävar efter perfektionism. Se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt. Varför? Jag vet inte. Det bara är så. Jag är bara är sån?

En sak har jag reflekterat över och som jag kommer tillbaka till, speciellt nu när barnen bor hos oss på heltid. Jag tycker att barn är svårt och jobbigt. Det har jag alltid tyckt. Det är så tabu att tycka det och jag har skämts en del förut. Det är tabu att man vill ha egen tid. Att man vill ha sig själv för sig själv. Jag har insett att jag trivs bäst själv.
Och jag längtar till den dan de flyttar hemifrån för att jag ska kunna göra det jag inte kan nu. Vad jag vill? Resa, ha mer tid för mig, slippa orosmoment som att titta på klockan och undra ifall han kom ihåg att äta middag då jag måste skjutsa han till träning om exakt 5 minuter. Orosmoment är liksom nåt jag har dragits med så mycket att det blir olidligt.

Låter jätteknasigt :( men det är så jag känner. Med barn blir man låst. Jag känner mig låst. Nu är mina ungdomar, med egna viljor och krav. De behöver bli lyssnade till och räknade med vilket är självklart. Men att 4 olika viljor bestämmer vad de vill äta till middag är liksom inte så populärt. Eller vi kommer ingen vart på det.

Jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn. Och jag tycker fortfarande att småbebisar är gulliga och söta och pratar alltid töntigt så fort jag får peta på en bebis. Sitter på rödlysen och vinkar till bebisen i bilen bredvid. Snart vinkar hela familjen till mig antagligen på grund av barnets leende och högljudda förtjusningen som deras unge har när han/hon vinkar till mig och jag vinkar tillbaks. Men barn är jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle få det så jobbigt. Och att jag skulle splittra kärnfamiljen. Och att han skulle jävlas med barnen. Och att jag skulle gå in i väggen. Och ta mig därifrån ensam. Och att jag skulle ha dåligt samvete.
Och ändå är jag jävligt tacksam för allt som har skett. Jag är tacksam för det jag har nu. Och jag vill på något sätt lära barnen vara tacksamma och uppskatta det de har.
Och de har det bra, jävligt bra.