Vaknade i natt av att jag drömde om en uggla som skrämmer mig, jag springer och ett sork börjar leka med mig och när jag försöker "bli av" med den så biter den mig i tummen. Jag vaknade med ett ryck, halvsvettig och groggy.
Sedan somnade jag om. Och drömde om att jag tittade på klockan, den var 16:53 och 18:15. Märkligt.

Är seg idag. Det är så kvavt både ute och inne. Mår konstigt. Har värsta pms och känner mig disträ. Är sjukt trött och på gråthumör. Ush. Tänk att man som kvinna kan känna allt detta - samtidigt!!
Blir så frustrerad över att jag varenda dag har krämpor. Många gånger har jag tänkt att det ÄR fel på mig eftersom det inte går en dag utan att jag har ont någonstans. Är det åldern? Har jag kommit in i klimakteriet? Eller förklimakteriet? Varför mår jag konstigt. Varför har jag ont i huvet, magen, och Gud vet vad. Skäms för att varje dag förklara det för min sambo eller barnen att något är fel. Många gånger "leker" jag att allt är ok, inför andra, medans jag har hjärtklappning, mår illa, och vill bryta ihop och gråta. När hände det här egentligen? Har det varit så länge utan att jag har reflekterat? Eller kom det nu helt plötsligt när jag fyllde 38? Jag vet att jag klagar. Jag försöker göra det här och inte inför mina nära o kära. Jag skäms. Jag är frustrerad. Och jag får inte hjälp av sjukvården.
Nästa vecks ska jag till vårdcentralen där jag bor så får jag se om de vill utreda mig.

Sambon fyller år. Han fick en kopp där det står "Världens bästa bonuspappa". Lillkillen fick överlämna det och han var så stolt över det.

Det går upp och ner hela tiden. Min förskylning har inte lagt sig än och jag känner mig mer eller mindre desperat, känslomässigt utmattad, gående på sparlåga i ett. Jag försöker sova mycket men är aldrig utvilad. Ser inget glädje till att göra saker då jag tycker inget är direkt kul. Skulle vilja resa bort en vecka..eller en månad. Räcker med om jag kommer till öde ö.
Inget har hänt med advokaten än. Inget agerande kan göras då exet har sagt att hand ombud ska åkerkomma till mitt. De får då tydligen inte lämna in stämning utan måste vänta. Det är så typiskt han!! Hans mål ärju att dra på tiden, vara otillgänglig eller skapa situationer där man är osäker i sig själv och sina handlingar.
Jag borde vara arg och dra i alla trådar men istället vill jag bara gråta för jag orkar ingenting. Hans mål är ju att få mig ur balans psykiskt, och han tror ju att han har lyckats om han inser att jag inte agerar.
Helt ärligt så vet jag inte vad jag kan göra mer. Det jag har gjort är otillräckligt och det får jag höra högt och tydligt då och då av min mamma.
Vaddå hade hon förväntat mig att jag ska ta itu med saker och ting? Varför skulle jag det när jag lärdes vara tyst och alla till lags. Sjukt. Och inget konstigt att mina barn går igenom saker nu. Orkar inte ens skriva om det mer.

Lilla sonen är förskyld igen, så jag kan ju förvänta mig att få hem en sjukling ...igen. Det betyder inget hockeyträning under min vecka. Igen. Och inget att hitta på då barnen är utmattade och vill bara spela spel, vara hemma...

Något är fel i min kropp. Jag är otroligt trött. Och skakis. Får ofta hjärtklappning. Känner mig matt.
Så där när man vill göra så mycket saker och tackar nej i sista sekund för jag är matt. Har träffat läkare och lämnat prover. Har även fått en 24 timmar blotrycksmätning. Har fått en ny läkartid om en månad.

EN MÅNAD!   

Jag kanske inte ens lever då.

Nåja...dramaqueen   

Vad jag ska ta mig till...
Idag blev det en sväng till Bup med stora killen då han bröt ihop i skolan. När han äntligen står där för att få hjälp, så tillhör vi tydligen inte rätt enhet.(!)
Undra på att det finns så mycket psyksjuka i Sverige!!!
Jag fick förklaring att han måste vilja ta livet av sig innan vi får komma in dit. Men alltså, really!!! Är det det man väntar på? Inte det det man ska försöka undvika? Är han mindre värd att tas om hand bara för att han inte är där än?!! Precis som med allt annat slussas man vidare.
Att jag känner mig maktlös och handikappad är en sak. En dag som denna visar tydligt att systemet funkar inte i Sverige. Barn som får diagnoser ökar, unga mår psykist sämre.
Tja väntar man till man tänker på att ta livet av sig så...