Inlägg publicerade under kategorin Livet

Av lady1980 - 6 november 2018 14:19

Jag har insett en sak.
Jag tycker inte att arbetslivspsykologi är kul.
Nu kommer jag avsluta kursen bara för att men jag tycker inte den är lika kul som utvecklingspsykologi.

Sedan har jag tänkt på en sak nu när jag försöker tänka ut vad jag skulle vilja jobba med i framtiden.
Jag kan inte drömma. Så där som när man var liten. Jag drömde aldrig om att bli princessa, eller något annat. Jag drömde när jag var i tonåren att jag skulle bli klädesdesigner. Eller psykolog. Jag blev varken eller. Och det värsta är att jag vet inte vad som är kul längre.
Jobbar du med rätt saker? Hur kom du fram till vad du vill jobba med?

Av lady1980 - 1 november 2018 19:45

Hade en märklig situation på jobbet igår. Chefens eurocard faktura har inkommit och jag har samlat ihop kvitton. Han bor i Västerås och har förmånsbil egentligen. Men på grund av en ögonsjukdom fick han ta sig till och från arbetet kommunalt dvs tåg. Kvitton hade han bifogat ca 16 st dvs för 8 arbetsdagar. Jag ifrågasatte detta hos min chef genom att hävda att det är hans privata resor till och från arbetet och de ska förmånsbeskattas (redan på hans skyhöga lön) eller han får ta de privat och genom sin deklaration.

Men som vanligt så blundar man alltid för dessa små bagateller. Jag menar en vanlig arbetare som har låg lön skulle ju aldrig få igenom att få detta utbetalt av arbetsgivaren. Tänkte på hur människor väljer att inte skapa konflikt pga att det är en person i hög position som står framför dem.

Tänkte på min chef. Som är jättebra på alla sätt och vis. Men nu börjar jag märka sidor som jag inte tycker om hos henne. Bland annat detta. När jag frågade henne så valde hon inte att gå vidare, utan sa att han har ju förmånsbil.

Eller när en anställd inte gör det den ska, så väljer man inte prata med den anställde, utan man pratar Om den anställde.

Eller när papper ska in av vanliga arbetare och tjänstemän, kvitton som ska vara klistrade på en vit papper, medan chefer, de kan bara slänga in sina kvitton på mitt bord, så att jag klistrar dem. Jag har inga problem med de arbetsuppgifterna, men borde inte man se alla lika? Jag gillar inte när folk fjäskar. Eller när de är konflikträdda. Ska du fjäska, gör det då för alla. Är du konflikträdd, prata inte om andra bakom ryggen på dem. Är man chef, ska man varke göra det ena eller det andra.

Jag blev besviken.

Kanske därför jag inte gillar människor...




Av lady1980 - 31 oktober 2018 22:22

Idag ringde jag upp son 2 och frågade om han ville spela biljard med mig. Han var lyrisk över erbjudandet! Och jag blev glad.
Jag var på dejt idag. Med alla mina 3 pojkar. Inte illa eller hur. Och jag njöt av varenda sekund. Vi spelade biljard, drack läsk och småpratade. Båda killarna har blivit så stora. Var tog egentligen tiden vägen.
Minstingen kramade och pussade mina händer när jag mötte han efter jobbet. Vi pratade om pappa en stund. Han kämpar för att bli accepterad av omgivningen, mig, pappa och framförallt sin bror. Hans bror är inte så jättebra på att höja han utan han får ta emot en del negativa saker. Jag försöker förklara för son 1 vem han är för sin lillebror. Jag hoppas verkligen att son 1 kommer förstå det snart. Son 2 verkar förtvivlad ibland, han vill ha broderns godkännande.
Den stora han visar inte så mycket känslor. Men jag ser att han vill att jag ska uppmärksamma honom. Att vi alla ska göra det. Ute ser han ut som om han vill gömma sig bakom sina sportkläder och sin keps.
Jag undrar om han känner sig så som jag gjorde i den åldern. Världen mot mig. Krav och förbud. Fick aldrig som jag ville. Just i den åldern hade jag på mig bylsiga tröjor och pösiga byxor, jag ville gömma mig från välden. Jag insåg hur olika jag och mamma var. Jag insåg att världen handlade bara om pengar, droger och rock?n?roll. Ok kanske inte så dramatiskt men nästan. Nu hoppas jag att mina barn är friare men jag tror att de flesta tonåringar har den känslan. Det kanske är utvecklingfas mot att bli stor? När blir man stor egentligen? Och vem bestämmer det? Är det kanske bara en känsla? Att man är större än tex för 1 år sedan för att man har kommit underfund med vissa saker. Precis som när det gick upp för mig att jag ansvarar för mina barn och den bördan är tung. Jag kom på det förra året, då mina barn var 12 och 14 år. Jag blev rädd för det jag såg. Jag blev rädd för att allt det som är innehållet av deras barndom har påverkat de till det de är idag. Jag blev rädd för att jag kände att jag inte klarade av min uppgift. Jag var misslyckad för att de mådde dåligt. Jag hade satt de till världen och pajat deras barndom. Får man göra fel som förälder? Får man göra misstag?
Vi käkade Max mat som vi tog med oss hem och pratade och skojade åt och med varann vid bordet. För mig så stannade tiden en stund. Jag såg ögonblicket från ovan, så som man ser på film. Det här kommer jag komma ihåg när jag är gammal.
Alla var nöjda. Son 1 som bytte sina gaming hörlurar. Son 2 som jag lovade att vi skulle spela biljard. Dessutom har han varit både på laserdome och paintball i veckan. Och sambon var glad för att vi alla kom ut. Han fick dessutom stå för notan :)

Av lady1980 - 31 oktober 2018 10:56

Jag var hos optiker igår. För att min chef tvingade mig skaffa terminalglasögon. Jag har levt i förnekelse länge men nu måste jag erkänna att min syn har blivit sämre, vilket stämde efter undersökningen. Jag klarar mig inte när jag kör bil, och ser inte tvn fast den står 2,5 meter från soffan.
Imorgon ska jag till sjukgymnasten. Jag har konstant ont och det spelar ingen roll om jag tränar eller inte, det hjälper inte. Kroppen pajar ihop. Två barn, ansvar, psykisk ohälsa i perioder hela livet, anorexia i perioder, viktuppgång, leva i ett detruktivt förhållande hela vuxna livet. Klart den säger ifrån, vore konstigt om den inte gjorde det.
Det kanske är omen att byta yrke till något annat? Mer aktivt?

Sambon säger att jag har 40 års kris. Det kanske jag har vad vet jag. Jag söker meningen med livet, men gör inte vi alla det? Jag försöker prioritera rätt, gör inte alla det? Och har ständigt dåligt samvete för att jag prioriterar det jag är tvungen till istället för det jag vill. Är inte de flesta av oss i denna ålder är? Ibland kan jag tycka att det är lättare att säga något om någon annan än vara i det där själv. Han säger att han inte haft nån kris. Det tror jag inte på. Men man behöver inte använda sig av ordet kris. Det förknippas så negativt. Jag vill se det som mer reflektion över livet. Övergång till ett annat stadie. Mitt började i 14 års ålder och har fortsatt tills idag, fast på olika stadier. Jag har alltid varit i sökandet efter något. Lyckan? Lugnet? Acceptansen? Identitet? Mening?
Utseendemässigt känns det som att tiden stannade efter 35. Allt har bara gått utför. Kroppen är seg, dallrig, har ont. Den där bulan på magen är svår att bli av med. Orken är liten. Kroppen svarar på träning på ett helt annat sätt. Eller inte alls. Gaaah!

Jag tog lite illa upp när sambon sa att det blir inga fler barn. På ett sätt tycker jag att det är skönt. Kroppen är verkligen inte 23 längre. Men en annan liten del av mig hoppades på att vi skulle ev skaffa en till. Sista chansen, sista viljan, bla bla bla. Han vill ju inte ha hund heller. Ibland undrar jag om han mår bra egentligen efter allt det som hände efter hans skilsmässa. För det är lite han vill, jämfört med mig, som tycker att jag lever begränsat och inte fullt ut. Vi kanske är inte så lika som jag trodde. Eller ser så lika på saker och ting. Han verkar vara en sån som trivs med att flocken för han har lätt för att bara hänga på. Jag vill att han ska vara involverad aktivt i flockens aktiviteter.





Av lady1980 - 29 oktober 2018 20:00

Sonen hämtade sin hockey trunk idag.

Han har avslutat ett stort kapitel i sitt liv. Det har varit upp och ner, mycket tankar, men nu är det bestämt, vilket känns jätteskönt.

Det var lite jobbigt att se han våndas och sväva mellan besluten. Han pratade med mig ett par gånger innan. 10 år har han stått på isen. Och av de kanske 7 har jag varit i ishallen. Nu är det alltså över.

Attans,jag som köpte en ny, varmare jacka...

Av lady1980 - 12 oktober 2018 10:44

Märkligt hur man tänker när man är 35 att det inte går att skola om sig eller byta yrke, nu när jag närmar mig 40, börjar jag få känningar på vad jag skulle vilja arbeta med. Har det att göra med att man har provat på att jobba, eller att man valde fel från början? Eller att man har andra intressen, och vill gå vidare?
Tankar har fötts fram om att jag vill arbeta med människor.
...
...
Jag vet. Jag som ser mig inte som en sån som ska jobba med människor. Jag gillar inte ens människor. Men jag kan inte släppa tanken på att jag kanske, eventuellt kan hjälpa någon att tänka i andra banor. Och varför ska man lyssna på mig då? Jag kan ju endast tala ur eget erfarenhet. Det räcker så här långt. Jag vill inte säga för mycket för då tror att jag det inte händer.

Jag minns min resa när jag träffade min pappa och var 29 år. Fram till 29 letade jag efter min identitet. Fast än jag själv hade barn och familj. Fram till 29 har jag känt att det fattades en bit. Och sedan blev det lugnt. Och jag hittade min identitet. Man kan tro att nu borde man ju pusta ut. Och så går jag in i väggen.
Men jag förstod inte då att jag hade hittat min identitet. Det förstår jag nu när det har gått nästan 10 år och jag minns tillbaka den tiden och hur jag kände och vad jag ville.

Och nu igen efter min separation letade jag efter vad jag vill kontra vad jag har kontra vad jag skulle vilja ha. Det handlar inte om materialistiska saker, även om de berörs också. Det handlade om att vara tillfreds med livet, speciellt nu när jag visste vem jag var.

För fram till en viss ålder kämpade jag att fixa boende, jobba på relationen, vara andra till lags, samtidigt som jag ska vara glad och bekväm och trivas med mig själv. Ytligt har hetsen på den perfekta kroppen, hetsen på att passa in, utföra jobb perfekt, vara social, uppfostra perfekta barn etc etc listan kan göras lång. Vad är ett perfekt barn förresten? Vad är den perfekta kroppen? Och varför ska man höra allt perfekt???

På något sätt känns det fortfarande att min terapi inte är avslutad än. Det känns som att jag fortfarande håller på att jobbar men utan min terapeut.

Av lady1980 - 10 oktober 2018 20:01


Jag är inte gjord för att leva med en annan människa. Jag är van att klara mig ensam. Vem sa att människor är sociala varelser? Social kan man vara på jobbet, med vänner, med älskare.
Jag har erkänt för mig att jag mådde bättre när jag levde ensam. Så nu har jag sagt det.

Av lady1980 - 10 oktober 2018 19:48

Igår blev det en spontanmiddag hos M. Vi pratade massor om barnen och jag kan inte ens föreställa mig när hon berättade att hennes 17 åriga gjorde abort i sent i graviditeten. Vi visste att hon inte mådde bra och kände dig konstig och gick ner i vikt, var illamående. Hon berättade även att efter att ha varit hos 4 olika läkare och på olika instanser så var det INGEN läkare som tog ett grav test. Sjukvård år 2018. Det är skandal och de kommer göra allt för att gå vidare med detta. Flickan fick föda fram ungen (jag fick se bild) inför ögon på M.
Hon var rätt stor och troligen hade läkarna ?räknat? fel och hon var mer gången än hon var. M hade åldrats sen vi sågs :( Det syntes att allt detta tärde på henne.
Jag tänkte på min abort. Här kunde jag sitta med 3 barn och slita sönder håret. För bra skulle jag inte ha med den mannen. Det skulle inte ens vara troligt att jag skulle lämnat han vilket är ännu värre. Men jag gör ju inte det. Ibland skäms jag för att jag inte ens har dåligt samvete över min abort, och då var jag emot abort, tills jag själv valde att ta det beslutet. Då var jag visserligen i v5+6.
Jag undrar ibland om jag får mer chanser till barn eller om jag har förbrukat min barnakvot i detta liv.
Fel dag att skriva om barn då jag känner mig så maktlös och ledsen över alla mail jag får som rör skolan. Den stora är sjuk, igen. Det är värre än med småbarn. Aldrig har jag trott att man kunde känna sig så misslyckad och maktlös som i ett föräldraskap. Min barnakvot är nog uppfylld. Han där uppe (vi pratar fortfarande inte med varann) såg verkligen till att jag skulle få gå den hårda skolan när det gäller barn. Sen gäller det att skaffa barn med någon som vill ha barn, det vill ju inte min sambo.

Skapa flashcards