Idag fick jag ett sms:

Ville säga att jag Älskar dig! När jag är borta från dig eller när du är borta från mig saknar jag dig hela tiden. Du är mitt   . Puss!!!

Min första tanke, han har dåligt samvete för att han snarkade inatt och jag kunde inte sova och var tvungen gå o lägga mig i sonens säng. Min andra tanke : åh va gullig han e, men han har säkert på gång nåt jag inte skulle gilla.

Jag svarar: Jag älskar dig   

Och tänker.

Vad är kärlek egentligen.

När man är rädd att förlora någon eller tvärtom, när man vet att man inte kommer göra det. Oavsett.

När man saknar någon varje minut? Eller när man kan sitta tyst i timmar med en annan individ? Är det något man känner eller något man ger?

Det är så lätt att säga att man älskar någon men hur är den kärleken. Är den rosa, blå, mjuk eller blöt? Eller är det bara ett val man gör att tillbringa tid med den personen man valt. Kan man ändå älska någon man inte valt?

Är det när man blundar för saker som man konverserar med sig själv om, senare, när man är ensam. Eller när man inte gör det, blundar alltså. Eller är det tryggheten man känner av att vistas med en annan. Det kanske är blicken man ger/får när den andre har gjort något man själv inte tycker om, och så tänker man "Va fan, jag lägger mig inte i hans/hennes liv utan är nöjd med att vara observatör, glädjas och stödja när hon/han faller"

Eller det kanske är allt i ett. När man känner sig hemma, med den andre i soffan, leker vem-pruttar-högst leken, garvar åt livet och sina personliga misslyckanden. När man är sig själv och slipper tassa på tå för att göra den andre missnöjd, besviken. Kärlek-är det känsla eller handling?

Var tvungen att googla på detta..

Kärlek är ett spektrum av känslor och attityder som präglas av ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller en nation, mot mer allmänna konkreta ting som naturen eller en sportklubb eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen.

Källa : https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rlek

Vad är kärlek för dig?

Idag blev jag sur. Riktigt sur. Det jag förväntat mig och det som är verkligheten är inte ens nära. Förväntar jag för mycket av dig min älskade? Eller kanske är det så att jag ser mer och mer något jag inte tycker om. Det är egentligen bagatell. Något som binder en samman så att man kan kallas familj. Allt som betyder är tid...
Hur kunde jag varit så dum och lämnat min lägenhet!! Att jag aldrig lär mig. Varför lär jag mig aldrig? Varför kan jag aldrig vara den oberäkneliga utan måste göra "rätt" för någon annans skull.
Inte undra på att jag har fått kämpa hela livet. Jag lär ju mig aldrig de läxor som ges mig.
Jag är sur och irriterad för att du är en kopia av mig. Lika tråkig som jag, lika ärlig som jag. Ett snäpp smartare än jag. Lika sårbar...eller kanske ett snäpp mindre vad vet jag.
För att mina förväntningar är höga och jag gång på gång sätts på plats. Ändå försöker jag tvinga fram något som inte finns.... Varför försöker jag alltid tvinga fram? Varför kan jag inte se verkligheten som den är.
Allt låter luddigt...det är det inte.
Jag vill att du ska veta att jag inte vill ha en ring för det kan jag köpa själv. Och jag vill inte ha en hund med dig, för du är så rädd för allt som heter ansvar. Inte ska jag förstöra din lilla värld, din speltid vid paddan, dina otaliga timmar framför netflix, genom att ha en levande varelse som är beroende av dig när jag inte är i närheten.
Barn ska vi inte ens prata om. Du säger själv att du är dålig förälder, här är jag ett snäpp värre...värdelös.
Jag har den inställning att det du och jag har är bra. Att du är bra för mig. För oss. Jag är osäker på detta...

Jag vill bara ha min lägenhet, med bara mina saker, min helkropsspegel som jag inte har, mina skrikande, spelberoende ungar som utnyttjar mig till fullo. Och ingen som suckar missnöjt om de sitter o äter i soffan, skriker i sina rum när de spelar, eller inte städar efter sig. Ingen som går iväg när de äntligen är uppe och söker kontakt. Jag orkar inte med det som du försöker ge mig. Det blir inge bra nånstans. Jag har nog med att kämpa i mitt liv. Tvinga inte mig att kämpa mot dig. Du kommer aldrig vinna den kampen.

Här ligger man i soffan nästan hela dagen och tycker synd om sig själv.

Vad glad jag blev öven min första kommentar! Tänk att man kan bli så glad över småsaker ibland... Har lovat mig själv att jag själv ska bli bättre på att läsa andras inlägg och kommentera själv. Jag kanske gör någons dag precis som du gjorde min  

Har skrivit det förr. Jag är hel när barnen är hemma.
Den minsta hade en kompis över natten från igår. Den stora kommer ha en kompis från idag. De är stora nu mina pojkar.
Ibland så kan jag sitta och inspektera de. Jag kommer ihåg hur man tittade på huden när de var små. Inspekterade deras fingrar och tår. Det var så länge sen, men ändå inte. Jag kan inte förklara det. Men känslan när jag tittar sönder mina barn är densamma nu som när de föddes. Man luktade på dem, tittade på dem och fick aldrig nog. Nu luktar de lite mer...när de inser att man stirrar, undrar de om varför jag kollar dem...eller säger något så skyldigt som att jag har inte gjort något. Men för mig är känslan detsamma. Precis som första gången som jag fick dem i famnen.
Jag har börjat inse att snart är det över. Snart flyger de ut ur boet. Att ingenting är för evigt. Men det var ju bara igår de var små. Vart tog tiden vägen...

Idag hade jag möte med min familjebehandlare. Vi pratade om barnen, vad som hänt förra veckan, hur det går i skolan för dem, vad de säger och tycker.
Känns som att vi inte kommer till de konkreta råden som jag blev lovad för ett tag sedan. Eller så gör jag redan som man "ska" enligt de normer som finns.
Suck. Jag hoppas att det ger något till slut. Att all tid jag lägger ner är inte förgäves. Det har blivit en förändring enligt barnen. Bara tanke på att jag var tvungen att gå till soc för att barnen inte fick mat gör mig förbannad! Det som borde vara så självklart.

Ibland känns det som att jag själv har tagit vatten över huvudet. Att jag aldrig borde ha anmält honom. Jag hade barnen ett tag, och sedan backade de för att de ville undvika frågor från han. Vilket är förståeligt. Men jag vill inte kriga med han. Jag har aldrig velat kriga med han. Jag ville lösa det som man "borde". Jag är avis på andra föräldrar som uppfostrar sina barn tillsammans fast de inte är bästa vänner. Jag är avis att andras män sätter sina barns välmående i första hand, som väljer barn före sitt eget ego. Och undrar vad som är fel på mig eftersom jag fick dras just med en "sån" man...

Så jäkla märkligt egentligen att jag alltid är tvungen att gå den hårda vägen. Som om jag är född till en krigare. Långt ifrån. Jag är mesig, emotionell och otrolig tråkig. Förutom att jag har rätt dåligt självförtroende och är osäker på alla mina val här i livet (tack, mamma) så har jag massa rädslor. Och hur jag än gör så måste jag alltid kämpa, lära mig eller stå ut med saker och ting.
Det enda som jag alltid velat med livet är leva lungt.
..
.
Och en hund.

Det som inte dödar dig härdar dig...

Tack var och en av er för alla lärdomar!