Sista dagen på september månad.

Hela veckan har unge 2 och halva veckan unge 1 har varit sjuka. :(

Hatar när barnen blir sjuka. Blir ännu mer stressad då.

Kämpar med plugg. Kämpar med barn, träning, tiden... Har en sån negativ dag idag :( Blir så trött på mig själv.

Fick Hm paket med kashmit tröjor som jag blev så besviken över. Så stickiga. 

Och i flera dagar har jag haft sjukt ont i nacke/rygg fast än jag gör min morgongympa och massa andra rörlighetsöveningar så fort tiden finns. Har just nu ingen tid till en sjukgymnast.

Försöker att inte stressa och ta mig tid för vila då jag har känningar av att det kryper i huvet på mig. Hua. Har även haft problem med magen och drömmer otroligt mycket. Stress är inte bra.

I Arbetspsykologi läser jag om intressanta saker om stress, motivation, arbetstillfredställelse. Jätte intressant. Gruppen är nu bildad. Vi är 4 st som jobbar med samma arbetsuppgifter som ska lämnas in i slutet av månaden. Även här känner jag att jag lägger ner all min vakna tid till (förutom allt annat dårå)...

Pappan har ringt och trakkaserat barnen för att jag har ansökt om underhållsbidrag. Som vanligt ringer han onykter. Som vanligt gråter någon unge. Jag har insett att barnen mår så mycket bättre utan att ha han i sitt liv. Så länge han inte ringer och tjatar på dem så mår de bra, så fort han hör av sig så blir det oroligheter. Lillkillen har berättat att han minns hur jobbigt jag hade det när jag bodde med pappa. Han tyckte synd om mig. Du är så stark, sa han. Han är den som uttrycker kärlek. Han har flera gånger sagt att han älskar mig. Han pussar mig på kinden och kramar mig hårt. Jag är deras trygghet. I vått och torrt.

Jag vet att de saknar sin pappa. Och jag önskar av hela mitt hjärta att de skulle ha en bra kontakt med honom. Men jag har slutat uppmuntra de till träffar. En incident påverkade, när stora grabben skulle åka till papp med sin kompis med övernattning. De hade kommit överens tidigare i veckan och sedan när det väl skulle ske. Inte nog med att pappan inte kom till träningen. Han svarade inte i telefon. För att sedan svara och svamla i luren. Ingen av dem ville åka så klart. Mitt barn grät i bilen som om han är 5, fast han är 15. Han tyckte att det var så orättvisst. Varför inte han kan vara som andras pappor. Besviken. Igen.

Och nu som vanligt följer förföljensen av att han vill att barnen ska komma och hälsa på han. Ingen vill. De säger jag vet inte. Han är full. Han är arg. I helgen fick jag gå in och lägga på luren. På bådas telefoner. Herregud, har måste vara psyksjuk så som han pratar med barnen. Jag har spelat in samtal. Min lilla vill att jag ska spela in samtal. Han som är skör och har dåligt självförtroende och behöver lyftas. Hur ska jag lära han att han ska stå emot när någon vill trampa han. När den där någon är hans PAPPA.

Den stora visar tecken på aggression. I spel. Så kanske är alla barn? Jag vill att mina barn ska vara som andras. Jag vill att de ska må bra och vara barn. Jag känner mig ensam i mitt föräldraskap. Vi ska vara två som är stöd för våra barn. Här måste jag skydda barnen från pappan. Känns helt sjukt.

Men ingen fara. Vi överlever. Vi alla överlever. Mina barn kommer överleva, må bra och inte låta sig någon trampa på dem, ge dem dåligt samvete.

Stora killen har uttryckt att han inte hockey är lika kul. Han funderar på att sluta...ibland. Han tycker det är synd då han hållit på sedan 6 års ålder. Han vill göra annat. Jag säger inte så mycket mer än att det är hans beslut. Att jag finns där som stöd oavsett vad. Tid finns, han kan tänka på saken, vi kan diskutera det fler gånger om han önskar. Innerst inne jublar jag. Han vill NÅNTING!!! Han har slutat säga jag vet inte. Han har börjat resonera, tänka vad som är bäst för han, sätta sig på första parkett. Processen har börjat. Han är 15 år och 3 månader.

Jag älskar mina barn över allt annat. Jag önskar deras liv sett ut annorlunda.

Hinner inte med mina dagar. Hinner inte skriva här fast jag har tänkt många gånger.

Har nu börjat ny tjänst och har upplärningsperiod. Min chef lär upp mig och hon ska tydligen på semester i en vecka. Det har varit långa dagar, har ibland kommit hem vid 18 tiden. Jag hoppas verkligen att detta blir bättre då min mage har pajat totalt. Det är inte bara jobb som jag ska hinna med. På de senaste veckorna hann jag även med 2 föräldramöten, skjutsade barn fram och tillbaka till sina träningar. Hann även läsa i mina kurser...

Igår satt jag i skolan på stora killens föräldramöte. Fick några minuter efteråt att gå fram och hälsa på mentor och för första gången på väldigt länge hörde jag att det har skett en förändring till det positiva. Jag tar inte glädjen i förskott.

Jag har jobbat på nya jobbet nu i 7 arbetsdagar. Av någon konstig anledning kommer jag på mig själv att det nya jobbet är egentligen inte nytt. Bara företaget och strukturen är nya. Nya rutiner och nya ansikten. Funderar på om detta är verkligen är val för mig att byta jobb. Jag byter arbetsgivare men efter ett tag blir lika besviken, för innehållet har ju inte ändrats. Jag jobbar med samma saker som förut. Eller kommer jag någonsin bli nöjd? Varför lyckas jag alltid med att det ska fattas något i livet. Varför är förväntningarna på trivsel så stora för mig. Räcker det inte att bara ha det okej på en arbetsplats.

Japp var tvungen att följa valet. Orkade dock endast till halv 1. Jobbdag dagen efter.

Vet inte ens vad jag ska säga. Hoppades på sossarna skulle få mindre än så. Är förvånad att SD har fått så mycket...och samtidigt inte.
Det är ju inte så att det finns ett annat vettig parti att rösta på. I slutändan så vill jag slippa köer på sjukhus. Jag vill se förändring hos polis, försvar och skola. Jag vill höra att pensionärer har fått det bättre. Jag skiter i vem som sitter vid makten jag vill ha förändring. Politiker är bra på att lova saker. Jag vill att det ska bli samarbete mellan de olika blocken.

Vaknade innan väckarklocka ringde. Gjorde mina rörelse övningar i lugn och ro. Jag måste ärligt säga att jag förtjänar en stjärna för att jag har gjort mina rörelse övningar varje dag efter semestern.

Blev lite rörd idag. Chefen hade ordnat en morotstårta till mig. Och jag fick en kryssboll som avslutningspresent. Jag kramade han och var så noga med att inte börja gråta att jag glömde tacka för min tid på företaget. Nåja jag har en dag till att jobba.

Det är fortfarande varmt ute. Sambon klippte gräsmattan i helgen. Man kan fortfarande ha kjol eller kortärmat. Underbart!

Föröker räkna antal steg jag går per dag. Eller tel sköter det åt mig. Skitsvårt att komma upp i 10000 som är det som rekommenderas. Jag får antigen byta yrke eller frigöra tid genom att gå ner i tid.

Enda dagen i år där jag har gått mer än 10000 steg.
Då består dessa steg av att :
Jag skjutsat den lilla till innebandy cup 45 min innan själva cupen. Tagit promenad.
X 2 gånger under dagen.

Sedan tog jag en promenad med en kompis utanför ishallen då jag skulle hämta den stora. Så det blev en hel del promenad. Om jag behöver göra det varje dag efter jobbet så behöver jag gå ca 2 timmar. Vilken mamma har tid med det?