Tänk att tiden går fort, så fort. Min förstfödda fyller 15 idag     

Tittade på gamla kort, så liten han var. Kommer ihåg första gången jag såg honom. Han föddes 20:30 på kvällen. Jag var så trött, förlossningen tog tid, han förlöstes med sugklocka och hans huvud såg helt fyrkantig ut, och jag tänkte Herregud, är det så barn ser ut, haha. Han var väntad och älskad från samma stund. Han lärde mig vad kärlek är.

Det var konstigt och otroligt stort att vara 3 helt plötsligt. Jag var bara 23 och visste inte vad jag skulle göra när han började gråta. Det enda jag fick som instruktion från sköterska är kolla blöja, ge mat, krama.

Nu är han 15 och det funkar likadant (förutom blöja dårå). Uppmärksamhet, mat och kramar (även om det är svårt att krama en 15 åring)   Han har haft tuffa år men jag är otroligt stolt över min krigare   

Har beställt en del kläder hem. Nästan 10 st klänningar totalt. Ingen passade. Det ser jättebra ut på bild men inte på mig :(

Alla dessa åker tyvärr tillbaka. Det ser konstigt ut med dessa klänningar på min kropp. Jag är så besviken och nästan gråtfärdig då jag ville så gärna ha en klänning i år. Men så kom jag på att jag använder ju faktist inte de så ofta. Och jag har ingenting att använda de med heller...
Den sista är helt underbar men den sitter konstigt vid bysten :(

Somnade kl 3 inatt. Vaknade av och till innan jag gick upp halv 7. Tråkig dag på jobbet som vanligt.
En av mina chefer undrade vad jag skulle vilja jobba med när vi hade utvecklingssamtal. Den frågan tänker jag på varje dag. Varje dag när jag sitter framför min skärm och känner att detta är inte de arbetsuppgifter som jag stimuleras av.

Jag har dock bestämt mig att ta det lungt i sommar och ladda mina energier. Jag känner mig utmattad. Inte deprimerad, bara utmattad. Semester närmar sig och jag känner mer och mer att jag vill gömma mig från omvärlden och bara vara. Tittar på mina barn, det är ju nu jag borde aktivera dem, göra saker med dem. Men jag orkar inte. Och jag orkar inte ens ursäkta mig för det. Det får bli som det blir. De verkar inte så engagerade i att jag vill hitta på saker, var ju på dem hela våren. Frågan är vad man ska göra hemma i 4 veckor.

-2,9 kg på 2 veckor.

Det kan inte stämma. Jag får kolla om vågen visar rätt.

Kämpar fortfarande med mammafitness. Eller rättare sagt med att byta ut mat jag är van vid att äta mot nyttigare alternativ.

Det finns hur mycket som helst!! Kommer på mig själv att jag är rädd att testa nya smaker. Jobbar på det.

Herregud vad mycket onödigt fett jag stoppat i mig! Inte undra på att jag såg ut hur jag såg ut. Och mått som jag mått. Och haft problem med magen åt både ena eller andra hållet. Och skylla sen på gluten eller laktos.

Nu har min kostrådgivare ändrat min schema så att jag kan äta mer kolhydrater och mindre protein. Och mer mat.

Jaha ja...det som jag har så lätt för. Fast senaste ett par dagar har jag varit trött. Vet inte om det beror på barnens pappa som drar energi från oss alla (den eviga kampen) , för att jag har sovit dåligt eller om jag äter för lite på riktigt. Jag har även varit hungrig, vilket är bra nu när jag ska äta mer.

Har fått min leverans från Boozt. Blev så sugen på att använda klänning och känna mig lite kvinnligare   

Snacka om besviken när inget passade :(  

Den prickiga klänningen gjorde mig så bred. Den nedersta fick kunde jag inte stänga runt tuttarna. Suck. Kan det vara så att ett märke inte passar kroppstypen? Vet inte vad det är men just nu passar inget märke mig.   

Skolavslutning.
En slutar 6an och en slutar 8an. Tänk vad tiden går. Det är sommar...igen.

Det har hänt saker hos pappa..eller mer rättvisst att säga med pappas huvud. Barnen är låga..igen. Och tycker det är jobbigt. Och jag tycker det är jobbigt.

Jag kämpar med mammafitness. Det som är mest kämpigt är maten. Har problem med att komma upp i mitt kaloriintag...på rätt sätt ska tilläggas. Och allt kretsar kring mat just nu. Och träning. Och tiden mellan mat och träningen...till matlagning och planering.
Det som är positivt : Jag får äta allt. Jag behöver inte följa alla recept till punkt o pricka utan gör om till det man är van vid att äta. Jag tänker och läser innehållsförteckningen. På 12 dagar ser jag och känner skillnad och då har jag ändå käkat mörk choklad nästan varje dag. En bit- inte en hel chokladkaka. Jag är mätt! Jag har energi, ork, min hjärna funkar som det ska (mer eller mindre)   Jag har börjat tänka i andra banor kring kost och mat överlag.

Negativt: ledsen att säga det men nyttig mat är tråkig. Det är mycket kvarg, keso, torsk och kyckling. Kvargen är värst    Fettfria/lågkalori alternativ smakar annorlunda. (är en vanesak dock) Om inte familjen äter det du äter blire jobbigt med matinköp, matlagning och planering.

Men i det hela så är det inget märkvärdigt. Allt är en vanesak.

Det har kommit ett brev i brevlådan om kallelse till för handlingar i augusti   . Jag hoppades att vi skulle hinna till innan sommaren. Nåja, det som är menat att hända - händer.

Igår skulle stora killen gå på träningen, han hade ispass i en annan hall än sin hemmahall. Han ringer pappa (trunken är där) och de kommer överens om att han får skjuts dit (av mig) så tar pappa honom till ishallen.

-Varför kan inte pappa hämta dig här? undrar jag.  (vi bor på vägen till ishallen dessutom)

-För pappa vill inte hämta mig eftersom jag inte vill vara hos han.

-Sa han så? frågar jag chockat.

-Ja.

Efteråt ville pappa ha trunken tillbaka. Varför???

Vad säger man efter en sån sak? Eller andra klumpiga saker som pappan sagt till sina barn? Eller när barnen har kommit på han att han ljuger?

Svårt för mig som mamma att prata med sonen OCH uppmuntra han att umgås med sin pappa. Har flera gånger försökt att uppmuntra honom till att gå dit och vara där en stund (han är så anti just nu) men han blir så ledsen. Han är trots allt 15 och förstår själv saker och ting. Och jag känner mig som en som vill slänga ut sin kattunge till hyenorna...

Sonen är rätt tyst av sig men när jag skjutsade han igår fick vi en chans att prata bara vi två. Han verkar må bra. Verkar trivas med tillvaron, verkar ha den trygghet han behöver. Ibland måste jag utsätta honom för stress, när jag är på han om skolan.   Eller när jag är på han om att han ska stänga av spel. Vi ser honom oftare och oftare i vår soffa med hans fot bredvid mitt nylle.    Han har upptäckt att mamma är bra på att knåda fötter, klia på ryggen, skoja om livet   

Och händer det något ja då är han där för emotionella stödet. Stor men ändå så liten...

Hela helgen har vi varit hemma. Vi hade besök av mormor och morfar och firade sonens 13 års dag och så hans bästa vän med sin mamma och pappa kom över. Vi drack kaffe och hade tårta och fika bröd. Det var trevligt och han var nöjd.

Jag kom på mig själv att tänka på att jag inte har en enda bild av mig med nån av mina barn på en enda av deras födelsedagar. Däremot har min mamma alltid det. Hon bestämmer alltid var hon ska sitta och lyckas alltid ta den platsen som jag vill sitta på, dvs bredvid mina barn. Kom också på att hon försöker bestämma och ta plats så mycket som möjligt. Och det är inte bara jag som märker detta.

Halva lördag gick till att vara sociala och så fixade sambon till poolen. Så mycket jobb för lite vatten att plaska i   Ok så lite är det..kanske därför det är så mycket jobb. Vi kommer vara såå bortskämda i år om vi ska ha sån väder som vi har haft hittils. Vi har dessutom lä runt poolen vilket betyder att det är tropiskt väder just där, väldigt passande   

Mina vallmon blommar...

Och så har jag fått pioner av sambon.