Jag har insett en sak.
Jag tycker inte att arbetslivspsykologi är kul.
Nu kommer jag avsluta kursen bara för att men jag tycker inte den är lika kul som utvecklingspsykologi.

Sedan har jag tänkt på en sak nu när jag försöker tänka ut vad jag skulle vilja jobba med i framtiden.
Jag kan inte drömma. Så där som när man var liten. Jag drömde aldrig om att bli princessa, eller något annat. Jag drömde när jag var i tonåren att jag skulle bli klädesdesigner. Eller psykolog. Jag blev varken eller. Och det värsta är att jag vet inte vad som är kul längre.
Jobbar du med rätt saker? Hur kom du fram till vad du vill jobba med?

Jag var hos optiker igår. För att min chef tvingade mig skaffa terminalglasögon. Jag har levt i förnekelse länge men nu måste jag erkänna att min syn har blivit sämre, vilket stämde efter undersökningen. Jag klarar mig inte när jag kör bil, och ser inte tvn fast den står 2,5 meter från soffan.
Imorgon ska jag till sjukgymnasten. Jag har konstant ont och det spelar ingen roll om jag tränar eller inte, det hjälper inte. Kroppen pajar ihop. Två barn, ansvar, psykisk ohälsa i perioder hela livet, anorexia i perioder, viktuppgång, leva i ett detruktivt förhållande hela vuxna livet. Klart den säger ifrån, vore konstigt om den inte gjorde det.
Det kanske är omen att byta yrke till något annat? Mer aktivt?

Sambon säger att jag har 40 års kris. Det kanske jag har vad vet jag. Jag söker meningen med livet, men gör inte vi alla det? Jag försöker prioritera rätt, gör inte alla det? Och har ständigt dåligt samvete för att jag prioriterar det jag är tvungen till istället för det jag vill. Är inte de flesta av oss i denna ålder är? Ibland kan jag tycka att det är lättare att säga något om någon annan än vara i det där själv. Han säger att han inte haft nån kris. Det tror jag inte på. Men man behöver inte använda sig av ordet kris. Det förknippas så negativt. Jag vill se det som mer reflektion över livet. Övergång till ett annat stadie. Mitt började i 14 års ålder och har fortsatt tills idag, fast på olika stadier. Jag har alltid varit i sökandet efter något. Lyckan? Lugnet? Acceptansen? Identitet? Mening?
Utseendemässigt känns det som att tiden stannade efter 35. Allt har bara gått utför. Kroppen är seg, dallrig, har ont. Den där bulan på magen är svår att bli av med. Orken är liten. Kroppen svarar på träning på ett helt annat sätt. Eller inte alls. Gaaah!

Jag tog lite illa upp när sambon sa att det blir inga fler barn. På ett sätt tycker jag att det är skönt. Kroppen är verkligen inte 23 längre. Men en annan liten del av mig hoppades på att vi skulle ev skaffa en till. Sista chansen, sista viljan, bla bla bla. Han vill ju inte ha hund heller. Ibland undrar jag om han mår bra egentligen efter allt det som hände efter hans skilsmässa. För det är lite han vill, jämfört med mig, som tycker att jag lever begränsat och inte fullt ut. Vi kanske är inte så lika som jag trodde. Eller ser så lika på saker och ting. Han verkar vara en sån som trivs med att flocken för han har lätt för att bara hänga på. Jag vill att han ska vara involverad aktivt i flockens aktiviteter.

Under lunchen på jobbet hade vi tjejer en diskussion om våra mammor och våra barn. Jag blev lite ställd när en kvinna som jag uppfattar som en krigare (för att hon valde att vara ensamstående med 4 barn) berättade att hon inte hade kontakt med 3 av sina 4 barn. Jag har uppfattat henne som en stark kämpe, hon är hård i sin ton, lägger inte energin på bagateller. Barnen är vuxna, hon har flera barnbarn. Och så sa hon att ibland sitter hon hemma och gråter för att hemmes barn förstår inte att hon gjorde allt hon kunde när de växte upp. De har ingen kontakt då hennes barn tycker att hon var en dålig mamma. När är man dålig mamma? När man känner sig själv dålig eller när nån annan säger det? Eller när nån annan är ens barn?

Jag vet ju inte egentligen vad som hände där men kände mig skyldig och ringde upp min mamma när jag slutade jobba.

Jag tänkte på när mina barn blir stora. Kommer jag få skulden för att deras pappa är alkoholist? För att jag tvingar de att göra sina läxor. Har regler ang internettid. Tjatar om att de ska äta grönsaker. För att jag jämt är trött och sliten? Kommer de förstå varför? För att vi aldrig har kunnat göra något annat än vara i ishallar? Kommer de inte heller att ha kontakt med mig? Jag är otroligt rädd för det. Jag skulle aldrig kräva något av mina barn men att de ringer då och då skulle jag uppskatta. Eller så kommer de vara som jag. Känna skuld när de inte hör av sig, göra det motvilligt, till en viss ålder, efter psykoterapi i ett par år kommer de göra upp med sina inre demonerna och acceptera att det blev som det blev, och ringa mig 1 gång varannan månad. Och jag kommer känna mig ensam precis som min arbetskamrat. Oavsett.

Egentligen så är alla människor ensamma. Man föds in i en familj. Har mamma eller pappa, växer upp, lämnar mamma och pappa, träffar någon, skaffar barn, som växer upp, som lämnar denne, och så går det runt runt. Menföräldrarnas uppgift är väl att släppa ungen fri? Föräldrarnas ansvar slutar väl när de blir myndiga och flyttar hemifrån? Eller tar det aldrig slut?

Jag lever ett bra liv. Tryggt liv. Jag har värme i huset, vatten i kranen. Jag kör bil till jobbet varje dag. Jag har ungar som förgyller mitt liv. Jag har sambo som gör allt för mig och för mina barn. Jag har kompisar som lyssnar och ger goda råd. Jag har arbetskamrater som jag skrattar med. Jag borde vara tacksam. Jag är tacksam. Jag uppskattar allt jag har.
Och alla möjligheter jag har.
Jag får lön imorgon. Och jag blir glad för det varje gång ( fast än det är jag som betalar ut den på företaget)
Och idag skiner solen här i Stockholm. En till sak att vara tacksam över.
Idag är jag bara tacksam!

Jag har tänkt många gånger på varför jag inte trivs med mig. Varför jag kan bli irriterad på mig själv för att jag bryr mig om kritik eller ofta tänker jag att jag inte är värd något för att jag gör för lite. Och så försöker jag ännu mer. Och det blir aldrig rätt i andras ögon.
Mamma är bra exempel på att få mig att känna otillräcklig. OTILLRÄCKLIG.
Jag puchar mig hårdare för att göra henne nöjd. Egentligen så längtar jag efter att bli accepterad för den jag är precis som jag försöker med mina barn. Villkorslöst kärlek. När man inte inte vill förändra den andre utan när man accepterar den andre.
Jag är lite sado maso när det gäller sådana känslor. Jag kommer på mig själv att jag puchar mig själv till att göra mycket mer, det ska kännas och göra ont nästan, för då tror jag att jag blir ?värd? denna bekräftelse som jag aldrig egentligen får, men hela tiden strävar efter. Bekräftelse. Tänk att man som människa är så beroende av att få bekräftelse av andra. Att vara omtyckt, accepterad, omfamnad. När man egentligen borde till att börja med göra upp med sig själv. Acceptera sig själv, älska sig själv. Det sägs att endast då kan man älska någon annan. Det är lättare att älska någon annan. Men då är kärleken destruktiv, för man smälter in i den andre för att göra den till lags. Det gör man inte när man älskar sig själv först. Eller? Är acceptera sig själv lika med kärlek till sig självt?

Jag försöker få mina barn att gilla sig själva oavsett vad de känner eller hur de ser ut. Ochså tänkte jag imorse när jag såg mig själv i spegeln. Nya rynkor har börjat träda fram runt ögonen, håret måste färgas då hårfästet i pannan är alldeles vitt. Fick en kommentar från min 13 åring om detta. Röd om näsan då jag har varit förskyld sen i onsdags. Trötta påsar under ögonen och alldeles nyvaken. Stel i ryggen, och ont i höften för jag har antagligen legat fel när jag sovit. Magen hänger, jag har inte tränat på nästan en vecka och stoppat i mig skitmat vilket har gett mig finnar.
Nu så, acceptera dig själv. Älska dig själv. Förlåt dig själv för att du ser ut som du gör. Jävligt svårt är det. Och lätt att säga hur det bör vara. Utseende mässigt kan jag leva med. Det är det innersta inneboenden som är jobbigast att göra upp med.
Och hur kan jag som förälder lära ut något jag själv inte begriper?

Märkligt hur man tänker när man är 35 att det inte går att skola om sig eller byta yrke, nu när jag närmar mig 40, börjar jag få känningar på vad jag skulle vilja arbeta med. Har det att göra med att man har provat på att jobba, eller att man valde fel från början? Eller att man har andra intressen, och vill gå vidare?
Tankar har fötts fram om att jag vill arbeta med människor.
...
...
Jag vet. Jag som ser mig inte som en sån som ska jobba med människor. Jag gillar inte ens människor. Men jag kan inte släppa tanken på att jag kanske, eventuellt kan hjälpa någon att tänka i andra banor. Och varför ska man lyssna på mig då? Jag kan ju endast tala ur eget erfarenhet. Det räcker så här långt. Jag vill inte säga för mycket för då tror att jag det inte händer.

Jag minns min resa när jag träffade min pappa och var 29 år. Fram till 29 letade jag efter min identitet. Fast än jag själv hade barn och familj. Fram till 29 har jag känt att det fattades en bit. Och sedan blev det lugnt. Och jag hittade min identitet. Man kan tro att nu borde man ju pusta ut. Och så går jag in i väggen.
Men jag förstod inte då att jag hade hittat min identitet. Det förstår jag nu när det har gått nästan 10 år och jag minns tillbaka den tiden och hur jag kände och vad jag ville.

Och nu igen efter min separation letade jag efter vad jag vill kontra vad jag har kontra vad jag skulle vilja ha. Det handlar inte om materialistiska saker, även om de berörs också. Det handlade om att vara tillfreds med livet, speciellt nu när jag visste vem jag var.

För fram till en viss ålder kämpade jag att fixa boende, jobba på relationen, vara andra till lags, samtidigt som jag ska vara glad och bekväm och trivas med mig själv. Ytligt har hetsen på den perfekta kroppen, hetsen på att passa in, utföra jobb perfekt, vara social, uppfostra perfekta barn etc etc listan kan göras lång. Vad är ett perfekt barn förresten? Vad är den perfekta kroppen? Och varför ska man höra allt perfekt???

På något sätt känns det fortfarande att min terapi inte är avslutad än. Det känns som att jag fortfarande håller på att jobbar men utan min terapeut.

Jag är inte gjord för att leva med en annan människa. Jag är van att klara mig ensam. Vem sa att människor är sociala varelser? Social kan man vara på jobbet, med vänner, med älskare.
Jag har erkänt för mig att jag mådde bättre när jag levde ensam. Så nu har jag sagt det.

Igår blev det en spontanmiddag hos M. Vi pratade massor om barnen och jag kan inte ens föreställa mig när hon berättade att hennes 17 åriga gjorde abort i sent i graviditeten. Vi visste att hon inte mådde bra och kände dig konstig och gick ner i vikt, var illamående. Hon berättade även att efter att ha varit hos 4 olika läkare och på olika instanser så var det INGEN läkare som tog ett grav test. Sjukvård år 2018. Det är skandal och de kommer göra allt för att gå vidare med detta. Flickan fick föda fram ungen (jag fick se bild) inför ögon på M.
Hon var rätt stor och troligen hade läkarna ?räknat? fel och hon var mer gången än hon var. M hade åldrats sen vi sågs :( Det syntes att allt detta tärde på henne.
Jag tänkte på min abort. Här kunde jag sitta med 3 barn och slita sönder håret. För bra skulle jag inte ha med den mannen. Det skulle inte ens vara troligt att jag skulle lämnat han vilket är ännu värre. Men jag gör ju inte det. Ibland skäms jag för att jag inte ens har dåligt samvete över min abort, och då var jag emot abort, tills jag själv valde att ta det beslutet. Då var jag visserligen i v5+6.
Jag undrar ibland om jag får mer chanser till barn eller om jag har förbrukat min barnakvot i detta liv.
Fel dag att skriva om barn då jag känner mig så maktlös och ledsen över alla mail jag får som rör skolan. Den stora är sjuk, igen. Det är värre än med småbarn. Aldrig har jag trott att man kunde känna sig så misslyckad och maktlös som i ett föräldraskap. Min barnakvot är nog uppfylld. Han där uppe (vi pratar fortfarande inte med varann) såg verkligen till att jag skulle få gå den hårda skolan när det gäller barn. Sen gäller det att skaffa barn med någon som vill ha barn, det vill ju inte min sambo.