Där sitter jag på tunnelbanan som vilken människa som helst. Det är mycket folk. Kaoset är stort pga snön, det tog dubbelt så lång tid att komma fram. Allt är overkligt.
Jag träffade advokaten och berättade om det hon frågade om. Hon i sin tur berättade hur det går till och vad hon kan hjälpa med.
Jag vet inte hur det känns...
Märkligt. Vem anade att jag skulle behöva gå så långt.

Blir stressad av folk på sociala medier. De verkar leva ett liv jag aldrig kommer ens i närheten av. Hur hinner alla med allt?
Jag har aldrig råd att resa på lyxsemester, tillbringa tid med barnen, (de är ensamma de flesta lov),laga nyttigare hemlagat mat (som faktist alla hemma kan äta), ta fina bilder där jag är uppklädd.. Kommer inte ens ihåg när jag var uppklädd sist. För att inte tala om att jag känner mig slut som artist vilket gör att jag inte kommer iväg till träningen. Jag är så trött att jag inte ens har ork att ta en promenad.
Folk orkar föda unge 3,4 eller 5. Jag och sambon tycker det är jobbigt med de två jag har. Det är mycket med deras träningar och att de inte mår bra gör det än värre.
Folk som har hundar. När jobbar ni? Sannolikheten att man får ta med sig hund till jobbet är väldigt liten. Alla kan väl inte vara egna företagare...
Jag jämför mig inte, bara känner att jag kanske missar mycket mer än jag borde!?

Pratat med soc i tel hela dagen...

De är nästan som mina kompisar nu. Jag pratar mer med dem än med min egen mamma.

Något är fel i min kropp. Jag är otroligt trött. Och skakis. Får ofta hjärtklappning. Känner mig matt.
Så där när man vill göra så mycket saker och tackar nej i sista sekund för jag är matt. Har träffat läkare och lämnat prover. Har även fått en 24 timmar blotrycksmätning. Har fått en ny läkartid om en månad.

EN MÅNAD!   

Jag kanske inte ens lever då.

Nåja...dramaqueen   

Känner mig väldigt nära dessa smileys så som jag befinner mig i livet..

Jag är för hård mot mig själv. Därför kan jag många gånger inte släppa saker och ting. Jag kan gå hur länge som helst och må dåligt över val jag gjort, saker jag sagt, möjligheter jag inte tagit.   
Jag kan en dag vara hur glad som helst för att i nästa dag må sjukt dåligt över en bagatell. So what, om jag har käkat chips en kväll, eller proppat i mig godis? Eller struntat i tvätten en hel ledig helg.  
Katastrof!!!  
Jag kan gå runt och få mig själv att känna mig otillräcklig och värdelös över såna småsaker. Som om de betyder något. I slutändan kommer vi alla dö antigen av ålder eller av sjukdom. Det kommer alltid vara orättvist för att någon annan levt ett bättre liv, gjort mer resor än en själv, tjänat mer pengar. Jag vill alltid jämföra sig med någon annan av någon konstig anledning. Inte för att se vad den andra har utan mer för att få mig själv till att vilja mer. Pusha mig själv, motivera mig att utföra, vilja, önska sådant som jag kanske inte ens behöver.
Jag har lovat själv att vara snäll mot mig och det är nog det tuffaste löftet någonsin för mig.   

Likt ett barn på juldagen öppnar jag paketet. Jag vet egentligen vad det är i, det är ju jag som har beställt det.
Men ändå.

Har skrivit det förr. Jag är hel när barnen är hemma.
Den minsta hade en kompis över natten från igår. Den stora kommer ha en kompis från idag. De är stora nu mina pojkar.
Ibland så kan jag sitta och inspektera de. Jag kommer ihåg hur man tittade på huden när de var små. Inspekterade deras fingrar och tår. Det var så länge sen, men ändå inte. Jag kan inte förklara det. Men känslan när jag tittar sönder mina barn är densamma nu som när de föddes. Man luktade på dem, tittade på dem och fick aldrig nog. Nu luktar de lite mer...när de inser att man stirrar, undrar de om varför jag kollar dem...eller säger något så skyldigt som att jag har inte gjort något. Men för mig är känslan detsamma. Precis som första gången som jag fick dem i famnen.
Jag har börjat inse att snart är det över. Snart flyger de ut ur boet. Att ingenting är för evigt. Men det var ju bara igår de var små. Vart tog tiden vägen...