Har skrivit det förr. Jag är hel när barnen är hemma.
Den minsta hade en kompis över natten från igår. Den stora kommer ha en kompis från idag. De är stora nu mina pojkar.
Ibland så kan jag sitta och inspektera de. Jag kommer ihåg hur man tittade på huden när de var små. Inspekterade deras fingrar och tår. Det var så länge sen, men ändå inte. Jag kan inte förklara det. Men känslan när jag tittar sönder mina barn är densamma nu som när de föddes. Man luktade på dem, tittade på dem och fick aldrig nog. Nu luktar de lite mer...när de inser att man stirrar, undrar de om varför jag kollar dem...eller säger något så skyldigt som att jag har inte gjort något. Men för mig är känslan detsamma. Precis som första gången som jag fick dem i famnen.
Jag har börjat inse att snart är det över. Snart flyger de ut ur boet. Att ingenting är för evigt. Men det var ju bara igår de var små. Vart tog tiden vägen...