Jag är inte svenskfödd. Jag är född för tidigt.
Jag har växt upp med en märklig uppfostran. Lydnad är en av orden som jag får upp när jag ska beskriva min barndom. Jag är en sån där snäll flicka som talar när jag blir tilltalad, gör det som förväntas av mig, utan att ha egen vilja eller tycke.

Mamma och pappa separerade när jag var knappt två år gammal och hon träffade snabbt en ny man som hon inledde relation med. Nu idag, förstår jag att hon är en sån som inte kan vara ensam, utan man, då hon tycker inte att man som kvinna klarar sig lika bra i livet.  Min pappa (han som jag växte upp med) tog hand om mig som om jag vore hans egen. Men alla visste att han inte var min riktiga pappa, förutom jag. De första fyra åren av min levnadsliv levde jag hos mormor och morfar. De vuxna brukade skratta när de berättade historien om hur de frågade mig som liten var min mamma var, så pekade jag mot ett kort som stod vid Tvn. Jag förstod inte vad det var som var så kul. Aldrig att jag skulle självmant lämna mina barn leva med mormor eller farmor, oavsett anledning.

När mamma och pappa kom till Sverige separerade de. Jag stannade med mamma. Och jag insåg snabbt hur olika vi var.

Pappa hälsade på då och då. Jag minns att vi pratade i telefon. Jag minns att jag var arg för att han lämnade mig med henne. Sedan så dog pappa efter en kort tids sjukdom och jag fick veta i samma veva att han inte var min riktiga pappa. Jag var 14.

När jag var 17 träffade jag han, barnens pappa. När jag egentligen borde satsat på utbildning, jobb, resor, leva och utforska livet, började jag istället leva ett familjeliv. Jag kommer ihåg att jag kände att jag var mycket äldre än jag var. Han hade egna problem som vi båda var tvungna att lösa. Bara där borde det ringa en varningsklocka.

Det är då jag behövde uppmuntran att tro på mig själv, tro på att jag klarar av saker och ting. En bollplank och stöttepelare. Men ingen fanns där. Lätt att hamna i ett förhållande då som inte ens var bra från början. Och svårt att ta sig ur när man inte lärt sig att man klarar sig.

Jag klamrade fast mig som en igel för att jag var rädd för att vara ensam. Ingen förklarade att det inte var fel att vara ensam. På riktigt, jag trodde att alla killar tittade ner på sina tjejer och gjorde oförlåtliga saker. Oförlåtliga idag. För idag vet jag bättre.

Men vi kämpade ihop. Jobbade igenom problem efter problem...

 "När två mongo träffas, hur bra kan det bli, liksom?"

Det var en destruktiv relation från start. Vi fick två barn. Egentligen ville jag lämna han redan när min stora var 6 månader gammal för han började dricka redan då. Sedan kom ett barn till. Hur det nu kunde ske... Och det blev genast svårare. Nånstans så trodde jag att många hade det som jag.

Jag är säker på att min uppväxt har påverkat mig i de val jag har gjort i livet. Inte nog med det. Ofta känner jag att jag inte kan ge mina barn det som jag borde...för att jag själv inte vet hur jag ska göra. Jag kan inte lära de saker som det här med självständighet, egenvärde, självförtroende. Detta är något jag har saknat hela livet.

Jag vågar inte. Jag är osäker. Mina relationer som varit. Även de till vänner och bekanta. Allt det påverkat mig med saker från barndomen.

Trög som jag är tog det hela 12 år innan jag lämnade han och än idag är jag inte fri. Han ser till att barnen lider. Han har ju inte mig att psyka längre. Jag lider när barnen lider. Han vet om det. Tänk om man kunde leva om sitt liv..så mycket man skulle gjort annorlunda.