Veckorna går snabbt. Februari är här.
Jag har tänkt hur det skulle se ut om jag skaffar en hund. Förutom att det är jag som får gå ut med den så känns det som att det vore orättvisst att skaffa en efterson den kommer vara ensam så mycket.
Jag har ingen tid med hund. Eftersom iden är min så vill jag självklart inte belasta andra med att ta ansvar för den. Det betyder att jag aldrig kan resa eftersom jag inte har någon att lämna den med. Och ibland vill jag resa.
Jag måste se till att kunna ha den med när jag är ledig.
Jag måste lägga ner mina tankar på hund.

Jag saknar min hund med exet. Han har varit en stöttepelare i otroligt jobbiga stunder.

Det är så märkligt egentligen att exet låter inte mig träffa hunden bara för att jag valde att lämna han. Hur sjukt låter inte det?!

Och så märkligt att nu när jag har viljan så kan jag inte. Sedan när möjligheten kommer, kanske jag inte har viljan... Hur man än gör blir det aldrig bra.

Idag hade jag möte med min familjebehandlare. Vi pratade om barnen, vad som hänt förra veckan, hur det går i skolan för dem, vad de säger och tycker.
Känns som att vi inte kommer till de konkreta råden som jag blev lovad för ett tag sedan. Eller så gör jag redan som man "ska" enligt de normer som finns.
Suck. Jag hoppas att det ger något till slut. Att all tid jag lägger ner är inte förgäves. Det har blivit en förändring enligt barnen. Bara tanke på att jag var tvungen att gå till soc för att barnen inte fick mat gör mig förbannad! Det som borde vara så självklart.

Ibland känns det som att jag själv har tagit vatten över huvudet. Att jag aldrig borde ha anmält honom. Jag hade barnen ett tag, och sedan backade de för att de ville undvika frågor från han. Vilket är förståeligt. Men jag vill inte kriga med han. Jag har aldrig velat kriga med han. Jag ville lösa det som man "borde". Jag är avis på andra föräldrar som uppfostrar sina barn tillsammans fast de inte är bästa vänner. Jag är avis att andras män sätter sina barns välmående i första hand, som väljer barn före sitt eget ego. Och undrar vad som är fel på mig eftersom jag fick dras just med en "sån" man...

Så jäkla märkligt egentligen att jag alltid är tvungen att gå den hårda vägen. Som om jag är född till en krigare. Långt ifrån. Jag är mesig, emotionell och otrolig tråkig. Förutom att jag har rätt dåligt självförtroende och är osäker på alla mina val här i livet (tack, mamma) så har jag massa rädslor. Och hur jag än gör så måste jag alltid kämpa, lära mig eller stå ut med saker och ting.
Det enda som jag alltid velat med livet är leva lungt.
..
.
Och en hund.

Jag kan inte hitta barnens videor. :(
Jag är så ledsen. Har letat i flera dagar överallt där jag kan ha lagt de. Har gått igenom alla ställen där jag kan ha petat in de men hittar ingenstans.
Bilder och videor är typ heliga för mig. Jag har sparat det för barnen...eller för mig när jag blir gammal och ensam och vill minnas hur det var när barnen var små. Inte för att jag har glömt det, men på videorna är det bra moment, sådana som man vill ska fastna på minnet. Sådana man vill se om och om igen. Skratta åt samma gulliga min. Ush jag är så ledsen :(
Har alltid haft kort minne men nu är det nästan så att jag är orolig för mig själv. Fast allt jag "gömmer" eller markerar som "viktigt" verkar jag glömma bort vart jag lagt :(

Minstingen är sjuk och jag har ont i halsen. Bestämde mig för att vara hemma idag.
Känns så konstigt att inte vara på jobbet, är ju aldrig sjuk.

Det blev en halv dag i ishallen idag. Det var
"Visa upp sig dagen". Flera spelare ur andras lag bildar lag och kör matcher. Min förstfödda skulle vara på isen. Det är där han är koncentrerad till 150%. Där han är glad och han trivs. Det är där han mår bra. I ishallen.
Jag undrar många gånger hur det hade blivit om han inte höll på med hockey. Hur hans liv skulle se ut. Skulle han sitta och spela dygnet runt? Skulle han utföra annan sport? Han är inte bäst där på isen men det är det anda han verkar brinna för. Resten säger han "jag vet inte" om. Jag är bara glad att han är engagerad i något..
Många gånger har mamma suckat att hockey tar över ungarnas liv...vilket jag kan inte riktigt påstå att det inte gör. Inte bara ungarnas..
Men jag tror inte hon kommer någonsin fatta att detta är engagemang till sporten, laget. På det sättet lär han sig otroligt mycket. Jag lär mig mycket om sporten, laget, engagemanget, om hur människor lägger ner hela sin själ i mitt barn, på sin fritid. För det är jag evigt tacksam.
Jag ber exet om ursäkt i mina tankar för alla klagåmål jag hade förut angående hur mycket tid som tillbringades i ishallen. Tacksam för att jag fick möjlighet att engagera mig i barnens sport på ett helt annat sätt än förut.
Kan inte påstå att det är lätt. Att jag hinner med allt annat som ska göras. Men jag försöker.

Har varit hos skolläkaren och skolsyster med min stora son. Vi skulle prata om den koncentrations utredningen som lärarna har kommit fram till att de vill att han ska göra. Han var med så klart. Svarade jag vet inte om allting. Som om han inte brydde sig. Lite apatiskt och frånvarande (som vanligt). Hon lyssnade på honom och fann inga kroppsliga men..
Han gick själv med på att göra den undersökningen till slut. Mest för att han ville därifrån.  
När allt var över pratade jag och läkaren och skolsyster. Läkaren tyckte precis som jag att han verkade vara deprimerad och att det kändes som att annat ligger bakom hans beteende. Jag berättade om varför jag tror att han mår dåligt...och nånstans i mitten av min berättelse bröt jag ihop. Jag som trodde att jag kunde hålla masken. Det är så känsligt med barn. Jag klarar inte av att inte gråta när jag ska berätta vad de får gå igenom. Jag känner skuld i hur deras liv har blivit och har dåligt samvete för det. För det är känsligt. För att jag mår dåligt när barnen mår dåligt.

Det var befriande att någon annan sa att han ser/verkar vara deprimerad och att hon vill utreda det och inte koncentrationssvårigheterna. Det var befriande att någon annan än jag ser att han mår dåligt och att allt är inte som det ska vara. Många gånger har jag förklarat mig själv som knäpp när jag tänkt att han mår dåligt. På det sättet kan jag dölja mitt dåliga samvete över att mitt barn inte mår bra. Jag skäms ibland över tanken att jag mår bra och är tillfreds med livet medan han inte gör det. Men nu är det någon annan som ser det. (Jag kan ju inte lita på eget omdöme, det har ingen lärt mig). Hur som helst kom vi överens att sonen skulle få remiss till psykiatrisk öppenvård istället för koncentrationsutredning. Vänte tiden är lång och till dess hoppas jag att min behandlare hör av sig om en kurator.

Jag känner mig trasig efter det mötet. Kan inte koncentrera mig på jobbet. Har ont i huvet. Flera gånger fick jag höra hur duktig jag är för att jag "står" ut, för det är "inte lätt" när barnen mår dåligt. Jag känner mig inte ett dugg duktig. Handikappad - för jag kan inte göra något. Misslyckad- för att han pratar inte med mig utan går själv med sin "sorg". Jag måste ha missat mina barn nånstans mellan att separera och försöka ordna upp mitt liv. De började ju må dåligt efter separationen. Mitt ex hade rätt. Det är mitt fel. Jag borde välja att vara olycklig men skydda barn, istället valde jag separera och göra alla olyckliga. Barnen har fått se pappans verkliga jag. Egoistisk, drickande, ljugande. Jag är säker på att han har någon slags diagnos förutom alkoholmissbruk. Och så träffade han henne, sin sambo. Jag hatar henne för det som hon får mina barn att känna. På ett eller annat sätt får man allting tillbaks. Även hon kommer få det. Karma funkar så.

För min egen skull så är jag glad att det jag lovat barnen inte har förändrats. Jag lovade gå på alla matcher och det göra jag än. Jag lovade vara involverad i hockey tex vara med på cuper, stå i seket, det gör jag än. Var speaker på gårdagens match, by the way. Och var skit bra!     Det var verkligen att komma ut ur min trygghets zon. Och så självklart.

Det som inte dödar dig härdar dig...

Tack var och en av er för alla lärdomar!

Jag är ledsen över hur förhållandet mellan mina barn och deras pappa har blivit. Barnen är ledsent bittra över hur mycket plats hans nya med sina barn tar. Det är sorgligt för mig att barnen ser hur han har förändrats gentemot dem. Och jag blir bitter och arg när jag tänker på att så var han inte när vi bodde ihop. Han kunde aldrig och då menar jag ALDRIG missa deras träningar! Det vara tabu att tänka ens tanken. Hela vårt liv och alla våra semestrar kretsade till hur mycket träningar barnen skulle missa. Vi åkte inte på semestrar pga det däremot gjorde vi det under skoltid.. Bra att visa barnen tidigt om vad som är viktigt här i livet. Tydligen var sport det. Varför är jag förvånad över att det inte går bra i skolan för de.
Nu helt plöstligt då och då dyker han inte upp på träningar. Tydligt har det blivit en förändring som barnen påpekade för mig fast jag hade märkt det. Jag hoppades att de inte skulle göra det. Barnen ringer mig så fort telefonen är trasig, vantar och mössor ska inhandlas eller om de behöver nya byxor. Han håller inte sitt ord till de när han lovar att de ska hitta på saker som sedan aldrig blir av. Barnen har själva reagerat på att tiden är så mycket långsammare där än hemma hos mig. Mitt mamma hjärta blöder när jag ser hur motvilligt de lämnar mitt hem. Hur de till varje pris hittar ursäkt att stanna ett par minuter längre... Hur de inte får komma hem till mig under hans vecka. För de vill inte förklara sig, de vågar inte säga emot han. Förstår inte hur han tänker i allt detta. Hans ilska och hat mot mig förstör våra barn. Att han inte inser det själv.
Jag hoppas hoppas att det kommer vända snart. Jag ser att de mår bättre, men inte tillräckligt för att kunna agera så som de själva önskar.