Kom att tänka på att man aldrig blir nöjd. Efter konversation med min minsta som vill så gärna åka utomlands.
Jag förklarar för han att det är lika varmt här i Sverige och att vi ska vara tacksamma för vädret vi har, poolen vi badar i varje dag, att vi är lediga och gör det som faller oss in (i vårt fall ingenting).
Han tycker inte det är samma sak men kan inte förklara skillnaden. Men det blir bättre där borta. Jag känner igen mig i detta. Det är alltid finare där borta, roligare nån annanstans, varmare, snyggare, plattare etc etc Man kan hålla på hur mycket som helst, men varför blir man aldrig nöjd? Varför uppskattar man aldrig det man har här och nu?
Svårt att lära barnen att se hur bra de har det när de får allt de behöver och mer därtill. De saknar liksom aldrig något vilket gör att de lär sig inte uppskatta det de har. Sen är jag fylld av ångest och dåligt samvete inför mina barn, hur kan jag lära dem uppskattning när jag själv strävar efter perfektionism. Se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt. Varför? Jag vet inte. Det bara är så. Jag är bara är sån?

En sak har jag reflekterat över och som jag kommer tillbaka till, speciellt nu när barnen bor hos oss på heltid. Jag tycker att barn är svårt och jobbigt. Det har jag alltid tyckt. Det är så tabu att tycka det och jag har skämts en del förut. Det är tabu att man vill ha egen tid. Att man vill ha sig själv för sig själv. Jag har insett att jag trivs bäst själv.
Och jag längtar till den dan de flyttar hemifrån för att jag ska kunna göra det jag inte kan nu. Vad jag vill? Resa, ha mer tid för mig, slippa orosmoment som att titta på klockan och undra ifall han kom ihåg att äta middag då jag måste skjutsa han till träning om exakt 5 minuter. Orosmoment är liksom nåt jag har dragits med så mycket att det blir olidligt.

Låter jätteknasigt :( men det är så jag känner. Med barn blir man låst. Jag känner mig låst. Nu är mina ungdomar, med egna viljor och krav. De behöver bli lyssnade till och räknade med vilket är självklart. Men att 4 olika viljor bestämmer vad de vill äta till middag är liksom inte så populärt. Eller vi kommer ingen vart på det.

Jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn. Och jag tycker fortfarande att småbebisar är gulliga och söta och pratar alltid töntigt så fort jag får peta på en bebis. Sitter på rödlysen och vinkar till bebisen i bilen bredvid. Snart vinkar hela familjen till mig antagligen på grund av barnets leende och högljudda förtjusningen som deras unge har när han/hon vinkar till mig och jag vinkar tillbaks. Men barn är jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle få det så jobbigt. Och att jag skulle splittra kärnfamiljen. Och att han skulle jävlas med barnen. Och att jag skulle gå in i väggen. Och ta mig därifrån ensam. Och att jag skulle ha dåligt samvete.
Och ändå är jag jävligt tacksam för allt som har skett. Jag är tacksam för det jag har nu. Och jag vill på något sätt lära barnen vara tacksamma och uppskatta det de har.
Och de har det bra, jävligt bra.

Läser överallt om vad folk gör på sommaren med sina barn. Det känns mer eller mindre som en tävling att man ska under de 4 veckor (då vuxna har semester) ska hinna med en halvs livstid med saker. Resor, badställen, umgås med folk, middagar med släkt, städa hus, bygga pool och/eller altan. Barnen är med överallt i allt. Allt läggs ut på sociala medier. Mitt i allt detta ska man hinna med SEMESTER. Varva ner, läsa bok, höra sina egna andetag..typ.
Jag blir stressad av att se allt folk gör. Inte nog med att de flesta är miljonärer så har de så mycket enegi och lever värsta livet. Och jag blir stressad. Jag undrar vad är fel med mig och mina barn. Jag kommer aldrig ha råd att åka utomlands med barnen i en vecka all inklusive för att sedan skicka ena ungen till kollo och den andra på hockeycamp. Det är antigen eller tyvärr. Och jag tycker det är skönt med sovmorgon likaså mina barn.

Har svårt att tro att man kan klämma in allt man inte hinner med under året under 4 veckor OCH må bra av det. Men så tänker jag också. Att jag ska klämma in allt jag inte hinner under året, i de 4 veckorna. Jag har sparat saker, kläder, middagar, tankar (!), för att ta itu med dem nu, för jag orkar inte under vardagen. Men nu när jag har semester (vecka 3 nu) så känns inte det där aktuellt. Den där morgonpromenaden jag skulle ta varje dag under heeela semestern. Den där middagen jag skulle ordna med den där bekanten som jag knappt känner för det har gått x antal år och vi har inget gemensamt, tveksamt att det händer. De där böckerna jag skulle läst. Jag läser, fast andra böcker. Det som faller mig in. Eller så gör jag ingenting (en stund i alla fall). Som nu. Jag sitter, helt apatiskt och tittar på den molnfria blåa himlen och hör ungarna skrika vid poolen. Jag samlar vinbär och njuter. Jag vattnar mina blommor och pratar med dem. Ungarna tycker att jag är crazy för att jag pratar med blommorna.
Fast de kanske gör alla andra också. De som lägger ut sina bilder. Mellan kanot paddling, bergsklättring i Italien och segling i Stockholms skärgård så kanske njuts det av ledighet.

Min trettonåring frågar varför vi måste hitta på saker (jag har puschat för det). Jag kunde inte berätta att det är för att jag har så dåligt samvete över att du har suttit hemma hela sommarlovet, i dina kallingar, spelandes ps4. Jag sa att det är nu det finns tid. Jag menade att det finns tid, mamma är harmonisk, ta vara på tiden för snart kommer hösten och mamma blir en stressad, heltidsarbetande, trött morsa med ständig pms. Men tiden finns väl hela tiden? Det gäller väl att prioritera som med allt annat.
Men att vara ensamstående med barn är ett lågt status. Barnen har aldrig lika villkor som de som lever i kärnfamiljen. Just det, på bilderna är det bara kärnfamiljer. Sällan det åks utomlands med barnskara på 6 barn (även om det händer, inte i mina sociala flöden dock). Och sällan de som har ett helt vanligt jobb som sjuksköterska tex. Pengarna finns liksom inte för sådana semestrar.

Så när barnen får berätta i skolan om vad de gjorde på sommarlovet så kommer de säga ingenting. Och jag lider av det. Jag lider även av att jag är tråkig och kan inte hitta på saker (eller tvinga barn att hitta på saker) med mig. Och ännu mer lider jag för att jag inte kan ge en sommarlov som andras ungar har.

Ps. De gillar inte Gröna lund (!), Skansen, teater, museer, picnic, eller något annat som inte innehåller spel eller bad. Och så finns de saker de vill göra som det inte finns pengar till. Förståss.

Sverige brinner

Brandmän från Polen kommer hit för att hjälpa med släckning.

Mina ärvda rosor

I de flesta hem i Sverige denna sommar...

Vaknade i natt av att jag drömde om en uggla som skrämmer mig, jag springer och ett sork börjar leka med mig och när jag försöker "bli av" med den så biter den mig i tummen. Jag vaknade med ett ryck, halvsvettig och groggy.
Sedan somnade jag om. Och drömde om att jag tittade på klockan, den var 16:53 och 18:15. Märkligt.

Är seg idag. Det är så kvavt både ute och inne. Mår konstigt. Har värsta pms och känner mig disträ. Är sjukt trött och på gråthumör. Ush. Tänk att man som kvinna kan känna allt detta - samtidigt!!
Blir så frustrerad över att jag varenda dag har krämpor. Många gånger har jag tänkt att det ÄR fel på mig eftersom det inte går en dag utan att jag har ont någonstans. Är det åldern? Har jag kommit in i klimakteriet? Eller förklimakteriet? Varför mår jag konstigt. Varför har jag ont i huvet, magen, och Gud vet vad. Skäms för att varje dag förklara det för min sambo eller barnen att något är fel. Många gånger "leker" jag att allt är ok, inför andra, medans jag har hjärtklappning, mår illa, och vill bryta ihop och gråta. När hände det här egentligen? Har det varit så länge utan att jag har reflekterat? Eller kom det nu helt plötsligt när jag fyllde 38? Jag vet att jag klagar. Jag försöker göra det här och inte inför mina nära o kära. Jag skäms. Jag är frustrerad. Och jag får inte hjälp av sjukvården.
Nästa vecks ska jag till vårdcentralen där jag bor så får jag se om de vill utreda mig.

Sambon fyller år. Han fick en kopp där det står "Världens bästa bonuspappa". Lillkillen fick överlämna det och han var så stolt över det.

Jag står vid båten till Gotland och har precis vinkat av min stora son. Jag har en klump i halsen. Inte för att han åker till Gotland. Utan för att han väljer att göra det med sin bästa vän (och dennes mamma förståss). Jag går sakta till bilen och tänker på hur min mamma måste känt sig när jag växte upp. Hade hon också en klump i halsen när hon vinkade av mig till Ryssland? Kände hon sig ledsen när jag valde andra framför henne?
Enligt min psykoterapeut så är detta en väldigt viktig fas i tonåringes liv. Det är nuhan frigör sig, klipper navelsträngen. Det är nu jag ska lita på att han klarar sig, lär sig, utvecklas. Och jag gör det. Jag måste liksom spela mina kort rätt. Blir det problem så kommer de alltid till föräldrar. Och då gäller det att reagera rätt.
Som när han och bästisen krockade med en bil på mopeden, två dagar innan de skulle på hockeycamp. Bästisen bröt armen, min son med stukning av fot och lite skrapmärken (över hela högra sidan). En halvdag på sjukhuset för röntgen (bra att kolla), och han är på väg till Gotland. Ingen hockeycamp blev det, men bara chilla med bästisen.
När jag kommer hem så är lilla killen hos en kompis över dan. Det är nu jag ska njuta av att jag är fri. Jag kan göra vad jag vill. Vad gör jag istället? Jo ringer varannan timme till lillgrabben och undrar om han vill bli hämtad.
Snacka om att gå emot sig själv.

Vi var tvungna att åka för att hämta hockeytrunk bl a. Nu får vi hämta alla hockeygrejer (vi har ju köpt en hel uppsättning)
Det tog nästan 1 timme.
Sonen hämtade allt han valde själv. Blev ledsen i bilen. Grät. För att han tyckte det var jobbigt att vara där. För att han inte kände sig hemma där. För att han hade dåligt samvete. För att han lovade komma till pappa efter hockeycampen vilket han antagligen inte kommer hålla. Han vill umgås med pappa och samtidigt inte.
Han vill känna trygghet där vilket han inte gör. Och det gör att han får dåligt samvete ännu mer.
Han har inte valt detta. (Separation) Men detta är nog bästa alternativet som finns. Han har inte valt att se att pappa ska förstöra för mig.

Jag blev riktigt ledsen för sonens skull. Han grät på ett vuxet sätt, så där som vuxna karlar gör. Önskar att han inte kände så. Önskar att hans pappa var annorlunda. Mot sina barn, mot mig. Och förklarade att det är ok med de känslor han känner. Det är ok att gråta och visa att han är ledsen. Och att alla är olika. Att vi kan inte styra hur andra ska vara mot oss. Och att han (och hans bror) får lära sig hantera människor, situationer som är jobbiga och obehagliga. Och jag om jag kan hjälpa honom så gör jag gärna det.

Sitter i skuggan med dunderhuvudvärk. Väntar på att ipren ska börja verka. Vi är hemma. Båda ungar har kompisar på besök.
Mitt i matlagningen, när jag blandade köttbullar(!) kom jag på en sak. Hur gör andra ensamstående mammor med era barn? Hur aktiverar ni dem? Tvingar ni dem att göra saker med er? Åker ni och sitter på en sandstrand fast än ni har ont i huvet eller magen? Har ni också dåligt samvete för att ni inte har tillräckligt med tid? Pengar? Och/eller lust?

Vägen mot poolen

Lääängtar till skolorna börjar!! Lärarna ska ha en fet lön och stort eloge för tålamod de har med barn bland annat mina.
Tycker det är himla svårt att aktivera tonårsbarn. 4 vuxna viljor ska samsas och komma överens. Och tonårshormoner på det liksom. Vissa dagar är jag helt gråtfärdig.
Min 15 åring kan inte göra sina egna smoothies, vaknar alltid på pisshumör och det enda som han vill göra (förutom att gymträna med sin bästa vän) är spela spel. Han behöver påminnelse om tandborstning, duschning, som om han vore ett handikappad barn (inget fel på att vara handikappad).
Min 13 åring vill endast göra det han vill, att bada i badhus och bli serverad, gärna dygnet runt.
Just nu är jag vid ett sjö ca 3,5 km från där jag bor, med min 13 åring som ville så gärna umgås med sin kompis. Kompisen har mindre syskon, samt en moster som har en lika gammal son som det mindre syskonet.
Vem fan åker till ett sjö när man har egen pool hemma???
Jo jag.
Jag har försökt cykla hit med barnen. Har försökt göra något med barnen, vad som helst, utan resultat.
Nu är jag arg för att jag är där jag inte vill vara. Förutom att jag känner mig som tredje hjulet bland S och hennes syster så tycker inte min son passar här heller. Jag menar andra barn hade klarat sig utan han.
Med det sagt åker vi snart hem.
Jag har alltid varit en tråkig mamma. En mamma som aldrig har kunnat sitta på stranden medan barnen stoppade munnar full av sand. Har aldrig varit en kaffe mamma eller cafemamma. Pojkarna har varit mer pappiga. Pappa är den som har hoppat från klippor, och gjort grabb grejer med barnen. Ja förutom när de var riktigt små och jag har tillbringat i princip varenda storhelg själv med dem.

Behövs ord egentligen?
God bless us all ?