Ibland undrar jag hur jag kunde varit så dum och naiv när jag träffade exet. Inte lätt att se saker när man är 17. Inte var det lätt när jag var 25. Nu ser jag en sjuk människa. En olycklig sådan. Han är 40 och är inte vettig exempel för sina barn. Halva morgonen bråkade han med mig om pengar. Det ska betalas hockey avgifter och lagkassor och köpas helt ny garderob inför skolstart. Känns att han vill sätta mig i konkurs bara för att barnen vill bo hos mig.
Andra halvan bråkades om barnens pass. Och de resor jag ska göra med barn utan honom. Vad han nu har med mina resor att göra.
Till slut ringde jag mitt ombud och rådfrågade. Han fick på sig till den 26/8 att höra av sig med tid till passenheten, annars väljer jag att överklaga domslutet.
Jisses va trött jag är på att det aldrig tar slut. Tjafset. Motarbete.

Dessutom hade en vän till sambon hört av sig och berättat att det ryktas om mitt ex i deras ishall. Då hade föräldrar vars barn gått över till annan klubb berättat om mitt ex. Jag blev skitledsen för att jag skäms. Inför sambon, hans vän samt andra föräldrar som såg allt. Och för att folk snackar och för att mina barn antagligen hör/får höra saker. Har de vuxna inget att göra ? Vad är det för fel på folk? Först tänkte jag skriva ett sms till alla föräldrar men sen kom jag på att det här har inget med mig att göra. Jag har tigit som muren hittils och kommer fortsätta med det. Och folk..ja de kommer alltid prata.