Om man inte går till kyrkan ofta, och sedan går för att be, kommer Gud höra mig ändå?

Jag har tänkt på en sak.

I helgen var jag och fikade med en vän. Jag vill kalla henne för vän då jag tror att vi har passerat bekantskapstadiet eftersom båda har delat tankar som är jobbiga att erkänna. Hon är en supersnäll , vettig person som jobbar på dagarna inom hemtjänsten. Hon har en man som är sjukpensionär och de har tillsammans en son i tonåren. Utåt är allt jättebra, som för de flesta, men ju mer vi träffas, desto mer öppnar hon upp om att allt är inte så bra som det ser ut. Hon har nu haft 4 veckors semester hemma med sin familj. Ok när ungen är hemma och de kan hitta på saker, men när hon var ensam med sin man så visste hon inte var hon skulle ta vägen. 

Hon beklagade sig på hur jobbigt hon upplever det hemma. Hon arbetar heltid, gör allt som har med hemmet, sonen, skolan, matlåda att göra. Hon känner sig mer eller mindre utmattad, trött och sjuk (hon har dessutom kraftig diabetes). Jag frågar lite försiktigt om mannen är verkligen sjuk (han har nån sorts reumatism)  eller om han gör till sig. Vill inte att hon ska ta illa upp, men av det som hon berättat så ligger han hemma hela dagarna, sedan kommer hon hem efter jobbet, trött och sliten och då vill han hitta på saker, samtidigt som han gärna beklagar sig över hur tråkigt han haft det, återberättar allt skit han sett på tv (som hon inte är intresserad av), samt väntar på att hon ska göra det som bör göras om inte varje, så varannan dag, dvs lagas mat, svättas, städas. Jag frågar om hon inte har märkt detta tidigare, de har ju varit ihop i nästan 20 år. Nja, inte i den utsträckningen som det är nu. Det har blivit värre med åren. Hon har ibland tänkt på att lämna han, men är väldigt försiktig med att prata högt om det. Jag frågar inte så mycket kring det. Har ingen erfarenhet av någon som har reumatisk sjukdom, dock har jag märkt på henne att hon blir mer sliten för varje gång vi ses. Och hon vill mer och mer komma hemifrån. Kan inte låta bli att tänka på henne.

Om han är sjuk och inte kan arbeta, så borde han ju kunna hjälpa till hemma när han väl mår bra? Han mår ju inte dåligt varje dag. Det finns säkert något han kan göra hemma för att underlätta för henne. Han klarar ju av att följa med på saker utanför hennes arbetstid, då borde han prioritera att hjälpa henne, eller tänker jag fel nu?

Ibland har jag tänk om han spelar bra. Jag menar inte han han inte har ont, men de gångerna han hälsat på hos oss så han man aldrig kunnat märka ens att han har ont eller så. Jag tänker bara att han kan säkert underlätta hennes vardag då och då , när han mår bra, så att även hon får utrymme att må bra.

Så tänkte jag att hon kanske är medberoende. Visst kan man vara medberoende med någon som är sjuk? Hon är duktig, ställer höga kvar på sig, vill hjälpa andra, tycker synd om andra, och tänker på andra i första hand. Det ringer en rejäl varningsklocka. Sedan tror jag att hon nånstans vill lämna han för hon vill ha ett annat liv, men hon kommer nog inte göra så länge hon har en underårig son. 

Jag kom och tänka på mig själv. Jag borde också lämnat för länge sedan, men gjorde inte det. Jag hade mina skäl, hon har säkert sina. Eller så kommer hon vara om X antal år där jag är nu, och ångra att hon inte har lämnat, eller förändrat sin situation.

Jag hoppas för hennes skull att något kommer ske så att hon mår bättre. Nu ser jag att jag fick sms av henne, ska föreslå en promenad. Hon kanske vill bara komma ut lite grann och andas.