Jag och mamma har en konstig relation.

När jag inte behöver så kommer hon gärna med goda råd, bra påståenden och jag känner verkligen hur mycket hon bryr sig. När jag behöver uppmuntran och söker hennes uppmärksamhet, emotionellt stöd och bekräftelse så får jag aldrig det.   Hon har aldrig varit bra på det.

Jag kan mer eller mindre känt mig i vägen för henne under tonåren. Jag minns inte henne i barndomen, fast jag kan ändå inte påstå att jag hade en dålig barndom. Ensam ja, inte dålig. I tonåren så var hon inte så värst intresserad av saker som jag hade för mig. Jag fick sällan ta hem kompisar för hon tyckte det var jobbigt. Jag uttryckte aldrig känslor eller tankar med henne.  Och vi har aldrig egentligen varit nära. Och vi har inte heller bråkat. Hon fick mig att känna som att jag fanns där på hennes villkor, och hon formade mig precis som hon ville. Hon förväntade sig ett visst beteende av mig och jag var den lydiga flickan till långt efter tonåren. Än idag kan jag känna skuld över min existens, hur jag väljer att leva mitt liv, fostra mina barn. Det som jag är mest ledsen över är att jag aldrig har känt mig uppskattad för att jag är jag. Jag upplever att jag aldrig har motsvarat hennes förväntningar på hur hon tycker att hennes dotter ska vara.

Jag hälsar inte på mamma tillräckligt ofta, jag tillbringar för lite/för mycket tid med mina barn, jag klär mig alldeles för enkelt, jag äter fel, jag tränar för mycket/för lite, jag uppfostrar barnen fel, jag prioriter fel saker/kläder/människor, jag lägger pengar på fel saker. Jag har svårt för beslut och förändring, vilket hon tycker är förödande. 

Ibland undrar jag om jag nånsin kommer göra något rätt i hennes ögon. Eller att jag någonsin kommer motsvara den illusion hon har om hur en dotter ska vara. Men jag är ju ingen illusion. Jag är jag. Bör hon inte älska mig att ta mig för vad jag är? 

Jag är bara så ledsen :(

Igår fick jag ett brev från soc om att pappan hade gjort en orosanmälan. Suck. Det var väl väntat.

Ringde idag för att kolla vad som hade hänt. Han skickade ett mail om att vi hade samarbetssvårigheter (no shit Sherlock), att jag hjärntvättar barnen samt att jag är emot en utlandsresa som han vill göra med barnen. 

Jag var så nära att börja gråta igår. Men inte för själva orosanmälan utan för att han aldrig ger upp att jävlas med mig. Dessutom gråter jag inte inför barnen så gråtandet fick jag skjuta upp till en annan gång.

Barn har bott hos mig sedan april månad på heltid, de vill inte träffa sin pappa, de har har ångest av att vistas med han, inte kan jag väl skicka dem på semester utomlands i en vecka?? 

Vi var i ishallen igår, den lilla och jag för att se en bit av storebrors träning. Pappan var också i ishallen. Jag fick tvinga lillen att gå till pappan och hälsa. Han var orolig och ängslig   och förstod inte ens varför han var tvungen att göra det. Hur ska han klara en vecka om han inte ens vågar och vill gå fram nu. Jag förklarade att det ser konstigt ut om han inte skulle gå fram samt att det är bra att säga hej då han inte sett pappan på hela sommaren.

Det kändes bra efteråt, sa han. Men när han gick så var han orolig hur det skulle gå så han gick långtsamt. Det är det mina barn gör. Går långsamt, skjuter upp på saker de tycker är jobbiga. Och de tycker att allt som handlar om pappa är jobbigt. Ibland undrar jag om han slagit dem eftersom de får panik när jag uppmanar de att ev ses en kort stund. De vill inte. De saknar inte honom. Säger de. Jag tror att det finns en stor sorg bakom det hela. De saknar visst han men det är lättare att bete sig som om allt är bra än att tänka på sorgen och saknaden. Som den lilla sa igår när jag frågade om han inte vill umgås eller hälsa på : tänk om han dricker. Innerst inne tänkte han på att han själv skulle må dåligt igen. Så det är bättre att ta det säkra för det osäkra.