Jag är ju mesig och känslig och orolig (för jag vill alla väl) så det är därför jag väntade till slutet av dagen. 

Berättade strax efter att jag lämnat lite siffror för juli månad. Svettades om händerna, hade en klump i halsen och var gråtfärdig. Chefen spärrade in sina ögon i mig och gjorde mig ännu mer orolig.

Min chef var så chockad att jag till slut var tvungen att säga : säg något...

Sedan erbjöd han mig om att köpa mig, (dvs höja min lön). Jag såg så frågande ut och jag fattade ju inte vad han menade.

Kändes som att jag var den enda i hela världen som satt med arbetsuppgifter jag inte trivs med. Men det är ju bara ett jobb, eller? Funderade hela kvällen på reaktionen. Visserligen är han 83 men jag trodde för ett tag att han skulle börja gråta. Jag försökte komma överens om att gå 1 vecka tidigare. Och lyckades. Tills jag satte mig bakom dator och fick 5 min senare skriftligt att han inte släpper mig. Nåja jag tänkter inte bråka om det.