Fick samtal från soc ang att pappan hade gjort en orosanmälan på mig. 

Hon ville prata per telefon om hur allt går, samt bekräfta att det är ingen ide att de börjar en utredning eftersom vi har kommit så långt i precessen.

Nästa vecka ska jag till tingsrätten. Det är lite blandade känslor. Ena sekunden känner jag mig stark och litar på att jag klarar mig och att det kommer bli  så smärtfritt som möjligt för barnen. I nästa sekund är jag som ett litet barn som behöver stöd och bekräftelse på att jag kommer överleva detta. Mamma är orolig för att han ska brusa upp och behandla mig så som jag blev behandlad på nätverksmötet. Hon vill vara med, hon vill skydda mig. Jag har sagt nej till att hon ska vara med pga att hon är för emotionell. Försöker förklara för henne att jag är skyddad då jag har en advokat med mig. Hon är väl lite besviken över det.

Fast innerst inne är det krig. Inte trodde jag att jag skulle vara där jag är nu. Jag menar en gång i tiden var det kärlek, det var bröllop, det var barn, upp och nedgångar, och nu är det tingsrätt.    Och så känns det skönt på ett sätt. Barnen vill att jag ska gå genom tingsrätten.

Jag mötte upp en glad unge idag som tycker han har växt under sommaren. Han både ser och känner sig vuxnare. Han ler med hela ansiktet, rättar till håret, sedan slår han ut armarna och vi kramas. Och jag tänker att jag hoppas att jag aldrig glömmer känslan när han kramar mig. När han kallar mig för mamsen-tramsen på ett kärleksfullt och lekfull sätt, så där som barn ska göra. Sedan säger han att han tycker att jag ska fortsätta träna då jag är mjuk om magen och jag vaknar upp från mina tankar