Jag har känt mig som en eldsläckare. Exet bokar in saker under hans vecka, som han inte kan ta barnen på. Barnen frågar mig för en gångs skull... för första gången på nästan 2 år för att vara exakt. Jag känner att jag måste fixa det. Måste!! Jag fixar det, oavsett. Inte första gången jag "räddar situationen".

Och idag fick han brevet från advokaten. Och så var han på barnen -Vill ni inte ha en pappa?
Som om min ensamma vårdnad kommer förändra om han är pappa eller inte. Jag ÄR ensamstående mamma. Så känner jag mig i alla fall. Jag gör allt själv, och försöker lösa allt själv. Och har alltid honom emot mig. Nu har han sagt överallt att han inte vill samarbeta med mig, då ska han få slippa.

Jag och han där uppe är lite oense om livet, men idag ska jag be till Gud att han lämnar mina barn ifred, till imorgon då de kommer till mig.

Det blev en relativt lugn helg. Jag försöker att inte reagera på saker och ting men det är svårt.

Jag känner mig ensam. Jag har malat sönder min sambo med att prata om dessa eviga problem. Och jag har ingen annan att prata med... Så hans grej har blivit att sitta hela kvällarna framför spel och tv. Jag går mest med mina hörlurar och lyssnar på musik så jag kan resonera med mig själv. Kan ju förklara varför jag inte har kompisar    Jag vill inte belasta andra med mina problem. Och samtidigt har jag inget att berätta än bara det som är nu. Och nu är skit. Vem orkar höra nåt sånt?!

Det känns som att jag själv är i en ond spiral. Jag ser inte slutet på det hela. Och så påverkas jag av att höra andra som är i samma situation som inte kommer någon vart. DET är det jobbigaste. Samtidigt kan jag inte visa mig sårbar inför mina barn. Vårt motto är  -" Det kommer lösa sig, det kommer bli bättre. Jag gör allt jag kan för att det ska bli bättre"

Om de ser en mamma som sitter och gråter och är full av förtvivlan och på väg att ge upp så kommer de att må ännu sämre. Jag ger de hopp.

Jag har mailat till soc handläggaren och begärt vårt ärende i pappersform. Har fortfarande inte hört något.

Har även mailat pappan om saker och ting som rör barnen som vi som föräldrar ska komma överens om/prata ihop oss om. Han har inte svarat vilket jag inte är så förvånad över. Det betyder ju att det är inte mer än rätt att jag har gått vidare med advokaten.

Sportlovet är över och jag har kommit på mig själv att jag under många år har aldrig tagit ledigt för att kunna hitta på något med barnen. Vi kom överens att vi ska hitta på något nästa gång det är lov. Och ska försöka göra det även när det inte är lov men det finns tyvärr aldrig tid   .

Jag känner mer och mer att jag som förälder borde kunna jobba deltid för att ha mer tid till barnen. Det är en prioriteringsfråga dock..samt en pengamässig fråga...samt en pensionsmässig fråga. Vi har skojat lite om att få en till vilket jag är väldigt kluven om. Å ena sidan så skulle det vara jättekul. Förhoppningsvis så kan jag vara en bättre förälder än den jag är idag, undvika samma misstag, njuta mer. Å andra sidan hela den här stressen..   Och placera ungen på dagis när den knappt kan gå... Nää, det sägs att barn förändrar liv. Fel, barn tvingar en att ändra livet men det görs sällan för att man påverkas utifrån vad och hur samhället kräver. Man förväntas jobba heltid.  

Hur många kan överleva på en lön idag? Hur många aktivt konsumerar mindre för att kunna överleva på en lön? Vad händer då när man blir sjuk? Klarar man sig på

Jag är inte beredd att fortsätta jobba heltid, vara alltid trött, försöka alltid pyssla ihop livet med jobb, barn och fritid. Det borde vara enklare än så...

Livet i allmänhet borde vara enklare.

Märklig tendens i Sverige...vintern början när våren ska egenetligen ha börjat. Vi har en grå ful jul och under vår månaderna tvingas vi njuta en ljus, vacker, vit vinter.   

Där sitter jag på tunnelbanan som vilken människa som helst. Det är mycket folk. Kaoset är stort pga snön, det tog dubbelt så lång tid att komma fram. Allt är overkligt.
Jag träffade advokaten och berättade om det hon frågade om. Hon i sin tur berättade hur det går till och vad hon kan hjälpa med.
Jag vet inte hur det känns...
Märkligt. Vem anade att jag skulle behöva gå så långt.

Blir stressad av folk på sociala medier. De verkar leva ett liv jag aldrig kommer ens i närheten av. Hur hinner alla med allt?
Jag har aldrig råd att resa på lyxsemester, tillbringa tid med barnen, (de är ensamma de flesta lov),laga nyttigare hemlagat mat (som faktist alla hemma kan äta), ta fina bilder där jag är uppklädd.. Kommer inte ens ihåg när jag var uppklädd sist. För att inte tala om att jag känner mig slut som artist vilket gör att jag inte kommer iväg till träningen. Jag är så trött att jag inte ens har ork att ta en promenad.
Folk orkar föda unge 3,4 eller 5. Jag och sambon tycker det är jobbigt med de två jag har. Det är mycket med deras träningar och att de inte mår bra gör det än värre.
Folk som har hundar. När jobbar ni? Sannolikheten att man får ta med sig hund till jobbet är väldigt liten. Alla kan väl inte vara egna företagare...
Jag jämför mig inte, bara känner att jag kanske missar mycket mer än jag borde!?

Pratat med soc i tel hela dagen...

De är nästan som mina kompisar nu. Jag pratar mer med dem än med min egen mamma.

Något är fel i min kropp. Jag är otroligt trött. Och skakis. Får ofta hjärtklappning. Känner mig matt.
Så där när man vill göra så mycket saker och tackar nej i sista sekund för jag är matt. Har träffat läkare och lämnat prover. Har även fått en 24 timmar blotrycksmätning. Har fått en ny läkartid om en månad.

EN MÅNAD!   

Jag kanske inte ens lever då.

Nåja...dramaqueen   

Har skrivit det förr. Jag är hel när barnen är hemma.
Den minsta hade en kompis över natten från igår. Den stora kommer ha en kompis från idag. De är stora nu mina pojkar.
Ibland så kan jag sitta och inspektera de. Jag kommer ihåg hur man tittade på huden när de var små. Inspekterade deras fingrar och tår. Det var så länge sen, men ändå inte. Jag kan inte förklara det. Men känslan när jag tittar sönder mina barn är densamma nu som när de föddes. Man luktade på dem, tittade på dem och fick aldrig nog. Nu luktar de lite mer...när de inser att man stirrar, undrar de om varför jag kollar dem...eller säger något så skyldigt som att jag har inte gjort något. Men för mig är känslan detsamma. Precis som första gången som jag fick dem i famnen.
Jag har börjat inse att snart är det över. Snart flyger de ut ur boet. Att ingenting är för evigt. Men det var ju bara igår de var små. Vart tog tiden vägen...