Jag är inte svenskfödd. Jag är född för tidigt.
Jag har växt upp med en märklig uppfostran. Lydnad är en av orden som jag får upp när jag ska beskriva min barndom. Jag är en sån där snäll flicka som talar när jag blir tilltalad, gör det som förväntas av mig, utan att ha egen vilja eller tycke.

Mamma och pappa separerade när jag var knappt två år gammal och hon träffade snabbt en ny man som hon inledde relation med. Nu idag, förstår jag att hon är en sån som inte kan vara ensam, utan man, då hon tycker inte att man som kvinna klarar sig lika bra i livet.  Min pappa (han som jag växte upp med) tog hand om mig som om jag vore hans egen. Men alla visste att han inte var min riktiga pappa, förutom jag. De första fyra åren av min levnadsliv levde jag hos mormor och morfar. De vuxna brukade skratta när de berättade historien om hur de frågade mig som liten var min mamma var, så pekade jag mot ett kort som stod vid Tvn. Jag förstod inte vad det var som var så kul. Aldrig att jag skulle självmant lämna mina barn leva med mormor eller farmor, oavsett anledning.

När mamma och pappa kom till Sverige separerade de. Jag stannade med mamma. Och jag insåg snabbt hur olika vi var.

Pappa hälsade på då och då. Jag minns att vi pratade i telefon. Jag minns att jag var arg för att han lämnade mig med henne. Sedan så dog pappa efter en kort tids sjukdom och jag fick veta i samma veva att han inte var min riktiga pappa. Jag var 14.

När jag var 17 träffade jag han, barnens pappa. När jag egentligen borde satsat på utbildning, jobb, resor, leva och utforska livet, började jag istället leva ett familjeliv. Jag kommer ihåg att jag kände att jag var mycket äldre än jag var. Han hade egna problem som vi båda var tvungna att lösa. Bara där borde det ringa en varningsklocka.

Det är då jag behövde uppmuntran att tro på mig själv, tro på att jag klarar av saker och ting. En bollplank och stöttepelare. Men ingen fanns där. Lätt att hamna i ett förhållande då som inte ens var bra från början. Och svårt att ta sig ur när man inte lärt sig att man klarar sig.

Jag klamrade fast mig som en igel för att jag var rädd för att vara ensam. Ingen förklarade att det inte var fel att vara ensam. På riktigt, jag trodde att alla killar tittade ner på sina tjejer och gjorde oförlåtliga saker. Oförlåtliga idag. För idag vet jag bättre.

Men vi kämpade ihop. Jobbade igenom problem efter problem...

 "När två mongo träffas, hur bra kan det bli, liksom?"

Det var en destruktiv relation från start. Vi fick två barn. Egentligen ville jag lämna han redan när min stora var 6 månader gammal för han började dricka redan då. Sedan kom ett barn till. Hur det nu kunde ske... Och det blev genast svårare. Nånstans så trodde jag att många hade det som jag.

Jag är säker på att min uppväxt har påverkat mig i de val jag har gjort i livet. Inte nog med det. Ofta känner jag att jag inte kan ge mina barn det som jag borde...för att jag själv inte vet hur jag ska göra. Jag kan inte lära de saker som det här med självständighet, egenvärde, självförtroende. Detta är något jag har saknat hela livet.

Jag vågar inte. Jag är osäker. Mina relationer som varit. Även de till vänner och bekanta. Allt det påverkat mig med saker från barndomen.

Trög som jag är tog det hela 12 år innan jag lämnade han och än idag är jag inte fri. Han ser till att barnen lider. Han har ju inte mig att psyka längre. Jag lider när barnen lider. Han vet om det. Tänk om man kunde leva om sitt liv..så mycket man skulle gjort annorlunda.

Har i 2 dagar kollat hur kollektiv trafiken funkar i Stockholm. Den funkar, så nu kan jag slappna av i något år igen...
Aah jag vet inte vart jag ska börja...
Det har hänt saker som jag inte skrivit om.

Jag har valt att avsluta mitt samarbete med soc..om man nu kan kalla det för samarbete. Samtidigt har de tydligen fått in en orosanmälan på pappan från polisen. De har även sagt att det är bra att jag går vidare med detta till tingsrätten. Jag förbereder mig nu för att kontakta advokat.

Tankarna är många. Det är soppa i huvudet. Känns som att vardagen försvinner. Barnen är nu hos pappa. Jag har inte kontroll över situationer. Hur de mår. De kan säga en sak, men känna helt annat. Jag är rädd för att de bryter ihop igen när de kommer till mig. Jag är rädd att bryta ihop själv. Jag vet att jag måste vara stark och stärka mig först för att kunna hjälpa dem,men jag bryter ihop. Det här är verkligen INTE hur jag planerade att mitt liv skulle bli.

Igår hade vi möte igen. Exet dök upp igen. Vi pratade på mötet om vad som händer i hjärnan när man använder alkohol/droger. Belöningssystemet. Sjukt att jag sitter på dessa möten. Sjukt och overkligt att jag lever i detta just nu. Jag var en av de som såg ner på dem som jag är nu. Nu är jag en av dem...

Det kanske vänder nu. Jag vågar dock inte hoppas på det. Det är bättre att tro det värsta och sesan blir det bra än att tro det bästa och sedan bli besviken.
Just idag är det en bra dag. Klockan är nästan 16 och jag har inte hört något från barnens skola. Tjoho!
Sedan så svarade tränaren för innebandyn som min son vill gå på. Han var välkommen under nästa vecka att provträna.
På tal om träning, det var länge sedan jag själv gick till det, tänkte ändra detta i helgen. Men för att inte bli besvikeb för att saker och ting inte blir som jag tänkt mig så är det inget jag planerar utan mer håller öppet...
Fysisk aktivitet är bra för mig just nu. Har flera gånger tänkt att nu borde man gå till gymmet och träna riktigt tungt, men kom aldrig mer än till tanken.

Denna vecka har jag prioriterat att ta en sak i taget.

Andas.

Måndag:

Jobba

Gruppmöte med minstingen

Tisdag:

Jobba

Samtal med skola

Mail från skola

Möte polisen

Ungar brakar ihop en efter en..

BUP

Samtal med skola

Samtal med barn

..

Andas...

Onsdag:

Jobba

Leta efter en läkare som Vill ta emot sonen

Leta lite till...

Bokat tid

Samtal med skola

Prata med barn

Andas.

Torsdag:

Ont i magen..

Hjärtklappning

Jobba

Ont i magen

Orolig

Yr

Koncentrerar mig på jobbet, går inte...

Mail från skola

Mail från skola igen

Andas. Går inte andas.

  Gaah vad ska jag ta mig till!!!

Vad jag ska ta mig till...
Idag blev det en sväng till Bup med stora killen då han bröt ihop i skolan. När han äntligen står där för att få hjälp, så tillhör vi tydligen inte rätt enhet.(!)
Undra på att det finns så mycket psyksjuka i Sverige!!!
Jag fick förklaring att han måste vilja ta livet av sig innan vi får komma in dit. Men alltså, really!!! Är det det man väntar på? Inte det det man ska försöka undvika? Är han mindre värd att tas om hand bara för att han inte är där än?!! Precis som med allt annat slussas man vidare.
Att jag känner mig maktlös och handikappad är en sak. En dag som denna visar tydligt att systemet funkar inte i Sverige. Barn som får diagnoser ökar, unga mår psykist sämre.
Tja väntar man till man tänker på att ta livet av sig så...

Grupp möte igen för barn med missbrukande föräldrar.
Idag pratade vi i föräldragruppen om medberoende. Vi pratade även i grupp om vilka konsekvenser vi har av att leva/omge sig av att närstående är missbrukare. Alla vi hade en sak gemensamt - skuld och kontrollbehov.
I barngruppen diskuterades känslor. Inuti och utanpå. Barnen kom ut rätt glada.
Sonen hade sin hockey träning efter det.
Jag hämtade en ledsen kille eftersom han fick träna med de som var ett år yngre än han. Det är inte första gången. Han tycker det är orättvisst att han ofta får sitta i båset och att han inte får spela lika mycket som andra kompisar.
Och så började han gråta. Det känns tungt. Han mår inte bra inuti. Hela livet är jobbigt. Han har stora problem i skolan. Han tycker det är jobbigt med pappa. Och han har inget kul på hockey.
Det som är jobbigt för mig är att höra ett barn på 12 säga att han tycker livet är jobbigt.
Jag vill säga - Åååh vänta bara! Det blir jobbigare för varje år som går! Man blir besviken, sviken, ledsen, arg. Man möter dumma chefer, man får utföra tråkiga arvetsuppgifter.
Istället sa jag - vad kan jag göra för att hjälpa dig? Vad kan DU göra för att hjälpa dig?

Ååh starkars mitt älskade barn.Jag önskar att du hade ett annat liv där du inte skulle få se det du sett, känna det du känner. Jag önskar att jag skulle kunna skydda dig från allt ont.
Jag är så ledsen för mina barns skull. Och känner otroligt skuld över att jag inte kan påverka och ändra och få saker ogjort.

Blev uppringd av Ulf från stödgruppen. Han ville höra hur det var med mig då han själv var chockad över att se exet där. Sedan sa han att han bör nog ringa till exet och säga att han inte ska komma på just det mötet. Det kan påverka andra som sitter där.

Ha, sa jag. Honom kommer vi inte se här igen...

Blir förvånad och arg varenda gång över sjukvården. Har i 3 dagar försökt få tid till läkare då jag har i över 2 veckor haft ont i halsen som inte blir bättre. Finns inga tider. Blir hänvisad till andra vårdcentraler och närakuter. Det är under all kritik!
Självklart ska man få komma till läkare för kontroll när man önskar. Inte det det som vi betalar för?
Aaaaarggg!!!