Vi var tvungna att åka för att hämta hockeytrunk bl a. Nu får vi hämta alla hockeygrejer (vi har ju köpt en hel uppsättning)
Det tog nästan 1 timme.
Sonen hämtade allt han valde själv. Blev ledsen i bilen. Grät. För att han tyckte det var jobbigt att vara där. För att han inte kände sig hemma där. För att han hade dåligt samvete. För att han lovade komma till pappa efter hockeycampen vilket han antagligen inte kommer hålla. Han vill umgås med pappa och samtidigt inte.
Han vill känna trygghet där vilket han inte gör. Och det gör att han får dåligt samvete ännu mer.
Han har inte valt detta. (Separation) Men detta är nog bästa alternativet som finns. Han har inte valt att se att pappa ska förstöra för mig.

Jag blev riktigt ledsen för sonens skull. Han grät på ett vuxet sätt, så där som vuxna karlar gör. Önskar att han inte kände så. Önskar att hans pappa var annorlunda. Mot sina barn, mot mig. Och förklarade att det är ok med de känslor han känner. Det är ok att gråta och visa att han är ledsen. Och att alla är olika. Att vi kan inte styra hur andra ska vara mot oss. Och att han (och hans bror) får lära sig hantera människor, situationer som är jobbiga och obehagliga. Och jag om jag kan hjälpa honom så gör jag gärna det.

Sitter i skuggan med dunderhuvudvärk. Väntar på att ipren ska börja verka. Vi är hemma. Båda ungar har kompisar på besök.
Mitt i matlagningen, när jag blandade köttbullar(!) kom jag på en sak. Hur gör andra ensamstående mammor med era barn? Hur aktiverar ni dem? Tvingar ni dem att göra saker med er? Åker ni och sitter på en sandstrand fast än ni har ont i huvet eller magen? Har ni också dåligt samvete för att ni inte har tillräckligt med tid? Pengar? Och/eller lust?

Vägen mot poolen

Behövs ord egentligen?
God bless us all ?

En del saker har hänt de senaste veckorna.

Båda barnen bor här på heltid. Ett val de själva har gjort. Båda säger själva till pappan att de inte kommer.
Den stora är så anti pappa just nu. Han vill inte höra något om honom och tycker inte längre det är jobbigt att prata med han.
Pappan ville inte lämna ifrån sig den stora pojkes hockeysaker, vilket har lett till att vi har köpt ett helt nytt set med hockeygrejer. Jippi ropade plånboken. Kostnaden delades med sambon och mormor dock men fortfarande mycket pengar. Killen är i alla fall glad och väldigt tacksam och för mig betyder det att det finns en sak för honom mindre att oroa sig för. Och att han lär sig att ansvara för sina egna grejer. Han är 15 trots allt.
Vi firade han med tårta här hemma. Blåste upp ballonger, han fick blåsa ut ljus på en tårta han själv valde. Han var nöjd. Mormor och morfar kom på besök och grattade. Från de fick han en dataskärm som han önskade sig. Nu blir det inga mer presenter förrän jul.

Den lilla får ångest efter samtal med pappa. Han får ont i magen, blir illamående och kan egentligen inte förklara exakt vad han känner. Jag har hört ett par av samtalen, oftast är han inte nykter, och säger saker som att om du inte kommer till mig så finns inte ni (barn) för mig. Ja efter det vill de ju jättegärna gå dit. (Eller inte) Han försökte bjuda barnen på bio men ingen vill gå. Jag själv har uppmuntrat till att de ska göra det men båda har sagt nej. Båda är nog oroliga för frågor som han kommer ställa. Jag hoppas att de vill ha ett umgänge med pappa men jag hoppas att de mår bra av det umgänget. Just nu är det inte så.

Jag har avslutat mitt arbete med min psykoterapeut. För några månader sedan tänkte jag att jag aldrig skulle kunna göra det. Det har varit upp och ner. Ena dagen kände jag att jag behövde henne för att i nästa vilja avsluta samarbetet. Nu är det över i alla fall och jag är redo att lösa mina problem själv. Jag litar på mig själv. Jag har även tänkt på att i och med allt detta så har jag kommit på vem jag är. Det tog nästan 10 år att inse detta. De frågor jag hade innan har jag fått svar på genom mig själv. Det berörde så mycket, som varför jag reagerar som jag gör. Varför mitt liv blev som det blev. Varför jag känner som jag gör i speciella situationer, med vissa människor.

Min mammafitness månad har avslutats. Jag har lärt mig massor om mat. Att jag äter alldeles för lite har jag aldrig kunnat tro. Nu fortsätter jag i samma anda med mat och träning. Har skrivit upp många recept och även hittat på egna.
Det rullar på allting. Med allt. En dag i taget liksom.

Skolavslutning.
En slutar 6an och en slutar 8an. Tänk vad tiden går. Det är sommar...igen.

Det har hänt saker hos pappa..eller mer rättvisst att säga med pappas huvud. Barnen är låga..igen. Och tycker det är jobbigt. Och jag tycker det är jobbigt.

Jag kämpar med mammafitness. Det som är mest kämpigt är maten. Har problem med att komma upp i mitt kaloriintag...på rätt sätt ska tilläggas. Och allt kretsar kring mat just nu. Och träning. Och tiden mellan mat och träningen...till matlagning och planering.
Det som är positivt : Jag får äta allt. Jag behöver inte följa alla recept till punkt o pricka utan gör om till det man är van vid att äta. Jag tänker och läser innehållsförteckningen. På 12 dagar ser jag och känner skillnad och då har jag ändå käkat mörk choklad nästan varje dag. En bit- inte en hel chokladkaka. Jag är mätt! Jag har energi, ork, min hjärna funkar som det ska (mer eller mindre)   Jag har börjat tänka i andra banor kring kost och mat överlag.

Negativt: ledsen att säga det men nyttig mat är tråkig. Det är mycket kvarg, keso, torsk och kyckling. Kvargen är värst    Fettfria/lågkalori alternativ smakar annorlunda. (är en vanesak dock) Om inte familjen äter det du äter blire jobbigt med matinköp, matlagning och planering.

Men i det hela så är det inget märkvärdigt. Allt är en vanesak.

Det har kommit ett brev i brevlådan om kallelse till för handlingar i augusti   . Jag hoppades att vi skulle hinna till innan sommaren. Nåja, det som är menat att hända - händer.

Igår skulle stora killen gå på träningen, han hade ispass i en annan hall än sin hemmahall. Han ringer pappa (trunken är där) och de kommer överens om att han får skjuts dit (av mig) så tar pappa honom till ishallen.

-Varför kan inte pappa hämta dig här? undrar jag.  (vi bor på vägen till ishallen dessutom)

-För pappa vill inte hämta mig eftersom jag inte vill vara hos han.

-Sa han så? frågar jag chockat.

-Ja.

Efteråt ville pappa ha trunken tillbaka. Varför???

Vad säger man efter en sån sak? Eller andra klumpiga saker som pappan sagt till sina barn? Eller när barnen har kommit på han att han ljuger?

Svårt för mig som mamma att prata med sonen OCH uppmuntra han att umgås med sin pappa. Har flera gånger försökt att uppmuntra honom till att gå dit och vara där en stund (han är så anti just nu) men han blir så ledsen. Han är trots allt 15 och förstår själv saker och ting. Och jag känner mig som en som vill slänga ut sin kattunge till hyenorna...

Sonen är rätt tyst av sig men när jag skjutsade han igår fick vi en chans att prata bara vi två. Han verkar må bra. Verkar trivas med tillvaron, verkar ha den trygghet han behöver. Ibland måste jag utsätta honom för stress, när jag är på han om skolan.   Eller när jag är på han om att han ska stänga av spel. Vi ser honom oftare och oftare i vår soffa med hans fot bredvid mitt nylle.    Han har upptäckt att mamma är bra på att knåda fötter, klia på ryggen, skoja om livet   

Och händer det något ja då är han där för emotionella stödet. Stor men ändå så liten...

Idag fick jag ett sms:

Ville säga att jag Älskar dig! När jag är borta från dig eller när du är borta från mig saknar jag dig hela tiden. Du är mitt   . Puss!!!

Min första tanke, han har dåligt samvete för att han snarkade inatt och jag kunde inte sova och var tvungen gå o lägga mig i sonens säng. Min andra tanke : åh va gullig han e, men han har säkert på gång nåt jag inte skulle gilla.

Jag svarar: Jag älskar dig   

Och tänker.

Vad är kärlek egentligen.

När man är rädd att förlora någon eller tvärtom, när man vet att man inte kommer göra det. Oavsett.

När man saknar någon varje minut? Eller när man kan sitta tyst i timmar med en annan individ? Är det något man känner eller något man ger?

Det är så lätt att säga att man älskar någon men hur är den kärleken. Är den rosa, blå, mjuk eller blöt? Eller är det bara ett val man gör att tillbringa tid med den personen man valt. Kan man ändå älska någon man inte valt?

Är det när man blundar för saker som man konverserar med sig själv om, senare, när man är ensam. Eller när man inte gör det, blundar alltså. Eller är det tryggheten man känner av att vistas med en annan. Det kanske är blicken man ger/får när den andre har gjort något man själv inte tycker om, och så tänker man "Va fan, jag lägger mig inte i hans/hennes liv utan är nöjd med att vara observatör, glädjas och stödja när hon/han faller"

Eller det kanske är allt i ett. När man känner sig hemma, med den andre i soffan, leker vem-pruttar-högst leken, garvar åt livet och sina personliga misslyckanden. När man är sig själv och slipper tassa på tå för att göra den andre missnöjd, besviken. Kärlek-är det känsla eller handling?

Var tvungen att googla på detta..

Kärlek är ett spektrum av känslor och attityder som präglas av ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller en nation, mot mer allmänna konkreta ting som naturen eller en sportklubb eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen.

Källa : https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rlek

Vad är kärlek för dig?

Igår blev jag erbjuden till ett lönesamtal. (Borde man inte fått info om det innan?)

Det handlade dock om vad som pågår inom företaget, hur alla ska ha sina löner utbetalda bl a.

 Sedan kom informationen om lönesamtal. Innan jag hann säga något så erbjuder han mig 2000 kr. Jag sa ja snabbt som fan och så tänkte jag att det är så typiskt mig att aldrig kunna ha en dialog utan att bara vara nöjd med vad som erbjuds. Men va fan 2000?! Jag blev ju snopen så klart. Hur ofta får man en sådan ökning.