Mer och mer har jag tankar på att börja studera. Känns konstigt att närmare 40 så vill jag göra andra saker än vad jag gör idag. Är det vettigt att läsa något nytt vid min ålder? Känns som att livet kommer ta slut och jag ångrar att inte provat på saker som jag vill (och ville när jag var yngre).
Har inte tänkt på hur allt kommer se ut men kollar lite på olika utbildningar jag kan tänka mig att gå.

Jag sitter i min pyjamas, sminket är borttaget, ordningen är återställd. Klockan är inte ens kvart över 12.

När jag var yngre så väntade jag in den nya magiska året. Något skulle ske. Något magiskt skulle ske så livet skulle vändas 360 grader. Allt som var dåligt skulle bli skitbra och det som var skitbra skulle bli ännu bättre. När jag blev äldre så insåg jag att magin inte finns när klockan ändrar från 23:59:59 till 00:00:00. Så nu är jag liksom helt lugn när jag ska skåla in det nya året. Jag gör inga löften, speciellt de som jag aldrig kan hålla. Jag hoppas inte på att något magiskt sker då egentligen ingenting med klockan är magiskt eftersom jag blir ett år äldre för varje år (vilket känns i kroppen).
Utanför smäller det massor av raketer. Vi valde att ge barnen pengarna i år istället för att köpa fyrverkerier. Varför elda upp pengar när man kan käka upp de eller slösa på annat onödigt :)

På tal om pengar. Under 2018 vill jag bli bättre på att konsumera. Köpa det jag verkligen behöver och använder. Efter flytten rensade jag bland mina saker och slängde otroligt mycket grejer som var helt nya. Dyrt och helt meningslöst.

Tack och lov är denna turbulenta år över!
Det har varit mycket problemlösning, många av de saker har rört barnen. Vi gick igenom viktutredning, logoped utredning, anmälan till soc, jag bytte jobb, blev sambo, flyttade, renoverade, soc utredning blev klar, vi påbörjade åtgärden för soc utredningen. Jag har varit på sjukt många möten i barnens skola.  Det har varit mentalt krävande och tufft 2017.   Jag lämnar ett tungt år med massor med erfarenhet.

Jag hoppas och ser fram emot ett lugnare 2018.

Har haft en liten lista på saker att göra som jag vanligtvis inte hinner men så upptäckte jag Netflix...oturligt nog...
Det blev 3 säsonger av Huset fullt-igen...jag gillade den inte ens när den visades för länge sedan...suck. Det var mååånga år sedan som jag kollade så mycket på tv. Listan glömdes bort. Och skönt var det att inte behöva göra något överhuvudtaget. Det kallas vila, något jag inte gjort på länge. Jag bör dock röra lite på mig då jag känner mig rätt stel. Nåja det är inte många dagar per år som jag tillåter mig själv att bara göra det som faller mig in, och inte något jag är tvungen att göra.

Fortfarande ingen snö :(

Idag är det dagen då jag tänker lite extra på vad jag är tacksam över. För vad jag har, hur jag känner och vad som sker.
Jag vaknade och hade ledsna tankar över att inte få fira jul med mina barn ännu en gång. När det är pappas vecka så tillåter han inte barnen att komma till mig någon timme och få julklappar. Lillen ringde och sa att han inte kommer komma över för att han inte kan. Fast jag hör på rösten att han vill. Han var låg. Sjukt egentligen. Jag hoppas någon gång att hans pappa inser hur sjukt han beter sig. Nog om det.

Första julen i huset.
Första julen som vi bjuder våra respektive mammor att fira jul hos oss.
Jag är så tacksam över att alla kunde komma och att vi hade trevligt. Att vi kunde skratta, äta gott och umgås! Nu hade vi inte julklappsutdelning för vuxna men det viktigaste är att vi hade möjligheten och hälsan att samlas och tillbringa tid med varann.
När alla gick var vi nöjda med dagen och kunde återgå till det vi vill göra mest. Ligga i soffan och kolla på filmer. :)

Under min promenad på dagen hann jag även gå förbi kyrkan som var full med folk! De hade tydligen Julgudtjänst med massor av barn. Det var väldigt fint. Jag var där kanske max 5 minuter. Det är något magiskt med kyrkan...jag kom ut därifrån gladare än när jag gick in dit.

Idag har jag varit på möte med Familjestödsgruppen.

Jag ska familjebehandlas. Helas. Stärkas. Få stöd i min föräldraroll. Vi har redan bokat in vårt första möte, så det är snabba puckar.

Jag har inga förväntningar direkt. Det verkar vara bra människor de som jag ska få hjälp av. Jag vet bara inte vad exakt jag behöver få hjälp med. Jag har ju klarat mig själv hittils.

Blev helt ställd när jag läste om vad det innebar : "Syftet med insatsen är att undvika en placering utanför hemmet."

Ska de ta ifrån mig mina barn? Eller ska de kolla så att jag är frisk nog att ta hand om de? Ska de lära mig att inte bryta ihop när jag tycker att jag har det som jobbigast?

Bör inte pappan i så fall behandlas? Det var ju jag som anmälde han och inte tvärtom.

Vi får väl se när vi har möte om vad det ska handla om. Det ska tydligen vara på mina villkor. Jag har inga villkor. Jag är nöjd med att allt detta har kommit upp till ytan. Jag är nöjd över att JAG vågade ta upp allt detta till ytan. Bara det att jag var tvungen att erkänna att jag har varit medberoende har släppt så mycket i knoppen.

Första tränig på länge avklarad. Glömt tshirten fick träna i bara tröja. Och glömde även ombyte av underkläder. Typiskt mig.

Hur kommer det sig att man svettas i benen när man tränar överkropp?

Glad att jag kom iväg och tränade hela kroppen.
Borde bli bättre i ryggen snart nu när vi beställt en ny säng.

Bekantskapen uppsagd.

20 års vänskap avslutad.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller om det är så bara med kvinno vänskapen.

Jag har inte många tjejkompisar. Inga alls om jag tänker efter. Jag är inte beroende av människor mer än mina barn och nu min sambo. Och jag både lider och inte lider av det. Visst är det kul att ha vänner som man kan träffa då och då, snacka tjejsaker med, fnittra, göra roliga selfies med, eller skvallra med.

Men jag har inga sådana vänner. Vänskap betyder ärlighet för mig. De som jag har sett som mina vänner har svikit mig. Mer än en gång. Vid olika tillfällen.

Vi är tre kvinnor. Alla har olika liv, olika antal barn, olika antal äktenskap., olika mål. Vi arbetar i olika brancher, olika tider och tjänar olika mycket. Det enda vi har gemensamt är den solidariska kvinno medkänsla och att vi

en gång i tiden hamnade i Sverige från samma land.

Vi har under alla år befunnit oss på olika nivåer i livet. Medan den ena skaffade barn, kämpade den andra med sin partner att hålla ihop, eller när den ena sökte efter meningen med livet och sin plats under solen, medan den andra har hittat sin plats under samma sol...låter så luddigt.

Jag har aldrig känt att vi hade rätt timing. Jag har alltid känt att antigen så har jag redan gått igenom det där eller så var inte jag där än. Som tex när vi alla var singlar samtidigt. Vi hade inte blöta fester, inga högljudda träffar eller skitsnack under samma tak till 3 på morgonen.

Jag vet inte om det är så att alla appar gör att man har blivit folkskygg eller bekväm av sig och inte ta sig tid att ses. Eller på något sätt så hittade de aldrig tid att ses med mig i alla fall. För de två kunde och hade tid att ses när jag inte hade det. De reste flera gånger tillsammans och planerade saker.

Under flera år har jag vid flertal tillfällen frågat efter en gemensam träff men det har aldrig blivit av. Inte heller ringdes vi så ofta. Man kunde skriva och diskutera genom whatsapp men inte i verkligeheten. Jag var till slut tvungen att fråga vad som var fel eftersom de aldrig ville träffa mig. För nånstans kände jag mig utfryst.

Den ena svarade att jag har som vanligt fel timing, hon hade massa egna problem att ta itu med.

Den andra svarade på ett väldigt märkligt men ändå så ärligt vis genom att skicka mig en dikt...där hon ber mig fara?