Blev lite rörd idag. Chefen hade ordnat en morotstårta till mig. Och jag fick en kryssboll som avslutningspresent. Jag kramade han och var så noga med att inte börja gråta att jag glömde tacka för min tid på företaget. Nåja jag har en dag till att jobba.

Det är fortfarande varmt ute. Sambon klippte gräsmattan i helgen. Man kan fortfarande ha kjol eller kortärmat. Underbart!

Jag och mamma har en konstig relation.

När jag inte behöver så kommer hon gärna med goda råd, bra påståenden och jag känner verkligen hur mycket hon bryr sig. När jag behöver uppmuntran och söker hennes uppmärksamhet, emotionellt stöd och bekräftelse så får jag aldrig det.   Hon har aldrig varit bra på det.

Jag kan mer eller mindre känt mig i vägen för henne under tonåren. Jag minns inte henne i barndomen, fast jag kan ändå inte påstå att jag hade en dålig barndom. Ensam ja, inte dålig. I tonåren så var hon inte så värst intresserad av saker som jag hade för mig. Jag fick sällan ta hem kompisar för hon tyckte det var jobbigt. Jag uttryckte aldrig känslor eller tankar med henne.  Och vi har aldrig egentligen varit nära. Och vi har inte heller bråkat. Hon fick mig att känna som att jag fanns där på hennes villkor, och hon formade mig precis som hon ville. Hon förväntade sig ett visst beteende av mig och jag var den lydiga flickan till långt efter tonåren. Än idag kan jag känna skuld över min existens, hur jag väljer att leva mitt liv, fostra mina barn. Det som jag är mest ledsen över är att jag aldrig har känt mig uppskattad för att jag är jag. Jag upplever att jag aldrig har motsvarat hennes förväntningar på hur hon tycker att hennes dotter ska vara.

Jag hälsar inte på mamma tillräckligt ofta, jag tillbringar för lite/för mycket tid med mina barn, jag klär mig alldeles för enkelt, jag äter fel, jag tränar för mycket/för lite, jag uppfostrar barnen fel, jag prioriter fel saker/kläder/människor, jag lägger pengar på fel saker. Jag har svårt för beslut och förändring, vilket hon tycker är förödande. 

Ibland undrar jag om jag nånsin kommer göra något rätt i hennes ögon. Eller att jag någonsin kommer motsvara den illusion hon har om hur en dotter ska vara. Men jag är ju ingen illusion. Jag är jag. Bör hon inte älska mig att ta mig för vad jag är? 

Jag är bara så ledsen :(

Kom att tänka på att man aldrig blir nöjd. Efter konversation med min minsta som vill så gärna åka utomlands.
Jag förklarar för han att det är lika varmt här i Sverige och att vi ska vara tacksamma för vädret vi har, poolen vi badar i varje dag, att vi är lediga och gör det som faller oss in (i vårt fall ingenting).
Han tycker inte det är samma sak men kan inte förklara skillnaden. Men det blir bättre där borta. Jag känner igen mig i detta. Det är alltid finare där borta, roligare nån annanstans, varmare, snyggare, plattare etc etc Man kan hålla på hur mycket som helst, men varför blir man aldrig nöjd? Varför uppskattar man aldrig det man har här och nu?
Svårt att lära barnen att se hur bra de har det när de får allt de behöver och mer därtill. De saknar liksom aldrig något vilket gör att de lär sig inte uppskatta det de har. Sen är jag fylld av ångest och dåligt samvete inför mina barn, hur kan jag lära dem uppskattning när jag själv strävar efter perfektionism. Se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt. Varför? Jag vet inte. Det bara är så. Jag är bara är sån?

En sak har jag reflekterat över och som jag kommer tillbaka till, speciellt nu när barnen bor hos oss på heltid. Jag tycker att barn är svårt och jobbigt. Det har jag alltid tyckt. Det är så tabu att tycka det och jag har skämts en del förut. Det är tabu att man vill ha egen tid. Att man vill ha sig själv för sig själv. Jag har insett att jag trivs bäst själv.
Och jag längtar till den dan de flyttar hemifrån för att jag ska kunna göra det jag inte kan nu. Vad jag vill? Resa, ha mer tid för mig, slippa orosmoment som att titta på klockan och undra ifall han kom ihåg att äta middag då jag måste skjutsa han till träning om exakt 5 minuter. Orosmoment är liksom nåt jag har dragits med så mycket att det blir olidligt.

Låter jätteknasigt :( men det är så jag känner. Med barn blir man låst. Jag känner mig låst. Nu är mina ungdomar, med egna viljor och krav. De behöver bli lyssnade till och räknade med vilket är självklart. Men att 4 olika viljor bestämmer vad de vill äta till middag är liksom inte så populärt. Eller vi kommer ingen vart på det.

Jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn. Och jag tycker fortfarande att småbebisar är gulliga och söta och pratar alltid töntigt så fort jag får peta på en bebis. Sitter på rödlysen och vinkar till bebisen i bilen bredvid. Snart vinkar hela familjen till mig antagligen på grund av barnets leende och högljudda förtjusningen som deras unge har när han/hon vinkar till mig och jag vinkar tillbaks. Men barn är jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle få det så jobbigt. Och att jag skulle splittra kärnfamiljen. Och att han skulle jävlas med barnen. Och att jag skulle gå in i väggen. Och ta mig därifrån ensam. Och att jag skulle ha dåligt samvete.
Och ändå är jag jävligt tacksam för allt som har skett. Jag är tacksam för det jag har nu. Och jag vill på något sätt lära barnen vara tacksamma och uppskatta det de har.
Och de har det bra, jävligt bra.

Läser överallt om vad folk gör på sommaren med sina barn. Det känns mer eller mindre som en tävling att man ska under de 4 veckor (då vuxna har semester) ska hinna med en halvs livstid med saker. Resor, badställen, umgås med folk, middagar med släkt, städa hus, bygga pool och/eller altan. Barnen är med överallt i allt. Allt läggs ut på sociala medier. Mitt i allt detta ska man hinna med SEMESTER. Varva ner, läsa bok, höra sina egna andetag..typ.
Jag blir stressad av att se allt folk gör. Inte nog med att de flesta är miljonärer så har de så mycket enegi och lever värsta livet. Och jag blir stressad. Jag undrar vad är fel med mig och mina barn. Jag kommer aldrig ha råd att åka utomlands med barnen i en vecka all inklusive för att sedan skicka ena ungen till kollo och den andra på hockeycamp. Det är antigen eller tyvärr. Och jag tycker det är skönt med sovmorgon likaså mina barn.

Har svårt att tro att man kan klämma in allt man inte hinner med under året under 4 veckor OCH må bra av det. Men så tänker jag också. Att jag ska klämma in allt jag inte hinner under året, i de 4 veckorna. Jag har sparat saker, kläder, middagar, tankar (!), för att ta itu med dem nu, för jag orkar inte under vardagen. Men nu när jag har semester (vecka 3 nu) så känns inte det där aktuellt. Den där morgonpromenaden jag skulle ta varje dag under heeela semestern. Den där middagen jag skulle ordna med den där bekanten som jag knappt känner för det har gått x antal år och vi har inget gemensamt, tveksamt att det händer. De där böckerna jag skulle läst. Jag läser, fast andra böcker. Det som faller mig in. Eller så gör jag ingenting (en stund i alla fall). Som nu. Jag sitter, helt apatiskt och tittar på den molnfria blåa himlen och hör ungarna skrika vid poolen. Jag samlar vinbär och njuter. Jag vattnar mina blommor och pratar med dem. Ungarna tycker att jag är crazy för att jag pratar med blommorna.
Fast de kanske gör alla andra också. De som lägger ut sina bilder. Mellan kanot paddling, bergsklättring i Italien och segling i Stockholms skärgård så kanske njuts det av ledighet.

Min trettonåring frågar varför vi måste hitta på saker (jag har puschat för det). Jag kunde inte berätta att det är för att jag har så dåligt samvete över att du har suttit hemma hela sommarlovet, i dina kallingar, spelandes ps4. Jag sa att det är nu det finns tid. Jag menade att det finns tid, mamma är harmonisk, ta vara på tiden för snart kommer hösten och mamma blir en stressad, heltidsarbetande, trött morsa med ständig pms. Men tiden finns väl hela tiden? Det gäller väl att prioritera som med allt annat.
Men att vara ensamstående med barn är ett lågt status. Barnen har aldrig lika villkor som de som lever i kärnfamiljen. Just det, på bilderna är det bara kärnfamiljer. Sällan det åks utomlands med barnskara på 6 barn (även om det händer, inte i mina sociala flöden dock). Och sällan de som har ett helt vanligt jobb som sjuksköterska tex. Pengarna finns liksom inte för sådana semestrar.

Så när barnen får berätta i skolan om vad de gjorde på sommarlovet så kommer de säga ingenting. Och jag lider av det. Jag lider även av att jag är tråkig och kan inte hitta på saker (eller tvinga barn att hitta på saker) med mig. Och ännu mer lider jag för att jag inte kan ge en sommarlov som andras ungar har.

Ps. De gillar inte Gröna lund (!), Skansen, teater, museer, picnic, eller något annat som inte innehåller spel eller bad. Och så finns de saker de vill göra som det inte finns pengar till. Förståss.

Sverige brinner

Brandmän från Polen kommer hit för att hjälpa med släckning.

Mina ärvda rosor

I de flesta hem i Sverige denna sommar...

Idag fick jag ett sms:

Ville säga att jag Älskar dig! När jag är borta från dig eller när du är borta från mig saknar jag dig hela tiden. Du är mitt   . Puss!!!

Min första tanke, han har dåligt samvete för att han snarkade inatt och jag kunde inte sova och var tvungen gå o lägga mig i sonens säng. Min andra tanke : åh va gullig han e, men han har säkert på gång nåt jag inte skulle gilla.

Jag svarar: Jag älskar dig   

Och tänker.

Vad är kärlek egentligen.

När man är rädd att förlora någon eller tvärtom, när man vet att man inte kommer göra det. Oavsett.

När man saknar någon varje minut? Eller när man kan sitta tyst i timmar med en annan individ? Är det något man känner eller något man ger?

Det är så lätt att säga att man älskar någon men hur är den kärleken. Är den rosa, blå, mjuk eller blöt? Eller är det bara ett val man gör att tillbringa tid med den personen man valt. Kan man ändå älska någon man inte valt?

Är det när man blundar för saker som man konverserar med sig själv om, senare, när man är ensam. Eller när man inte gör det, blundar alltså. Eller är det tryggheten man känner av att vistas med en annan. Det kanske är blicken man ger/får när den andre har gjort något man själv inte tycker om, och så tänker man "Va fan, jag lägger mig inte i hans/hennes liv utan är nöjd med att vara observatör, glädjas och stödja när hon/han faller"

Eller det kanske är allt i ett. När man känner sig hemma, med den andre i soffan, leker vem-pruttar-högst leken, garvar åt livet och sina personliga misslyckanden. När man är sig själv och slipper tassa på tå för att göra den andre missnöjd, besviken. Kärlek-är det känsla eller handling?

Var tvungen att googla på detta..

Kärlek är ett spektrum av känslor och attityder som präglas av ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller en nation, mot mer allmänna konkreta ting som naturen eller en sportklubb eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen.

Källa : https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rlek

Vad är kärlek för dig?

Jag har kommit på att jag koncentrerar mig på fel saker. Istället för att ta bort något ur min agenda när jag ärstressad, så lägger jag till. Ja tex mina kurser som jag känner att jag kommer nog att hoppa av. Jag minns inte varför jag började med dem... Det här med att skola om sig har blivit svårare än jag trodde. Så har jag kommit på att jag vill inte skola om mig. Vill inte jobba med tunga yrken. Vill tvärtom, njuta av livet, balansen mellan jobb och privata, den som man har strävat efter medan ungarna var små. Vill må bra.
Istället för att slappna av och njuta av tillvaron, så springer jag runt som en höna, jämt upptagen och sysselsatt som om jag hade myror i brallan.
Jag kom på detta när jag satt i min baden baden igår. Jag måste jobba på att njuta av att inte göra något. Sitta och inspektera min trädgård. Inte ta bort ogräs samtidigt som jag pratar med grannen och kokar pasta... Utan sitta och andas. Det är så vackert ute nu. Fåglarna jagar mask på gräsmattan. Fjärilar flyger runt. Myror jobbar som fan i gräset. Nåja jag är inte såå förtjust i myror, jag är förtjust i ögonblicket. Himlen är blå, det är runt 25 på dagarna. Allt har vaknat till liv.
Och jag saknar något. Ständigt. Det kanske är jakten som är halva upplevelsen? Så länge man strävar efter något så utvecklas man. Sen när man får det man vill ha ja då står man still, måste hitta på nya saker att sträva efter. Eller måste man det?
Varför kan jag bara inte göra en plan och sedan hålla mig till den? 

Det har varit magiskt.
Sol hela helgen fick vi!
Idag tvingade jag sambon ut och köpa stolar så att vi kan sitta ute. För första gången satt vi ute och fikade i stolar.
Jag hann även ha en picnic med kaffe igår på gräsmattan. Låg och tittade på myror i gräset. Snacka om att leva i nuet. Snacka om att njuta av tillvaron. Det var länge sedan jag tillät mig själv att bara vara... och det var skönt och jag var värd det.

Jag hann även göra i ordning och plantera i min ena pallkrage. Så svårt att veta vad man vill ha på sin tomt. Det är vår första sommar här. Vi är fortfarande chockade över att allt är vårt. Jag brukar ställa mig mitt på gräsmattan ibland och bara stirra ut...inspektera mina ägor så att säga. Hela tomten är full av blommor just nu, på gott och ont. Blir svårt att tänka på hur man vill att det ska se ut. Bara gräsmatta eller göra något annat kul med jorden. Just nu är det bombnedslag på vissa ställen. Vi har grävt ur, lämnat det och grävt nån annan stans. Sen så har det kommit upp blommor lite överallt. Jordgubbslandet ser mest ut som en blommande äng... Ja tänka sig att jag har ett jordgubbsland! Kunde inte ens tänka mig det för två år sedan.
Har inte haft så mycket lust att plugga i helgen, däremot har jag varit ute massor och rört på mig. Dels i trädgården. Med pallkragar, plantering, jord. Dels har jag promenerat och sprungit. Jag har liksom haft shorts på mig hela helgen!! Jag som alltid tycker det är kallt. Märklig känsla att springa i kortärmat. Jag har blivit en av alla andra i Sverige som sticker ut fejan så fort det är varmt. Jag har blivit försvenskad. Fika är det bästa jag vet. Lagom är inte ett konstigt ord längre...jag älskar lagom. Ja och så solen, man lär sig uppskatta den på ett annat sätt här i Sverige. Dock fick jag solallergi som vanligt :(

Har hänt en del saker på jobbet som gör att jag har börjat söka jobb. En del av mig känner att jag verkar vilja springa ifrån problem, men en annan del känner mig klar med det jag har kunnat tillföra för företaget.

Jag har tagit tid för att plugga. Ordentligt. Skönt att kunna göra det nu när ungarna inte har sin hockey, skulle ju aldrig funka annars.
Har även tagit tid till mig. Har sprungit nästan varje dag. Har planterat mer växter. Har rensat i trädgården. Har mediterat, städat, skrivit dagbok och njutit av tillvaron. För första gången på länge. För första gången på länge mår jag bra, har hittat balans i min tillvaro. Tror att en del av det har att göra med att jag bestämt mig för att byta jobb. Har kommit på vad jag egentligen vill göra. Och hur jag vill att livet ska se ut. Barnen mår bättre vilket förbättrar tillvaron ännu mer.

Imorgon fyller jag 38. Hurra för mig!
Ser inte en dag över 25 om jag får säga det själv.. Det var ju igår jag var 25, och nu helt plötsligt 38. Jag är närmre 40 än 30...och ett år närmre pensionen. Yey!