Något är fel i min kropp. Jag är otroligt trött. Och skakis. Får ofta hjärtklappning. Känner mig matt.
Så där när man vill göra så mycket saker och tackar nej i sista sekund för jag är matt. Har träffat läkare och lämnat prover. Har även fått en 24 timmar blotrycksmätning. Har fått en ny läkartid om en månad.

EN MÅNAD!   

Jag kanske inte ens lever då.

Nåja...dramaqueen   

Har skrivit det förr. Jag är hel när barnen är hemma.
Den minsta hade en kompis över natten från igår. Den stora kommer ha en kompis från idag. De är stora nu mina pojkar.
Ibland så kan jag sitta och inspektera de. Jag kommer ihåg hur man tittade på huden när de var små. Inspekterade deras fingrar och tår. Det var så länge sen, men ändå inte. Jag kan inte förklara det. Men känslan när jag tittar sönder mina barn är densamma nu som när de föddes. Man luktade på dem, tittade på dem och fick aldrig nog. Nu luktar de lite mer...när de inser att man stirrar, undrar de om varför jag kollar dem...eller säger något så skyldigt som att jag har inte gjort något. Men för mig är känslan detsamma. Precis som första gången som jag fick dem i famnen.
Jag har börjat inse att snart är det över. Snart flyger de ut ur boet. Att ingenting är för evigt. Men det var ju bara igår de var små. Vart tog tiden vägen...

Jag är inte svenskfödd. Jag är född för tidigt.
Jag har växt upp med en märklig uppfostran. Lydnad är en av orden som jag får upp när jag ska beskriva min barndom. Jag är en sån där snäll flicka som talar när jag blir tilltalad, gör det som förväntas av mig, utan att ha egen vilja eller tycke.

Mamma och pappa separerade när jag var knappt två år gammal och hon träffade snabbt en ny man som hon inledde relation med. Nu idag, förstår jag att hon är en sån som inte kan vara ensam, utan man, då hon tycker inte att man som kvinna klarar sig lika bra i livet.  Min pappa (han som jag växte upp med) tog hand om mig som om jag vore hans egen. Men alla visste att han inte var min riktiga pappa, förutom jag. De första fyra åren av min levnadsliv levde jag hos mormor och morfar. De vuxna brukade skratta när de berättade historien om hur de frågade mig som liten var min mamma var, så pekade jag mot ett kort som stod vid Tvn. Jag förstod inte vad det var som var så kul. Aldrig att jag skulle självmant lämna mina barn leva med mormor eller farmor, oavsett anledning.

När mamma och pappa kom till Sverige separerade de. Jag stannade med mamma. Och jag insåg snabbt hur olika vi var.

Pappa hälsade på då och då. Jag minns att vi pratade i telefon. Jag minns att jag var arg för att han lämnade mig med henne. Sedan så dog pappa efter en kort tids sjukdom och jag fick veta i samma veva att han inte var min riktiga pappa. Jag var 14.

När jag var 17 träffade jag han, barnens pappa. När jag egentligen borde satsat på utbildning, jobb, resor, leva och utforska livet, började jag istället leva ett familjeliv. Jag kommer ihåg att jag kände att jag var mycket äldre än jag var. Han hade egna problem som vi båda var tvungna att lösa. Bara där borde det ringa en varningsklocka.

Det är då jag behövde uppmuntran att tro på mig själv, tro på att jag klarar av saker och ting. En bollplank och stöttepelare. Men ingen fanns där. Lätt att hamna i ett förhållande då som inte ens var bra från början. Och svårt att ta sig ur när man inte lärt sig att man klarar sig.

Jag klamrade fast mig som en igel för att jag var rädd för att vara ensam. Ingen förklarade att det inte var fel att vara ensam. På riktigt, jag trodde att alla killar tittade ner på sina tjejer och gjorde oförlåtliga saker. Oförlåtliga idag. För idag vet jag bättre.

Men vi kämpade ihop. Jobbade igenom problem efter problem...

 "När två mongo träffas, hur bra kan det bli, liksom?"

Det var en destruktiv relation från start. Vi fick två barn. Egentligen ville jag lämna han redan när min stora var 6 månader gammal för han började dricka redan då. Sedan kom ett barn till. Hur det nu kunde ske... Och det blev genast svårare. Nånstans så trodde jag att många hade det som jag.

Jag är säker på att min uppväxt har påverkat mig i de val jag har gjort i livet. Inte nog med det. Ofta känner jag att jag inte kan ge mina barn det som jag borde...för att jag själv inte vet hur jag ska göra. Jag kan inte lära de saker som det här med självständighet, egenvärde, självförtroende. Detta är något jag har saknat hela livet.

Jag vågar inte. Jag är osäker. Mina relationer som varit. Även de till vänner och bekanta. Allt det påverkat mig med saker från barndomen.

Trög som jag är tog det hela 12 år innan jag lämnade han och än idag är jag inte fri. Han ser till att barnen lider. Han har ju inte mig att psyka längre. Jag lider när barnen lider. Han vet om det. Tänk om man kunde leva om sitt liv..så mycket man skulle gjort annorlunda.

Jag kan inte hitta barnens videor. :(
Jag är så ledsen. Har letat i flera dagar överallt där jag kan ha lagt de. Har gått igenom alla ställen där jag kan ha petat in de men hittar ingenstans.
Bilder och videor är typ heliga för mig. Jag har sparat det för barnen...eller för mig när jag blir gammal och ensam och vill minnas hur det var när barnen var små. Inte för att jag har glömt det, men på videorna är det bra moment, sådana som man vill ska fastna på minnet. Sådana man vill se om och om igen. Skratta åt samma gulliga min. Ush jag är så ledsen :(
Har alltid haft kort minne men nu är det nästan så att jag är orolig för mig själv. Fast allt jag "gömmer" eller markerar som "viktigt" verkar jag glömma bort vart jag lagt :(

Det som inte dödar dig härdar dig...

Tack var och en av er för alla lärdomar!

För ett tag sedan var jag på en öppen session med Johannes Hansen. I slutet sa han en sak jag lagt på minnet: Det finns de som utför, de som tänker på det och de som ser på, vilken av de är du?
Idag har jag bokat komvux kurs som jag behöver för att komma in på universitetet.

Jag har varit snäll mot mig i helgen. Jag har tagit det lugnt. Jag har gjort det jag velat och inte gjort det jag inte velat.

Är för stolt för att erkänna att kroppen börjar balla ur och jag är tvungen att ta hand om mig för att må bra. Negativ stress är aldrig bra för kroppen. Men dum som jag är så kör jag 180 tills jag inser att alla andra kör mycket långsammare. Det värsta är när kroppen säger ifrån. Då har jag inget val liksom.

Jag har hämtat ut mina paket i helgen. Det blev 2 st luvtröjor. Sedan har jag beställt massa kläder som jag väntar på. Jag behöver förnya min garderob. Och skor. Det bästa med näthandeln är att jag aldrig behöver gå till en fysisk butik. Klart jag gör det ibland. Men det händer väldigt sällan. Har inget behov av att besöka butiker för att känna mig levande.