Har länge klagat på att jag inte hinner göra så mycket under dygnet. Har även sett i olika medier folk som gör något jämt och känt mig helt oduglig på att leva...varför man nu jämför sig med andra... Men jag har även reflekterat över folk som faktist hinner med saker. Jag har under många många år hållit på med multitasking något som inte så där är jätte jättebra ur stresspunkt. Kanske därför jag känner att åren har gått men jag hann aldrig njuta av livet? Vart tog tiden vägen? En av anledningarna till att jag gick in i väggen för x antal år sedan... Det sägs att man lär sig av sina misstag. Ja andra kanske gör det, inte jag. För här sitter jag igen med multitaskning:

Större barn som inte mår bra = tårar, oro, ångest, psykolog, diverse utredningar, möten hit och dit, släppa allt och hjälpa barn i tid och otid..

Soc anmälan av ex = stämning, advokat, soc, möten hit och dit, barn som inte mår bra av antagligen allt det också =jag ska vara stark, ge trygghet, lyssna, stödja, klappa, pussa, älska.

Jag = komvux kurser som jag måste bara ha NU, egen träning för jag sitter still på jobbet (stress i sig då jag prioriterar annat oftast),  ta hand om sig själv som kvinna, tjej(= ansiktsmask - när jag dammsuger, handmask - när jag är totaltutmattad i soffan/sängen, massage?, träning?, solning?,   kaloriräkning?,   snacka skit i tel med andra kvinnor   samt klämma in det där att bara vara och inte göra ett skit...finns ju inte på världskartan     ) + ta hand om hela hushållet förutom matladningen, koll på att alla barn kommer till och från sina träningar och pysslet kring vem lämnar/hämtar vem.

Just det och så heltidsarbete på allt detta.  

Det kanske är jag som har så höga krav på mig själv att jag vill hinna med allt. Det bästa med detta är att jag hinner göra allt ovanstående med ständigt dåligt samvete om att jag aldrig hinner koncentrera mig och njuta av det jag håller på med. Och ständig huvudvärk.

Men om jag skulle göra en sak i taget så skulle jag nog inte hinna med hälften av det jag gör idag. För det ÄR viktigt att barnen mår bra. Det ÄR viktigt att jobba och tjäna pengar. Det ÄR viktigt för mig som kvinna att se bra ut och ta hand om mig. Man vill alltid utstråla ungdom, hälsa och välmående! Det ÄR viktigt med träning för att jag mår bra av det. Det ÄR viktigt med mina kurser då mitt nuvarande tråkiga jobb gör att jag mår ännu sämre än jag mår. SÅ vad ska bort då i så fall??

Grejen är att det finns så mycket mer man skulle vilja göra (som även andra faktist gör). Resor är ett ex. Man behöver tid för detta. Och man behöver vara mottaglig för att resa. Jag skulle vilja umgås mer med andra, något jag varken prioriterar eller orkar med idag.

Vad skulle du vilja göra?

Hur prioriterar du i ditt liv? Hur får du ditt liv att gå ihop? Tipsa mig.

Idag blev jag sur. Riktigt sur. Det jag förväntat mig och det som är verkligheten är inte ens nära. Förväntar jag för mycket av dig min älskade? Eller kanske är det så att jag ser mer och mer något jag inte tycker om. Det är egentligen bagatell. Något som binder en samman så att man kan kallas familj. Allt som betyder är tid...
Hur kunde jag varit så dum och lämnat min lägenhet!! Att jag aldrig lär mig. Varför lär jag mig aldrig? Varför kan jag aldrig vara den oberäkneliga utan måste göra "rätt" för någon annans skull.
Inte undra på att jag har fått kämpa hela livet. Jag lär ju mig aldrig de läxor som ges mig.
Jag är sur och irriterad för att du är en kopia av mig. Lika tråkig som jag, lika ärlig som jag. Ett snäpp smartare än jag. Lika sårbar...eller kanske ett snäpp mindre vad vet jag.
För att mina förväntningar är höga och jag gång på gång sätts på plats. Ändå försöker jag tvinga fram något som inte finns.... Varför försöker jag alltid tvinga fram? Varför kan jag inte se verkligheten som den är.
Allt låter luddigt...det är det inte.
Jag vill att du ska veta att jag inte vill ha en ring för det kan jag köpa själv. Och jag vill inte ha en hund med dig, för du är så rädd för allt som heter ansvar. Inte ska jag förstöra din lilla värld, din speltid vid paddan, dina otaliga timmar framför netflix, genom att ha en levande varelse som är beroende av dig när jag inte är i närheten.
Barn ska vi inte ens prata om. Du säger själv att du är dålig förälder, här är jag ett snäpp värre...värdelös.
Jag har den inställning att det du och jag har är bra. Att du är bra för mig. För oss. Jag är osäker på detta...

Jag vill bara ha min lägenhet, med bara mina saker, min helkropsspegel som jag inte har, mina skrikande, spelberoende ungar som utnyttjar mig till fullo. Och ingen som suckar missnöjt om de sitter o äter i soffan, skriker i sina rum när de spelar, eller inte städar efter sig. Ingen som går iväg när de äntligen är uppe och söker kontakt. Jag orkar inte med det som du försöker ge mig. Det blir inge bra nånstans. Jag har nog med att kämpa i mitt liv. Tvinga inte mig att kämpa mot dig. Du kommer aldrig vinna den kampen.

Här ligger man i soffan nästan hela dagen och tycker synd om sig själv.

Vad glad jag blev öven min första kommentar! Tänk att man kan bli så glad över småsaker ibland... Har lovat mig själv att jag själv ska bli bättre på att läsa andras inlägg och kommentera själv. Jag kanske gör någons dag precis som du gjorde min  

Var tvungen att ta ledigt idag. Med alla möten och måsten har jag ingen energi för jobbet.
Sonen nr 1 är bättre, son nr 2 är krasslig. Jag själv känner mig jättekrasslig. Hatar denna kalla väder och denna årstid. Så fort jag blir iskall om fötterna länge så är halsont garanterat. Just nu känns det som sandpapper. Och ja jag vet att man blir inte sjuk för att man blir kall, men jag blir det alltid.
Träning ska man inte ens tänka på.
Mensvärk på det. Pissdag igen.

Att göra idag:
Avslutningsmöte hos soc. Allt annat avbokat.

Tänker mycket på hur jag lever mitt liv. På saker jag skulle vilja göra och saker jag absolut inte hinner med. Är det för att jag är lat? För att jag helt apatiskt sitter hellre i soffan med paddan i handen? Eller gör jag mitt yttersta för att verkligen hinna med det jag vill?
Vill eller behöver? Tycker jag det är kul eller måste jag?

Har så mycket jag skulle vilja göra, men kommer inte längre än bara i tanken. Vill skaffa en bra hobby som jag kan utföra ibland. Vad har ni för hobbys?

Det blev en relativt lugn helg. Jag försöker att inte reagera på saker och ting men det är svårt.

Jag känner mig ensam. Jag har malat sönder min sambo med att prata om dessa eviga problem. Och jag har ingen annan att prata med... Så hans grej har blivit att sitta hela kvällarna framför spel och tv. Jag går mest med mina hörlurar och lyssnar på musik så jag kan resonera med mig själv. Kan ju förklara varför jag inte har kompisar    Jag vill inte belasta andra med mina problem. Och samtidigt har jag inget att berätta än bara det som är nu. Och nu är skit. Vem orkar höra nåt sånt?!

Det känns som att jag själv är i en ond spiral. Jag ser inte slutet på det hela. Och så påverkas jag av att höra andra som är i samma situation som inte kommer någon vart. DET är det jobbigaste. Samtidigt kan jag inte visa mig sårbar inför mina barn. Vårt motto är  -" Det kommer lösa sig, det kommer bli bättre. Jag gör allt jag kan för att det ska bli bättre"

Om de ser en mamma som sitter och gråter och är full av förtvivlan och på väg att ge upp så kommer de att må ännu sämre. Jag ger de hopp.

Jag har mailat till soc handläggaren och begärt vårt ärende i pappersform. Har fortfarande inte hört något.

Har även mailat pappan om saker och ting som rör barnen som vi som föräldrar ska komma överens om/prata ihop oss om. Han har inte svarat vilket jag inte är så förvånad över. Det betyder ju att det är inte mer än rätt att jag har gått vidare med advokaten.

Sportlovet är över och jag har kommit på mig själv att jag under många år har aldrig tagit ledigt för att kunna hitta på något med barnen. Vi kom överens att vi ska hitta på något nästa gång det är lov. Och ska försöka göra det även när det inte är lov men det finns tyvärr aldrig tid   .

Jag känner mer och mer att jag som förälder borde kunna jobba deltid för att ha mer tid till barnen. Det är en prioriteringsfråga dock..samt en pengamässig fråga...samt en pensionsmässig fråga. Vi har skojat lite om att få en till vilket jag är väldigt kluven om. Å ena sidan så skulle det vara jättekul. Förhoppningsvis så kan jag vara en bättre förälder än den jag är idag, undvika samma misstag, njuta mer. Å andra sidan hela den här stressen..   Och placera ungen på dagis när den knappt kan gå... Nää, det sägs att barn förändrar liv. Fel, barn tvingar en att ändra livet men det görs sällan för att man påverkas utifrån vad och hur samhället kräver. Man förväntas jobba heltid.  

Hur många kan överleva på en lön idag? Hur många aktivt konsumerar mindre för att kunna överleva på en lön? Vad händer då när man blir sjuk? Klarar man sig på

Jag är inte beredd att fortsätta jobba heltid, vara alltid trött, försöka alltid pyssla ihop livet med jobb, barn och fritid. Det borde vara enklare än så...

Livet i allmänhet borde vara enklare.

Det blev en relativt lugn helg. Jag försöker att inte reagera på saker och ting men det är svårt.

Jag känner mig ensam. Jag har malat sönder min sambo med att prata om dessa eviga problem. Och jag har ingen annan att prata med... Så hans grej har blivit att sitta hela kvällarna framför spel och tv. Jag går mest med mina hörlurar och lyssnar på musik så jag kan resonera med mig själv. Kan ju förklara varför jag inte har kompisar    Jag vill inte belasta andra med mina problem. Och samtidigt har jag inget att berätta än bara det som är nu. Och nu är skit. Vem orkar höra nåt sånt?!

Det känns som att jag själv är i en ond spiral. Jag ser inte slutet på det hela. Och så påverkas jag av att höra andra som är i samma situation som inte kommer någon vart. DET är det jobbigaste. Samtidigt kan jag inte visa mig sårbar inför mina barn. Vårt motto är  -" Det kommer lösa sig, det kommer bli bättre. Jag gör allt jag kan för att det ska bli bättre"

Om de ser en mamma som sitter och gråter och är full av förtvivlan och på väg att ge upp så kommer de att må ännu sämre. Jag ger de hopp.

Jag har mailat till soc handläggaren och begärt vårt ärende i pappersform. Har fortfarande inte hört något.

Har även mailat pappan om saker och ting som rör barnen som vi som föräldrar ska komma överens om/prata ihop oss om. Han har inte svarat vilket jag inte är så förvånad över. Det betyder ju att det är inte mer än rätt att jag har gått vidare med advokaten.

Sportlovet är över och jag har kommit på mig själv att jag under många år har aldrig tagit ledigt för att kunna hitta på något med barnen. Vi kom överens att vi ska hitta på något nästa gång det är lov. Och ska försöka göra det även när det inte är lov men det finns tyvärr aldrig tid   .

Jag känner mer och mer att jag som förälder borde kunna jobba deltid för att ha mer tid till barnen. Det är en prioriteringsfråga dock..samt en pengamässig fråga...samt en pensionsmässig fråga. Vi har skojat lite om att få en till vilket jag är väldigt kluven om. Å ena sidan så skulle det vara jättekul. Förhoppningsvis så kan jag vara en bättre förälder än den jag är idag, undvika samma misstag, njuta mer. Å andra sidan hela den här stressen..   Och placera ungen på dagis när den knappt kan gå... Nää, det sägs att barn förändrar liv. Fel, barn tvingar en att ändra livet men det görs sällan för att man påverkas utifrån vad och hur samhället kräver. Man förväntas jobba heltid.  

Hur många kan överleva på en lön idag? Hur många aktivt konsumerar mindre för att kunna överleva på en lön? Vad händer då när man blir sjuk? Klarar man sig på

Jag är inte beredd att fortsätta jobba heltid, vara alltid trött, försöka alltid pyssla ihop livet med jobb, barn och fritid. Det borde vara enklare än så...

Livet i allmänhet borde vara enklare.

Blir stressad av folk på sociala medier. De verkar leva ett liv jag aldrig kommer ens i närheten av. Hur hinner alla med allt?
Jag har aldrig råd att resa på lyxsemester, tillbringa tid med barnen, (de är ensamma de flesta lov),laga nyttigare hemlagat mat (som faktist alla hemma kan äta), ta fina bilder där jag är uppklädd.. Kommer inte ens ihåg när jag var uppklädd sist. För att inte tala om att jag känner mig slut som artist vilket gör att jag inte kommer iväg till träningen. Jag är så trött att jag inte ens har ork att ta en promenad.
Folk orkar föda unge 3,4 eller 5. Jag och sambon tycker det är jobbigt med de två jag har. Det är mycket med deras träningar och att de inte mår bra gör det än värre.
Folk som har hundar. När jobbar ni? Sannolikheten att man får ta med sig hund till jobbet är väldigt liten. Alla kan väl inte vara egna företagare...
Jag jämför mig inte, bara känner att jag kanske missar mycket mer än jag borde!?