Idag hände en märklig sak. Min stora pojke var sjuk hela dagen och hemma från skolan. På kvällen skulle barnen bli hämtade av pappa. Han valde att stanna hemma hos mig. Han sa själv till pappa att han mådde dåligt (har ont i öroronen bl a) och ville stanna kvar. Till svar fick han av pappa, att nästa gång han kommer komma hit blir om 2 veckor. Märkligt påstående eller beteende...

Jag kan inte uttrycka hur glad och stolt jag är för att han vågade. Antar att allt med soc har givit resultat.

Kommer skicka han till pappa om ett par dar ändå. Mest för att det är viktigt för honom att umgås med pappan.

Jag var skakis. Och chockad.

En obehörig bacill har invanderad min kropp.
Eh...sen när är baciller behöriga.
Hursom helst, ont i halsen, ont i bihålor och ont i huvudet som på beställning. Jag har varit sjuk hela veckan och idag när jag gick till jobbet så kändes det som om jag mådde ännu sämre än i måndags när jag stannade hemma. Suck.
Det kommer bli en lugn helg med mycket tv tittande liggandes i soffan. Inte för att jag planerade annat innan men ändå.
Veckan har gått fort fast än jag har varit hemma.
Två soc möten avklarade. Igår så diskuteras det om vi ska ha en uppföljningsmöte för nätverksmötet. Jag sa att jag tyckte att mötet sköttes dåligt med tanke på hur mycket skit han fick ur sig. Sedan har inte hans "familj" sagt uppriktiga saker. Som det här att mamman dvs barnens farmor hälsar på ofta. Vi hade möte 19 december, barnen har ej sett henne efter det. Idag är det 2 februari. Innan dess kommer de inte ens ihåg när hon hälsade på. Hon sa på mötet att hon är hos pappan hela tiden.
Jag vill inte sitta igen med människor som påstår att mina barn ljuger.

Med allt detta inser jag hur barn är oskyddade. Inte bara mina barn....Hur viktigt det är att lita på deras ord. Och hur falska vuxna faktist är. Nog om det. Blir ledsen när jag tänker på hur vuxna beter sig i "barnens" namn, för barnens skull...bla bla bla

Jag lovade tänka på det här med uppföljningsmöte för nätverket.
Sambon tycker att det tär på mig och jag måste nog erkänna att det gör faktist det.

Lite försäljningar och köp

Veckorna går snabbt. Februari är här.
Jag har tänkt hur det skulle se ut om jag skaffar en hund. Förutom att det är jag som får gå ut med den så känns det som att det vore orättvisst att skaffa en efterson den kommer vara ensam så mycket.
Jag har ingen tid med hund. Eftersom iden är min så vill jag självklart inte belasta andra med att ta ansvar för den. Det betyder att jag aldrig kan resa eftersom jag inte har någon att lämna den med. Och ibland vill jag resa.
Jag måste se till att kunna ha den med när jag är ledig.
Jag måste lägga ner mina tankar på hund.

Jag saknar min hund med exet. Han har varit en stöttepelare i otroligt jobbiga stunder.

Det är så märkligt egentligen att exet låter inte mig träffa hunden bara för att jag valde att lämna han. Hur sjukt låter inte det?!

Och så märkligt att nu när jag har viljan så kan jag inte. Sedan när möjligheten kommer, kanske jag inte har viljan... Hur man än gör blir det aldrig bra.

Idag hade jag möte med min familjebehandlare. Vi pratade om barnen, vad som hänt förra veckan, hur det går i skolan för dem, vad de säger och tycker.
Känns som att vi inte kommer till de konkreta råden som jag blev lovad för ett tag sedan. Eller så gör jag redan som man "ska" enligt de normer som finns.
Suck. Jag hoppas att det ger något till slut. Att all tid jag lägger ner är inte förgäves. Det har blivit en förändring enligt barnen. Bara tanke på att jag var tvungen att gå till soc för att barnen inte fick mat gör mig förbannad! Det som borde vara så självklart.

Ibland känns det som att jag själv har tagit vatten över huvudet. Att jag aldrig borde ha anmält honom. Jag hade barnen ett tag, och sedan backade de för att de ville undvika frågor från han. Vilket är förståeligt. Men jag vill inte kriga med han. Jag har aldrig velat kriga med han. Jag ville lösa det som man "borde". Jag är avis på andra föräldrar som uppfostrar sina barn tillsammans fast de inte är bästa vänner. Jag är avis att andras män sätter sina barns välmående i första hand, som väljer barn före sitt eget ego. Och undrar vad som är fel på mig eftersom jag fick dras just med en "sån" man...

Så jäkla märkligt egentligen att jag alltid är tvungen att gå den hårda vägen. Som om jag är född till en krigare. Långt ifrån. Jag är mesig, emotionell och otrolig tråkig. Förutom att jag har rätt dåligt självförtroende och är osäker på alla mina val här i livet (tack, mamma) så har jag massa rädslor. Och hur jag än gör så måste jag alltid kämpa, lära mig eller stå ut med saker och ting.
Det enda som jag alltid velat med livet är leva lungt.
..
.
Och en hund.

Jag kan inte hitta barnens videor. :(
Jag är så ledsen. Har letat i flera dagar överallt där jag kan ha lagt de. Har gått igenom alla ställen där jag kan ha petat in de men hittar ingenstans.
Bilder och videor är typ heliga för mig. Jag har sparat det för barnen...eller för mig när jag blir gammal och ensam och vill minnas hur det var när barnen var små. Inte för att jag har glömt det, men på videorna är det bra moment, sådana som man vill ska fastna på minnet. Sådana man vill se om och om igen. Skratta åt samma gulliga min. Ush jag är så ledsen :(
Har alltid haft kort minne men nu är det nästan så att jag är orolig för mig själv. Fast allt jag "gömmer" eller markerar som "viktigt" verkar jag glömma bort vart jag lagt :(

Minstingen är sjuk och jag har ont i halsen. Bestämde mig för att vara hemma idag.
Känns så konstigt att inte vara på jobbet, är ju aldrig sjuk.

Det blev en halv dag i ishallen idag. Det var
"Visa upp sig dagen". Flera spelare ur andras lag bildar lag och kör matcher. Min förstfödda skulle vara på isen. Det är där han är koncentrerad till 150%. Där han är glad och han trivs. Det är där han mår bra. I ishallen.
Jag undrar många gånger hur det hade blivit om han inte höll på med hockey. Hur hans liv skulle se ut. Skulle han sitta och spela dygnet runt? Skulle han utföra annan sport? Han är inte bäst där på isen men det är det anda han verkar brinna för. Resten säger han "jag vet inte" om. Jag är bara glad att han är engagerad i något..
Många gånger har mamma suckat att hockey tar över ungarnas liv...vilket jag kan inte riktigt påstå att det inte gör. Inte bara ungarnas..
Men jag tror inte hon kommer någonsin fatta att detta är engagemang till sporten, laget. På det sättet lär han sig otroligt mycket. Jag lär mig mycket om sporten, laget, engagemanget, om hur människor lägger ner hela sin själ i mitt barn, på sin fritid. För det är jag evigt tacksam.
Jag ber exet om ursäkt i mina tankar för alla klagåmål jag hade förut angående hur mycket tid som tillbringades i ishallen. Tacksam för att jag fick möjlighet att engagera mig i barnens sport på ett helt annat sätt än förut.
Kan inte påstå att det är lätt. Att jag hinner med allt annat som ska göras. Men jag försöker.