Har varit hos skolläkaren och skolsyster med min stora son. Vi skulle prata om den koncentrations utredningen som lärarna har kommit fram till att de vill att han ska göra. Han var med så klart. Svarade jag vet inte om allting. Som om han inte brydde sig. Lite apatiskt och frånvarande (som vanligt). Hon lyssnade på honom och fann inga kroppsliga men..
Han gick själv med på att göra den undersökningen till slut. Mest för att han ville därifrån.  
När allt var över pratade jag och läkaren och skolsyster. Läkaren tyckte precis som jag att han verkade vara deprimerad och att det kändes som att annat ligger bakom hans beteende. Jag berättade om varför jag tror att han mår dåligt...och nånstans i mitten av min berättelse bröt jag ihop. Jag som trodde att jag kunde hålla masken. Det är så känsligt med barn. Jag klarar inte av att inte gråta när jag ska berätta vad de får gå igenom. Jag känner skuld i hur deras liv har blivit och har dåligt samvete för det. För det är känsligt. För att jag mår dåligt när barnen mår dåligt.

Det var befriande att någon annan sa att han ser/verkar vara deprimerad och att hon vill utreda det och inte koncentrationssvårigheterna. Det var befriande att någon annan än jag ser att han mår dåligt och att allt är inte som det ska vara. Många gånger har jag förklarat mig själv som knäpp när jag tänkt att han mår dåligt. På det sättet kan jag dölja mitt dåliga samvete över att mitt barn inte mår bra. Jag skäms ibland över tanken att jag mår bra och är tillfreds med livet medan han inte gör det. Men nu är det någon annan som ser det. (Jag kan ju inte lita på eget omdöme, det har ingen lärt mig). Hur som helst kom vi överens att sonen skulle få remiss till psykiatrisk öppenvård istället för koncentrationsutredning. Vänte tiden är lång och till dess hoppas jag att min behandlare hör av sig om en kurator.

Jag känner mig trasig efter det mötet. Kan inte koncentrera mig på jobbet. Har ont i huvet. Flera gånger fick jag höra hur duktig jag är för att jag "står" ut, för det är "inte lätt" när barnen mår dåligt. Jag känner mig inte ett dugg duktig. Handikappad - för jag kan inte göra något. Misslyckad- för att han pratar inte med mig utan går själv med sin "sorg". Jag måste ha missat mina barn nånstans mellan att separera och försöka ordna upp mitt liv. De började ju må dåligt efter separationen. Mitt ex hade rätt. Det är mitt fel. Jag borde välja att vara olycklig men skydda barn, istället valde jag separera och göra alla olyckliga. Barnen har fått se pappans verkliga jag. Egoistisk, drickande, ljugande. Jag är säker på att han har någon slags diagnos förutom alkoholmissbruk. Och så träffade han henne, sin sambo. Jag hatar henne för det som hon får mina barn att känna. På ett eller annat sätt får man allting tillbaks. Även hon kommer få det. Karma funkar så.

För min egen skull så är jag glad att det jag lovat barnen inte har förändrats. Jag lovade gå på alla matcher och det göra jag än. Jag lovade vara involverad i hockey tex vara med på cuper, stå i seket, det gör jag än. Var speaker på gårdagens match, by the way. Och var skit bra!     Det var verkligen att komma ut ur min trygghets zon. Och så självklart.

Det som inte dödar dig härdar dig...

Tack var och en av er för alla lärdomar!

Jag är ledsen över hur förhållandet mellan mina barn och deras pappa har blivit. Barnen är ledsent bittra över hur mycket plats hans nya med sina barn tar. Det är sorgligt för mig att barnen ser hur han har förändrats gentemot dem. Och jag blir bitter och arg när jag tänker på att så var han inte när vi bodde ihop. Han kunde aldrig och då menar jag ALDRIG missa deras träningar! Det vara tabu att tänka ens tanken. Hela vårt liv och alla våra semestrar kretsade till hur mycket träningar barnen skulle missa. Vi åkte inte på semestrar pga det däremot gjorde vi det under skoltid.. Bra att visa barnen tidigt om vad som är viktigt här i livet. Tydligen var sport det. Varför är jag förvånad över att det inte går bra i skolan för de.
Nu helt plöstligt då och då dyker han inte upp på träningar. Tydligt har det blivit en förändring som barnen påpekade för mig fast jag hade märkt det. Jag hoppades att de inte skulle göra det. Barnen ringer mig så fort telefonen är trasig, vantar och mössor ska inhandlas eller om de behöver nya byxor. Han håller inte sitt ord till de när han lovar att de ska hitta på saker som sedan aldrig blir av. Barnen har själva reagerat på att tiden är så mycket långsammare där än hemma hos mig. Mitt mamma hjärta blöder när jag ser hur motvilligt de lämnar mitt hem. Hur de till varje pris hittar ursäkt att stanna ett par minuter längre... Hur de inte får komma hem till mig under hans vecka. För de vill inte förklara sig, de vågar inte säga emot han. Förstår inte hur han tänker i allt detta. Hans ilska och hat mot mig förstör våra barn. Att han inte inser det själv.
Jag hoppas hoppas att det kommer vända snart. Jag ser att de mår bättre, men inte tillräckligt för att kunna agera så som de själva önskar.

Äntligen köpte sambon en bil! Trodde inte detta skulle ske denna årtiondet då han har tendens att vela och ifrågasätta saker. Nu är pappret påskrivet och jag uppvaktade han med vitrosa tulpaner. Hurra!

Myslördag idag. Jag och sambon var på match både igår kväll och idag. Långt att åka båda gångerna och kallt. Tur att vi har minus grader, vi har eldat flera dagar i rad. Så mysigt. Mina tår har fortfarande inte tinat än men jag har ätit och druckit drink som min andra halva gjort. Så gott!
Igår somnade vi till serien Lucifer, jag sov hela natten i soffan. Hoppas att den där drinken inte slår ut mig idag (dricker samma drink). Det är minus grader och otroligt vackert ute. Har hoppats hinna med promenad idag men gjorde allt annat förutom det.

Vi har en oinbjuden gäst i huset. Nåja i kallförrådet. En råtta. Säkert 20 cm lång och fet vara den också. Vi hade tydligen 10 liter med fågelfrön och nötter stående där som den käkat på. Tur att det var bara en. Vi kastade all fågelmat vi hade.

Sedan vi flyttade till hus har vi tampats med getingbon, myrstackar och andra små kryp. Vi har även massa spindlar i huset. Och nu en råtta. Så typiskt. Allt jag önskar är en hund...

Utanför fönstret

Ligger i soffan. Instagrammar.
Jag följer ett par bloggar /kända personer som är pt och brinner för hälsa och träning. I hopp om att det ska ge mig motivation till att träna, planera träning, prioritera träning så blir det tvärtom. Jag känner mig stressad för att jag inte har varit på gymmet eller rört på mig. För att jag åt 4 kakor till eftermiddags fikat (samt två på kvällen), pizza till middag (vi har gemensam familjemiddag idag då barnen går till pappa imorgon). Kakorna var med choklad på...
Mellan att lämna/hämta för barnens träningar, finns ingen tid och ork att gå och träna. Kanske tar latheten över men jag vill ju träna. Kommer bara inte dit. Ligger/sitter hellre i soffan, dricker te, käkar kakor med jordgubbssylt på. Och efteråt känner ånger och dåligt samvete.
Slukar allt inom läsning som har med träning, hälsa och mat att göra, men kommer aldrig till skott. Skyller på tiden, soffan, latheten, men fortfarande får inte till det. Vet ju att jag mår så bra av träning. Kanske för att det är vinter? Ja där ser man, en till ursäkt...

Mycket på jobbet idag. Revisorn kom och vi satt hela dagen.
Sedan blev jag behandlad. Familjebehandling på soc. Vi pratade om veckan som gått, om vad vi ska prata om nästa gång vi ses, samt om hur jag upplever att barnen mår. Han frågade även hur jag mådde. Försökte han fiska efter om jag är galen?
Jag mår bra. Jag är stark. Jag klarar det. Jag är ju kvinna! Och mamma!
När jag tänker efter så är jag fan stolt över mig själv. Jag är vettig med mina barn. Det kommer bli folk av de för att jag finns för de.

På tal om välmående så har jag fått tid för 24 timmars blodtrycksmätning. Och så måste jag lämna blod. Stress sätter spår i kroppen. Och knoppen. Galen är jag inte. Lite skruvad, född för tidigt, men inte galen.
Nu pingis med min son.

Vet inte vad det är sedan i fredags men till och från är han en riktig surkärring. Värre. Kärringar brukar beklaga sig men han är tyst.
Vet inte vad som hände idag men jag har ont i magen. Den känslan jag hade med exet att jag har känt detta förr. Att det är inte rätt. Att jag vill bort. Vi har inte bråkat. Vi har inte sagt fula ord till varann. Bara gnabbas för ingenting. Bara sådär. Måste vara något med planeterna. Eller kanske ovädret påverkar.
Vid sådana tillfällen tänker jag att vi borde ha väntat med att flytta ihop. Det är inte första gången jag får den känslan. Jag hatar det. Känner det in i tårna. Jag går ibland förbi mitt förra hus för att påminna mig om hur jag förändrade mitt liv. Barnens liv. Hur bra jag började må. Tillät mig själv att må bra. Att testa egna gränser. Det tog tid innan ont i magen försvann. Ibland påminns jag om det. Jag är som en sadist för jag utsätter mig för det.