Pratat med soc i tel hela dagen...

De är nästan som mina kompisar nu. Jag pratar mer med dem än med min egen mamma.

Något är fel i min kropp. Jag är otroligt trött. Och skakis. Får ofta hjärtklappning. Känner mig matt.
Så där när man vill göra så mycket saker och tackar nej i sista sekund för jag är matt. Har träffat läkare och lämnat prover. Har även fått en 24 timmar blotrycksmätning. Har fått en ny läkartid om en månad.

EN MÅNAD!   

Jag kanske inte ens lever då.

Nåja...dramaqueen   

Känner mig väldigt nära dessa smileys så som jag befinner mig i livet..

Jag är för hård mot mig själv. Därför kan jag många gånger inte släppa saker och ting. Jag kan gå hur länge som helst och må dåligt över val jag gjort, saker jag sagt, möjligheter jag inte tagit.   
Jag kan en dag vara hur glad som helst för att i nästa dag må sjukt dåligt över en bagatell. So what, om jag har käkat chips en kväll, eller proppat i mig godis? Eller struntat i tvätten en hel ledig helg.  
Katastrof!!!  
Jag kan gå runt och få mig själv att känna mig otillräcklig och värdelös över såna småsaker. Som om de betyder något. I slutändan kommer vi alla dö antigen av ålder eller av sjukdom. Det kommer alltid vara orättvist för att någon annan levt ett bättre liv, gjort mer resor än en själv, tjänat mer pengar. Jag vill alltid jämföra sig med någon annan av någon konstig anledning. Inte för att se vad den andra har utan mer för att få mig själv till att vilja mer. Pusha mig själv, motivera mig att utföra, vilja, önska sådant som jag kanske inte ens behöver.
Jag har lovat själv att vara snäll mot mig och det är nog det tuffaste löftet någonsin för mig.   

Likt ett barn på juldagen öppnar jag paketet. Jag vet egentligen vad det är i, det är ju jag som har beställt det.
Men ändå.

Har skrivit det förr. Jag är hel när barnen är hemma.
Den minsta hade en kompis över natten från igår. Den stora kommer ha en kompis från idag. De är stora nu mina pojkar.
Ibland så kan jag sitta och inspektera de. Jag kommer ihåg hur man tittade på huden när de var små. Inspekterade deras fingrar och tår. Det var så länge sen, men ändå inte. Jag kan inte förklara det. Men känslan när jag tittar sönder mina barn är densamma nu som när de föddes. Man luktade på dem, tittade på dem och fick aldrig nog. Nu luktar de lite mer...när de inser att man stirrar, undrar de om varför jag kollar dem...eller säger något så skyldigt som att jag har inte gjort något. Men för mig är känslan detsamma. Precis som första gången som jag fick dem i famnen.
Jag har börjat inse att snart är det över. Snart flyger de ut ur boet. Att ingenting är för evigt. Men det var ju bara igår de var små. Vart tog tiden vägen...

Jag är inte svenskfödd. Jag är född för tidigt.
Jag har växt upp med en märklig uppfostran. Lydnad är en av orden som jag får upp när jag ska beskriva min barndom. Jag är en sån där snäll flicka som talar när jag blir tilltalad, gör det som förväntas av mig, utan att ha egen vilja eller tycke.

Mamma och pappa separerade när jag var knappt två år gammal och hon träffade snabbt en ny man som hon inledde relation med. Nu idag, förstår jag att hon är en sån som inte kan vara ensam, utan man, då hon tycker inte att man som kvinna klarar sig lika bra i livet.  Min pappa (han som jag växte upp med) tog hand om mig som om jag vore hans egen. Men alla visste att han inte var min riktiga pappa, förutom jag. De första fyra åren av min levnadsliv levde jag hos mormor och morfar. De vuxna brukade skratta när de berättade historien om hur de frågade mig som liten var min mamma var, så pekade jag mot ett kort som stod vid Tvn. Jag förstod inte vad det var som var så kul. Aldrig att jag skulle självmant lämna mina barn leva med mormor eller farmor, oavsett anledning.

När mamma och pappa kom till Sverige separerade de. Jag stannade med mamma. Och jag insåg snabbt hur olika vi var.

Pappa hälsade på då och då. Jag minns att vi pratade i telefon. Jag minns att jag var arg för att han lämnade mig med henne. Sedan så dog pappa efter en kort tids sjukdom och jag fick veta i samma veva att han inte var min riktiga pappa. Jag var 14.

När jag var 17 träffade jag han, barnens pappa. När jag egentligen borde satsat på utbildning, jobb, resor, leva och utforska livet, började jag istället leva ett familjeliv. Jag kommer ihåg att jag kände att jag var mycket äldre än jag var. Han hade egna problem som vi båda var tvungna att lösa. Bara där borde det ringa en varningsklocka.

Det är då jag behövde uppmuntran att tro på mig själv, tro på att jag klarar av saker och ting. En bollplank och stöttepelare. Men ingen fanns där. Lätt att hamna i ett förhållande då som inte ens var bra från början. Och svårt att ta sig ur när man inte lärt sig att man klarar sig.

Jag klamrade fast mig som en igel för att jag var rädd för att vara ensam. Ingen förklarade att det inte var fel att vara ensam. På riktigt, jag trodde att alla killar tittade ner på sina tjejer och gjorde oförlåtliga saker. Oförlåtliga idag. För idag vet jag bättre.

Men vi kämpade ihop. Jobbade igenom problem efter problem...

 "När två mongo träffas, hur bra kan det bli, liksom?"

Det var en destruktiv relation från start. Vi fick två barn. Egentligen ville jag lämna han redan när min stora var 6 månader gammal för han började dricka redan då. Sedan kom ett barn till. Hur det nu kunde ske... Och det blev genast svårare. Nånstans så trodde jag att många hade det som jag.

Jag är säker på att min uppväxt har påverkat mig i de val jag har gjort i livet. Inte nog med det. Ofta känner jag att jag inte kan ge mina barn det som jag borde...för att jag själv inte vet hur jag ska göra. Jag kan inte lära de saker som det här med självständighet, egenvärde, självförtroende. Detta är något jag har saknat hela livet.

Jag vågar inte. Jag är osäker. Mina relationer som varit. Även de till vänner och bekanta. Allt det påverkat mig med saker från barndomen.

Trög som jag är tog det hela 12 år innan jag lämnade han och än idag är jag inte fri. Han ser till att barnen lider. Han har ju inte mig att psyka längre. Jag lider när barnen lider. Han vet om det. Tänk om man kunde leva om sitt liv..så mycket man skulle gjort annorlunda.

Har i 2 dagar kollat hur kollektiv trafiken funkar i Stockholm. Den funkar, så nu kan jag slappna av i något år igen...
Aah jag vet inte vart jag ska börja...
Det har hänt saker som jag inte skrivit om.

Jag har valt att avsluta mitt samarbete med soc..om man nu kan kalla det för samarbete. Samtidigt har de tydligen fått in en orosanmälan på pappan från polisen. De har även sagt att det är bra att jag går vidare med detta till tingsrätten. Jag förbereder mig nu för att kontakta advokat.

Tankarna är många. Det är soppa i huvudet. Känns som att vardagen försvinner. Barnen är nu hos pappa. Jag har inte kontroll över situationer. Hur de mår. De kan säga en sak, men känna helt annat. Jag är rädd för att de bryter ihop igen när de kommer till mig. Jag är rädd att bryta ihop själv. Jag vet att jag måste vara stark och stärka mig först för att kunna hjälpa dem,men jag bryter ihop. Det här är verkligen INTE hur jag planerade att mitt liv skulle bli.

Igår hade vi möte igen. Exet dök upp igen. Vi pratade på mötet om vad som händer i hjärnan när man använder alkohol/droger. Belöningssystemet. Sjukt att jag sitter på dessa möten. Sjukt och overkligt att jag lever i detta just nu. Jag var en av de som såg ner på dem som jag är nu. Nu är jag en av dem...