Jag var hos optiker igår. För att min chef tvingade mig skaffa terminalglasögon. Jag har levt i förnekelse länge men nu måste jag erkänna att min syn har blivit sämre, vilket stämde efter undersökningen. Jag klarar mig inte när jag kör bil, och ser inte tvn fast den står 2,5 meter från soffan.
Imorgon ska jag till sjukgymnasten. Jag har konstant ont och det spelar ingen roll om jag tränar eller inte, det hjälper inte. Kroppen pajar ihop. Två barn, ansvar, psykisk ohälsa i perioder hela livet, anorexia i perioder, viktuppgång, leva i ett detruktivt förhållande hela vuxna livet. Klart den säger ifrån, vore konstigt om den inte gjorde det.
Det kanske är omen att byta yrke till något annat? Mer aktivt?

Sambon säger att jag har 40 års kris. Det kanske jag har vad vet jag. Jag söker meningen med livet, men gör inte vi alla det? Jag försöker prioritera rätt, gör inte alla det? Och har ständigt dåligt samvete för att jag prioriterar det jag är tvungen till istället för det jag vill. Är inte de flesta av oss i denna ålder är? Ibland kan jag tycka att det är lättare att säga något om någon annan än vara i det där själv. Han säger att han inte haft nån kris. Det tror jag inte på. Men man behöver inte använda sig av ordet kris. Det förknippas så negativt. Jag vill se det som mer reflektion över livet. Övergång till ett annat stadie. Mitt började i 14 års ålder och har fortsatt tills idag, fast på olika stadier. Jag har alltid varit i sökandet efter något. Lyckan? Lugnet? Acceptansen? Identitet? Mening?
Utseendemässigt känns det som att tiden stannade efter 35. Allt har bara gått utför. Kroppen är seg, dallrig, har ont. Den där bulan på magen är svår att bli av med. Orken är liten. Kroppen svarar på träning på ett helt annat sätt. Eller inte alls. Gaaah!

Jag tog lite illa upp när sambon sa att det blir inga fler barn. På ett sätt tycker jag att det är skönt. Kroppen är verkligen inte 23 längre. Men en annan liten del av mig hoppades på att vi skulle ev skaffa en till. Sista chansen, sista viljan, bla bla bla. Han vill ju inte ha hund heller. Ibland undrar jag om han mår bra egentligen efter allt det som hände efter hans skilsmässa. För det är lite han vill, jämfört med mig, som tycker att jag lever begränsat och inte fullt ut. Vi kanske är inte så lika som jag trodde. Eller ser så lika på saker och ting. Han verkar vara en sån som trivs med att flocken för han har lätt för att bara hänga på. Jag vill att han ska vara involverad aktivt i flockens aktiviteter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har blivit trött på problem med denna sida. Vill du följa mig med mig? Här fortsätter jag skriva: https://2017lady1980.blogspot.com/ ...

Jag har insett en sak. Jag tycker inte att arbetslivspsykologi är kul. Nu kommer jag avsluta kursen bara för att men jag tycker inte den är lika kul som utvecklingspsykologi. Sedan har jag tänkt på en sak nu när jag försöker tänka ut vad jag s...

Hade en märklig situation på jobbet igår. Chefens eurocard faktura har inkommit och jag har samlat ihop kvitton. Han bor i Västerås och har förmånsbil egentligen. Men på grund av en ögonsjukdom fick han ta sig till och från arbetet kommunalt dvs tåg....

Idag ringde jag upp son 2 och frågade om han ville spela biljard med mig. Han var lyrisk över erbjudandet! Och jag blev glad. Jag var på dejt idag. Med alla mina 3 pojkar. Inte illa eller hur. Och jag njöt av varenda sekund. Vi spelade biljard, dr...

Sonen hämtade sin hockey trunk idag. Han har avslutat ett stort kapitel i sitt liv. Det har varit upp och ner, mycket tankar, men nu är det bestämt, vilket känns jätteskönt. Det var lite jobbigt att se han våndas och sväva mellan besluten. Han p...