Ibland undrar jag vad som är fel i samhället. På väg till jobbet idag satt jag och väntade i näst intill stillastående köer. Det var på en liten men vältrafikerad väg som man har valt att spärra av så bara in eller ut trafik kan åka.
Klockan var 7:45. Många föräldrar är sönderstressade, många som har tid o passa. Varför måste man stänga av vägen i rusningstrafik undrar jag. Varför kan man inte fixa det där strax efter arbetid när få åker den vägen. Ibland undrar jag hur beslutsfattare tänker. Antagligen så åker ju inte den människan just den vägen på morgonen.

Jag är allmänt sur. Allmänt irriterad och tycker att livet är allmänt jobbigt och svårt. Jag har börjat sova sämre vilket gör mig ännu kinkigare. Har även sjuktont i nacken/huvud/axlar/ryggen. Så ont så jag kan knappt vända mig på morgonen. Har onti bröstkorgen, känns som att något sitter snett i kroppen.
Varje morgon har jag gnabbats med barnen om skolan, om läxor, om att äta frukost, om att plocka efter sig. Var och varannan dag har jag gnabbats med sambon. Sådana påpekanden som att barnen inte klarar sig, dina barn gör/gör det inte, småtjafs om omika saker från vem ska laga mat till att du/jag/han tycker inte att jag gör något här hemma.
Jag orkar inte.
Jag tror inte jag är skapt att leva ihop med nån. Sen har jag ju exet som dyker upp som gubben ur lådan om diverse saker som är energislukande. Och mamma, som vill väl, men som är så negativ att jag vill gråta. Jag behöver alltid försvara mig, mitt sätt, min syn. Det är som nån slags tävling där jag alltid är förlorare.

Har slutat räkna kalorier. Det stressade upp mig. Det resulterade i skitmat och jag känner mig svullen och antagligen gått upp i vikt. Vågar inte väga mig.