Livet är en kamp. Livet med barnen är ännu mer en kamp. Där man aldrig är vinnare, och där man ofta kan vara känslomässigt ostabil hur mycket stabil man än är i grund och botten. Aldrig har jag känt att jag har Ansvar för en annan levande individ förrän nu. Antagligen för att jag ser alla fel jag har gjort. Eller för att jag känner att jag har misslyckats som mamma. Det är bra nu när jag läser utvecklingspsykologi, jag får sån förståelde hur barnen blir påverkade av den värld vi föräldrar skapar åt dem. Och hur vi påverkar deras allt från personligheten till sociala kontakter. Och som förälder så är det jäkligt svårt att göra rätt. För vad är rätt egentligen?
Vem är det som bestämmer det här ?rätt??
Det finns så många teorier och grundmodeller och scheman för vad som händer i barnens liv som kan påverka deras utveckling. Kan men behöver inte.
I ena kursen ska jag diskutera om vi ska förvänta sig av barnen att de ska säga förlåt. Jättespännande diskussion, då enligt forskare så har barnet utvecklat ett samvete i skolåldern, vilket egentligen betyder att om vi kräver av en 2 åring att säga förlåt, så tvingar vi denna att vara en vuxen till lags. För en 2 åring förstår inte varför denne ska säga förlåt. Hjärnan är inte så utvecklad och barnet är inte moget i sin utveckling för en sådan sak.