Under lunchen på jobbet hade vi tjejer en diskussion om våra mammor och våra barn. Jag blev lite ställd när en kvinna som jag uppfattar som en krigare (för att hon valde att vara ensamstående med 4 barn) berättade att hon inte hade kontakt med 3 av sina 4 barn. Jag har uppfattat henne som en stark kämpe, hon är hård i sin ton, lägger inte energin på bagateller. Barnen är vuxna, hon har flera barnbarn. Och så sa hon att ibland sitter hon hemma och gråter för att hemmes barn förstår inte att hon gjorde allt hon kunde när de växte upp. De har ingen kontakt då hennes barn tycker att hon var en dålig mamma. När är man dålig mamma? När man känner sig själv dålig eller när nån annan säger det? Eller när nån annan är ens barn?

Jag vet ju inte egentligen vad som hände där men kände mig skyldig och ringde upp min mamma när jag slutade jobba.

Jag tänkte på när mina barn blir stora. Kommer jag få skulden för att deras pappa är alkoholist? För att jag tvingar de att göra sina läxor. Har regler ang internettid. Tjatar om att de ska äta grönsaker. För att jag jämt är trött och sliten? Kommer de förstå varför? För att vi aldrig har kunnat göra något annat än vara i ishallar? Kommer de inte heller att ha kontakt med mig? Jag är otroligt rädd för det. Jag skulle aldrig kräva något av mina barn men att de ringer då och då skulle jag uppskatta. Eller så kommer de vara som jag. Känna skuld när de inte hör av sig, göra det motvilligt, till en viss ålder, efter psykoterapi i ett par år kommer de göra upp med sina inre demonerna och acceptera att det blev som det blev, och ringa mig 1 gång varannan månad. Och jag kommer känna mig ensam precis som min arbetskamrat. Oavsett.

Egentligen så är alla människor ensamma. Man föds in i en familj. Har mamma eller pappa, växer upp, lämnar mamma och pappa, träffar någon, skaffar barn, som växer upp, som lämnar denne, och så går det runt runt. Menföräldrarnas uppgift är väl att släppa ungen fri? Föräldrarnas ansvar slutar väl när de blir myndiga och flyttar hemifrån? Eller tar det aldrig slut?

Jag lever ett bra liv. Tryggt liv. Jag har värme i huset, vatten i kranen. Jag kör bil till jobbet varje dag. Jag har ungar som förgyller mitt liv. Jag har sambo som gör allt för mig och för mina barn. Jag har kompisar som lyssnar och ger goda råd. Jag har arbetskamrater som jag skrattar med. Jag borde vara tacksam. Jag är tacksam. Jag uppskattar allt jag har.
Och alla möjligheter jag har.
Jag får lön imorgon. Och jag blir glad för det varje gång ( fast än det är jag som betalar ut den på företaget)
Och idag skiner solen här i Stockholm. En till sak att vara tacksam över.
Idag är jag bara tacksam!