Jag är inte gjord för att leva med en annan människa. Jag är van att klara mig ensam. Vem sa att människor är sociala varelser? Social kan man vara på jobbet, med vänner, med älskare.
Jag har erkänt för mig att jag mådde bättre när jag levde ensam. Så nu har jag sagt det.

Igår blev det en spontanmiddag hos M. Vi pratade massor om barnen och jag kan inte ens föreställa mig när hon berättade att hennes 17 åriga gjorde abort i sent i graviditeten. Vi visste att hon inte mådde bra och kände dig konstig och gick ner i vikt, var illamående. Hon berättade även att efter att ha varit hos 4 olika läkare och på olika instanser så var det INGEN läkare som tog ett grav test. Sjukvård år 2018. Det är skandal och de kommer göra allt för att gå vidare med detta. Flickan fick föda fram ungen (jag fick se bild) inför ögon på M.
Hon var rätt stor och troligen hade läkarna ?räknat? fel och hon var mer gången än hon var. M hade åldrats sen vi sågs :( Det syntes att allt detta tärde på henne.
Jag tänkte på min abort. Här kunde jag sitta med 3 barn och slita sönder håret. För bra skulle jag inte ha med den mannen. Det skulle inte ens vara troligt att jag skulle lämnat han vilket är ännu värre. Men jag gör ju inte det. Ibland skäms jag för att jag inte ens har dåligt samvete över min abort, och då var jag emot abort, tills jag själv valde att ta det beslutet. Då var jag visserligen i v5+6.
Jag undrar ibland om jag får mer chanser till barn eller om jag har förbrukat min barnakvot i detta liv.
Fel dag att skriva om barn då jag känner mig så maktlös och ledsen över alla mail jag får som rör skolan. Den stora är sjuk, igen. Det är värre än med småbarn. Aldrig har jag trott att man kunde känna sig så misslyckad och maktlös som i ett föräldraskap. Min barnakvot är nog uppfylld. Han där uppe (vi pratar fortfarande inte med varann) såg verkligen till att jag skulle få gå den hårda skolan när det gäller barn. Sen gäller det att skaffa barn med någon som vill ha barn, det vill ju inte min sambo.