Jag har tänkt många gånger på varför jag inte trivs med mig. Varför jag kan bli irriterad på mig själv för att jag bryr mig om kritik eller ofta tänker jag att jag inte är värd något för att jag gör för lite. Och så försöker jag ännu mer. Och det blir aldrig rätt i andras ögon.
Mamma är bra exempel på att få mig att känna otillräcklig. OTILLRÄCKLIG.
Jag puchar mig hårdare för att göra henne nöjd. Egentligen så längtar jag efter att bli accepterad för den jag är precis som jag försöker med mina barn. Villkorslöst kärlek. När man inte inte vill förändra den andre utan när man accepterar den andre.
Jag är lite sado maso när det gäller sådana känslor. Jag kommer på mig själv att jag puchar mig själv till att göra mycket mer, det ska kännas och göra ont nästan, för då tror jag att jag blir ?värd? denna bekräftelse som jag aldrig egentligen får, men hela tiden strävar efter. Bekräftelse. Tänk att man som människa är så beroende av att få bekräftelse av andra. Att vara omtyckt, accepterad, omfamnad. När man egentligen borde till att börja med göra upp med sig själv. Acceptera sig själv, älska sig själv. Det sägs att endast då kan man älska någon annan. Det är lättare att älska någon annan. Men då är kärleken destruktiv, för man smälter in i den andre för att göra den till lags. Det gör man inte när man älskar sig själv först. Eller? Är acceptera sig själv lika med kärlek till sig självt?

Jag försöker få mina barn att gilla sig själva oavsett vad de känner eller hur de ser ut. Ochså tänkte jag imorse när jag såg mig själv i spegeln. Nya rynkor har börjat träda fram runt ögonen, håret måste färgas då hårfästet i pannan är alldeles vitt. Fick en kommentar från min 13 åring om detta. Röd om näsan då jag har varit förskyld sen i onsdags. Trötta påsar under ögonen och alldeles nyvaken. Stel i ryggen, och ont i höften för jag har antagligen legat fel när jag sovit. Magen hänger, jag har inte tränat på nästan en vecka och stoppat i mig skitmat vilket har gett mig finnar.
Nu så, acceptera dig själv. Älska dig själv. Förlåt dig själv för att du ser ut som du gör. Jävligt svårt är det. Och lätt att säga hur det bör vara. Utseende mässigt kan jag leva med. Det är det innersta inneboenden som är jobbigast att göra upp med.
Och hur kan jag som förälder lära ut något jag själv inte begriper?