Idag ringde jag upp son 2 och frågade om han ville spela biljard med mig. Han var lyrisk över erbjudandet! Och jag blev glad.
Jag var på dejt idag. Med alla mina 3 pojkar. Inte illa eller hur. Och jag njöt av varenda sekund. Vi spelade biljard, drack läsk och småpratade. Båda killarna har blivit så stora. Var tog egentligen tiden vägen.
Minstingen kramade och pussade mina händer när jag mötte han efter jobbet. Vi pratade om pappa en stund. Han kämpar för att bli accepterad av omgivningen, mig, pappa och framförallt sin bror. Hans bror är inte så jättebra på att höja han utan han får ta emot en del negativa saker. Jag försöker förklara för son 1 vem han är för sin lillebror. Jag hoppas verkligen att son 1 kommer förstå det snart. Son 2 verkar förtvivlad ibland, han vill ha broderns godkännande.
Den stora han visar inte så mycket känslor. Men jag ser att han vill att jag ska uppmärksamma honom. Att vi alla ska göra det. Ute ser han ut som om han vill gömma sig bakom sina sportkläder och sin keps.
Jag undrar om han känner sig så som jag gjorde i den åldern. Världen mot mig. Krav och förbud. Fick aldrig som jag ville. Just i den åldern hade jag på mig bylsiga tröjor och pösiga byxor, jag ville gömma mig från välden. Jag insåg hur olika jag och mamma var. Jag insåg att världen handlade bara om pengar, droger och rock?n?roll. Ok kanske inte så dramatiskt men nästan. Nu hoppas jag att mina barn är friare men jag tror att de flesta tonåringar har den känslan. Det kanske är utvecklingfas mot att bli stor? När blir man stor egentligen? Och vem bestämmer det? Är det kanske bara en känsla? Att man är större än tex för 1 år sedan för att man har kommit underfund med vissa saker. Precis som när det gick upp för mig att jag ansvarar för mina barn och den bördan är tung. Jag kom på det förra året, då mina barn var 12 och 14 år. Jag blev rädd för det jag såg. Jag blev rädd för att allt det som är innehållet av deras barndom har påverkat de till det de är idag. Jag blev rädd för att jag kände att jag inte klarade av min uppgift. Jag var misslyckad för att de mådde dåligt. Jag hade satt de till världen och pajat deras barndom. Får man göra fel som förälder? Får man göra misstag?
Vi käkade Max mat som vi tog med oss hem och pratade och skojade åt och med varann vid bordet. För mig så stannade tiden en stund. Jag såg ögonblicket från ovan, så som man ser på film. Det här kommer jag komma ihåg när jag är gammal.
Alla var nöjda. Son 1 som bytte sina gaming hörlurar. Son 2 som jag lovade att vi skulle spela biljard. Dessutom har han varit både på laserdome och paintball i veckan. Och sambon var glad för att vi alla kom ut. Han fick dessutom stå för notan :)

Jag var hos optiker igår. För att min chef tvingade mig skaffa terminalglasögon. Jag har levt i förnekelse länge men nu måste jag erkänna att min syn har blivit sämre, vilket stämde efter undersökningen. Jag klarar mig inte när jag kör bil, och ser inte tvn fast den står 2,5 meter från soffan.
Imorgon ska jag till sjukgymnasten. Jag har konstant ont och det spelar ingen roll om jag tränar eller inte, det hjälper inte. Kroppen pajar ihop. Två barn, ansvar, psykisk ohälsa i perioder hela livet, anorexia i perioder, viktuppgång, leva i ett detruktivt förhållande hela vuxna livet. Klart den säger ifrån, vore konstigt om den inte gjorde det.
Det kanske är omen att byta yrke till något annat? Mer aktivt?

Sambon säger att jag har 40 års kris. Det kanske jag har vad vet jag. Jag söker meningen med livet, men gör inte vi alla det? Jag försöker prioritera rätt, gör inte alla det? Och har ständigt dåligt samvete för att jag prioriterar det jag är tvungen till istället för det jag vill. Är inte de flesta av oss i denna ålder är? Ibland kan jag tycka att det är lättare att säga något om någon annan än vara i det där själv. Han säger att han inte haft nån kris. Det tror jag inte på. Men man behöver inte använda sig av ordet kris. Det förknippas så negativt. Jag vill se det som mer reflektion över livet. Övergång till ett annat stadie. Mitt började i 14 års ålder och har fortsatt tills idag, fast på olika stadier. Jag har alltid varit i sökandet efter något. Lyckan? Lugnet? Acceptansen? Identitet? Mening?
Utseendemässigt känns det som att tiden stannade efter 35. Allt har bara gått utför. Kroppen är seg, dallrig, har ont. Den där bulan på magen är svår att bli av med. Orken är liten. Kroppen svarar på träning på ett helt annat sätt. Eller inte alls. Gaaah!

Jag tog lite illa upp när sambon sa att det blir inga fler barn. På ett sätt tycker jag att det är skönt. Kroppen är verkligen inte 23 längre. Men en annan liten del av mig hoppades på att vi skulle ev skaffa en till. Sista chansen, sista viljan, bla bla bla. Han vill ju inte ha hund heller. Ibland undrar jag om han mår bra egentligen efter allt det som hände efter hans skilsmässa. För det är lite han vill, jämfört med mig, som tycker att jag lever begränsat och inte fullt ut. Vi kanske är inte så lika som jag trodde. Eller ser så lika på saker och ting. Han verkar vara en sån som trivs med att flocken för han har lätt för att bara hänga på. Jag vill att han ska vara involverad aktivt i flockens aktiviteter.