Är lite stolt över mig själv. Och lite vuxen varning är det över det hela. Idag ändrade jag mina pensionsfonder alldeles själv. MEDVETET!!   
Jag har fått hjälp förut av mammas man att välja fonder. Mina val var gjorda år 2000. Men ändrade en fond då jag tyckte den hade gått upp lite jämfört med andra mina 4 fonder.
Har inte tänkt på detta med pengar+pension innan men senaste året har jag besökt pensionsmyndigheten ett par ggr per år för att se hur fonderna utvecklar sig.

Ska även börja spara i fonder.  

Vill ju så småningom flytta utomlands...

Idag blev jag sur. Riktigt sur. Det jag förväntat mig och det som är verkligheten är inte ens nära. Förväntar jag för mycket av dig min älskade? Eller kanske är det så att jag ser mer och mer något jag inte tycker om. Det är egentligen bagatell. Något som binder en samman så att man kan kallas familj. Allt som betyder är tid...
Hur kunde jag varit så dum och lämnat min lägenhet!! Att jag aldrig lär mig. Varför lär jag mig aldrig? Varför kan jag aldrig vara den oberäkneliga utan måste göra "rätt" för någon annans skull.
Inte undra på att jag har fått kämpa hela livet. Jag lär ju mig aldrig de läxor som ges mig.
Jag är sur och irriterad för att du är en kopia av mig. Lika tråkig som jag, lika ärlig som jag. Ett snäpp smartare än jag. Lika sårbar...eller kanske ett snäpp mindre vad vet jag.
För att mina förväntningar är höga och jag gång på gång sätts på plats. Ändå försöker jag tvinga fram något som inte finns.... Varför försöker jag alltid tvinga fram? Varför kan jag inte se verkligheten som den är.
Allt låter luddigt...det är det inte.
Jag vill att du ska veta att jag inte vill ha en ring för det kan jag köpa själv. Och jag vill inte ha en hund med dig, för du är så rädd för allt som heter ansvar. Inte ska jag förstöra din lilla värld, din speltid vid paddan, dina otaliga timmar framför netflix, genom att ha en levande varelse som är beroende av dig när jag inte är i närheten.
Barn ska vi inte ens prata om. Du säger själv att du är dålig förälder, här är jag ett snäpp värre...värdelös.
Jag har den inställning att det du och jag har är bra. Att du är bra för mig. För oss. Jag är osäker på detta...

Jag vill bara ha min lägenhet, med bara mina saker, min helkropsspegel som jag inte har, mina skrikande, spelberoende ungar som utnyttjar mig till fullo. Och ingen som suckar missnöjt om de sitter o äter i soffan, skriker i sina rum när de spelar, eller inte städar efter sig. Ingen som går iväg när de äntligen är uppe och söker kontakt. Jag orkar inte med det som du försöker ge mig. Det blir inge bra nånstans. Jag har nog med att kämpa i mitt liv. Tvinga inte mig att kämpa mot dig. Du kommer aldrig vinna den kampen.

Här ligger man i soffan nästan hela dagen och tycker synd om sig själv.

Vad glad jag blev öven min första kommentar! Tänk att man kan bli så glad över småsaker ibland... Har lovat mig själv att jag själv ska bli bättre på att läsa andras inlägg och kommentera själv. Jag kanske gör någons dag precis som du gjorde min  

Var tvungen att ta ledigt idag. Med alla möten och måsten har jag ingen energi för jobbet.
Sonen nr 1 är bättre, son nr 2 är krasslig. Jag själv känner mig jättekrasslig. Hatar denna kalla väder och denna årstid. Så fort jag blir iskall om fötterna länge så är halsont garanterat. Just nu känns det som sandpapper. Och ja jag vet att man blir inte sjuk för att man blir kall, men jag blir det alltid.
Träning ska man inte ens tänka på.
Mensvärk på det. Pissdag igen.

Att göra idag:
Avslutningsmöte hos soc. Allt annat avbokat.

Tänker mycket på hur jag lever mitt liv. På saker jag skulle vilja göra och saker jag absolut inte hinner med. Är det för att jag är lat? För att jag helt apatiskt sitter hellre i soffan med paddan i handen? Eller gör jag mitt yttersta för att verkligen hinna med det jag vill?
Vill eller behöver? Tycker jag det är kul eller måste jag?

Har så mycket jag skulle vilja göra, men kommer inte längre än bara i tanken. Vill skaffa en bra hobby som jag kan utföra ibland. Vad har ni för hobbys?

Jag fick hämta barnen i onsdags. Pappan började fråga ut de om brevet han fick. Minstingen fick panik och ringde mig. Kvart över 22 på kvällen blev de hämtade. De pratade med varandra i alla fall och kom överens att båda ville åka. Jag fick smsa barnens pappa om att jag hämtade de och att om han hade invändningar på brevet så skulle han ta kontakt med mitt ombud.

Hemma var det mys i soffan en stund innan läggdags. Vi satt ihop och pratade. Det märks tydligt hur barnen söker trygghet och var de känner sig trygga. Jag frågade hur de känner sig i kroppen när det blir obehagligt. Jag lider med dem. Lider så otroligt. Klandrar mig själv. Försöker lindra mitt eget samvete med att ställa allt tillrätta nu när de har blivit äldre. Är så koncentrerad på att undvika att göra fel eller säga fel saker att jag får ont i huvudet av all spänning som jag utsätter mig själv för.

Igår var det Internationella kvinnodagen. En helgdag i Ryssland. För mig är det vilken dag som helst. Vill man ha en anledning så kan man fira varje dag. Men en tanke hade jag... Kvinnor är starka. Tjejer, flickor, fruar, älskarinnor, systrar, mödrar, kärt barn har många namn...

Fredagen började inte så kul dock. Stora sonen har 39 i feber. Han hade spillt ut juice över golvet i vardagsrummet. Somnade i soffan igår, vaknade i morse och skulle på toa och råkade välta glaset. Jag fick torka golvet i omgångar, det är fortfarande klibbigt. Sedan kunde jag inte få igång spisen. Så vi blev utan stekta ägg i morse. När jag kom hem för att äta lunch med sjuka sonen så visade sig att pellets pannan hade gått ner och det var skitkallt i huset.   

Jag ringer och berättar det för sambon. Han är irriterad och stressad över situationen. Det var anldeningen till att han inte ville ha hus från början. Fick bita mig i läppen för att inte säga dumma saker.

Jag ska lära mig pelletspannan bara för att slippa höra han oja över saker som rör huset. Jag förstår att vi alla ÄR olika, men va fan det är små bagateller. Varför är man alltid rädd för ansvar?? Jag har inga problem att sälja huset heller om det skulle vara så. Orkar bara inte höra. Fixa det, lös det.

Sån är jag. När den andre inte "klarar av" då går jag in. Det är lättast för mig om den andre inte vill/klarar av/är kapabel till , för då blir det så enkelt.  Jag bara löser det. Jag klagar inte, jag ifrågasätter inte, bara löser det så att jag kan koncentrera mig på andra viktiga saker, eller tusentals andra saker som behöver lösas. Den andre kan uppfatta mig som kontroll freak, och visst gillar jag ha kontroll. Men det tar mer tid att bråka om saker än att lösa saker. Vissa av dem i alla fall.

Hello PMS....  

Jag har känt mig som en eldsläckare. Exet bokar in saker under hans vecka, som han inte kan ta barnen på. Barnen frågar mig för en gångs skull... för första gången på nästan 2 år för att vara exakt. Jag känner att jag måste fixa det. Måste!! Jag fixar det, oavsett. Inte första gången jag "räddar situationen".

Och idag fick han brevet från advokaten. Och så var han på barnen -Vill ni inte ha en pappa?
Som om min ensamma vårdnad kommer förändra om han är pappa eller inte. Jag ÄR ensamstående mamma. Så känner jag mig i alla fall. Jag gör allt själv, och försöker lösa allt själv. Och har alltid honom emot mig. Nu har han sagt överallt att han inte vill samarbeta med mig, då ska han få slippa.

Jag och han där uppe är lite oense om livet, men idag ska jag be till Gud att han lämnar mina barn ifred, till imorgon då de kommer till mig.

Det blev en relativt lugn helg. Jag försöker att inte reagera på saker och ting men det är svårt.

Jag känner mig ensam. Jag har malat sönder min sambo med att prata om dessa eviga problem. Och jag har ingen annan att prata med... Så hans grej har blivit att sitta hela kvällarna framför spel och tv. Jag går mest med mina hörlurar och lyssnar på musik så jag kan resonera med mig själv. Kan ju förklara varför jag inte har kompisar    Jag vill inte belasta andra med mina problem. Och samtidigt har jag inget att berätta än bara det som är nu. Och nu är skit. Vem orkar höra nåt sånt?!

Det känns som att jag själv är i en ond spiral. Jag ser inte slutet på det hela. Och så påverkas jag av att höra andra som är i samma situation som inte kommer någon vart. DET är det jobbigaste. Samtidigt kan jag inte visa mig sårbar inför mina barn. Vårt motto är  -" Det kommer lösa sig, det kommer bli bättre. Jag gör allt jag kan för att det ska bli bättre"

Om de ser en mamma som sitter och gråter och är full av förtvivlan och på väg att ge upp så kommer de att må ännu sämre. Jag ger de hopp.

Jag har mailat till soc handläggaren och begärt vårt ärende i pappersform. Har fortfarande inte hört något.

Har även mailat pappan om saker och ting som rör barnen som vi som föräldrar ska komma överens om/prata ihop oss om. Han har inte svarat vilket jag inte är så förvånad över. Det betyder ju att det är inte mer än rätt att jag har gått vidare med advokaten.

Sportlovet är över och jag har kommit på mig själv att jag under många år har aldrig tagit ledigt för att kunna hitta på något med barnen. Vi kom överens att vi ska hitta på något nästa gång det är lov. Och ska försöka göra det även när det inte är lov men det finns tyvärr aldrig tid   .

Jag känner mer och mer att jag som förälder borde kunna jobba deltid för att ha mer tid till barnen. Det är en prioriteringsfråga dock..samt en pengamässig fråga...samt en pensionsmässig fråga. Vi har skojat lite om att få en till vilket jag är väldigt kluven om. Å ena sidan så skulle det vara jättekul. Förhoppningsvis så kan jag vara en bättre förälder än den jag är idag, undvika samma misstag, njuta mer. Å andra sidan hela den här stressen..   Och placera ungen på dagis när den knappt kan gå... Nää, det sägs att barn förändrar liv. Fel, barn tvingar en att ändra livet men det görs sällan för att man påverkas utifrån vad och hur samhället kräver. Man förväntas jobba heltid.  

Hur många kan överleva på en lön idag? Hur många aktivt konsumerar mindre för att kunna överleva på en lön? Vad händer då när man blir sjuk? Klarar man sig på

Jag är inte beredd att fortsätta jobba heltid, vara alltid trött, försöka alltid pyssla ihop livet med jobb, barn och fritid. Det borde vara enklare än så...

Livet i allmänhet borde vara enklare.