Då var det avklarat.
Nätverksmöte är till för att ge information till andra om barnens situation. Det är även till att andra ska komma till tals om hur de upplever att barnen mår.
Exet brusade upp över den första frågan :
Finns det någon oro för hur barnen har det hos pappa?
Varför skulle det gälla just hos pappa? Det är ju mamman (jag) som är sjuk! Varför ska allt riktas in på endast han och inte mig (mamman)? Ja, då ändrar vi så klart frågeställningen på den frågan.
Sedan fick var och en berätta hur de upplever att barnens situation är. Hans sambo satt där och pratade väldigt mycket om vad hon tycker och tänker om hur bra de bor samt meddelade oss alla att de ska få barn. (!) Hur det nu skulle vara relevant för ett möte vi har om mina barn. Om sin utbildning som pedagog samt sin arbetslivserfarenhet. Jag undrade om hon satt på en arbetsintervju med sin tolk där hon satt.
Vid flertal gånger har mitt ex brusat upp där mamma har kommit i försvar och svarat emot. Nätverkshandläggarna var tvungna att stå i mitten och påminna om att det handlar om barn och inte vår relation. Hans mamma satt med en hand över hans bröst för att han skulle lugna ner sig. Han tog upp allt möjligt som pengafrågor, skrek att barnen får dela rum (innan flytten bodde jag i en tvåa, där barnen delade vardagsrummet och det är ju verkligen katastrof!!), samt hur män kom och gick hemma hos mig, i tid och otid (faan att jag missade det).

Hela nätverket var överens att om att vi har problem med kommunikationen. Och fokus lades mer på vår relation och lösa vår kommunikationsproblem än att ta fram det som barn har sagt att de var oroliga över.

Nätverkshandledarna spelade skolfröknar som ville komma till ett beslut. Alla var överens om att jag och hans syster ska ha kontakt angående barnen, då han skrek flera gånger att den där människan exixterar inte för mig, för att sedan medge att sms är enda han vill ha kontakt genom. (Eh bestäm dig!) Fortfarande det var inte det mötet skulle handla om!!

Ingen reagerade på hur han talade om och till mig, vilket jag anser att socialhandläggarna borde ha gjort. De satt skärrade och inspekterade hur och vad alla sa. Min mamma och hennes man började käfta emot han för att få tyst vilket gjorde att han ville käftas ännu mer. Det är så han får sin energi. Inte förrän "en vän till familjen" började ifrågasätta hur han uttalat sig som han insåg att han visade inte sig från den bästa sidan.

Sedan började hans syster gråta. När vi äntligen talade om barnen. När hon skulle berätta vad hon tyckte om hur hon upplever att de mår. Och jag blir alltid ledsen när någon annan gråter men jag höll mig. Han skulle inte få se mig gråta. Han skulle inte få den tillfredställelsen.

Jag satt lugn. Sambo sa att jag skötte mig bra. Jag var lugn. Jag var totalt kolugn! För jag hade förberett mig på det värsta innan. Jag är stolt och stark. För att jag vågade fejsa han och hans familj, som ljög och kallade mig psykiskt sjuk (mamma och han gjorde det). Det var så befriande på något sätt att se en hög med kacklande människor medan jag själv var helt cool.

En stark människa som mår bra kommer aldrig klanka ner på någon annan. En människa som tycker om sitt liv kommer aldrig ifrågasätta någon annans liv eller relation, nedvärdera eller spy ut sin galla på någon. Alla vi vet att allt börjar med en själv.

Jag är besviken och samtidigt tacksam. Besviken för att fokus flyttades från barnen till vår relation. Det var ju det han ville. Det är ju det han kom dit för. För att info som inte ens berör barnen kom upp. Hanteringen av mötet.

Tacksam för att de som kom sa saker där de tänkte utifrån vad som är bra för barnen.

Tänk att en gång i tiden så var jag kär i denna människa som hatar mig så mycket. Tänk att jag levde ett liv med han. Det enda bra i det livet var att vi fick våra barn, allt annat var skit. Och det värsta eller det bästa är att jag är varken bitter eller arg på han.

Vi ska tydligen ha en uppföljningsmöte, jag måste komma ihåg att ta med popcorn nästa gång...