Vi var tvungna att åka till Astrid Lindgren idag igen. Läkningen av handen har gått inte så bra, men inte så illa att han behöver opereras. Det får läka ut och det ska inte påverka hans framtida funktion. Puuh.

Idag ringde Ds franska läraren. Han har tydligen inte gjort så bra ifrån sig på provet. Samt missat flera lektioner pga att han var sjuk.

De senaste månaderna sedan jag anmälde exet till soc samt alla utredningar jag haft med båda barnen, har blivit för mycket. Varje vecka har jag haft samtal med skolan, varannan vecka möte med antigen skola, soc eller läkare. Att köra fram och tillbaka barnen tar tid. Och barnens hockey träning på det. Och logopedutredning och bruten hand… Det har varit jobbigt att se att barnen har mått dåligt. De har skrikit, gråtit och smällt i dörrar. Ena skickade jag till skolans kurator, den andra har stängt in sig själv i sig med svar ”bra” om allt man frågar om. Jag har varit som en galen höna i en bur och sprungit fram och tillbaka. Barnen mår nu bättre, de fortsätter sitt race med kompisar, spel och träningar. Men jag, jag känner mig helt knäckt! Och galen!

Hösten har tärt på mig psykiskt. Jag hatar känslan av att jag inser att exet påverkar mitt liv även nu, fast vi har separerat och jag har gått vidare. Jag har ibland varit rasande över att jag ska gång på gång behöva påminnas om hur jag levde med exet och hans missbruk (alkoholproblem) som han i sin tur aldrig har erkänt.

Eller så har jag lurat mig själv hela tiden och måste verkligen sätta punkt för saker och ting på rätt sätt. Det känns bara att jag alltid måste gå den hårda vägen, jag kan liksom aldrig fuska och ta genvägar i allt jag åtar mig.

Barnens skolproblem är jag skitskraj över. Inte de. De bryr sig inte. Inte nog med att de inte lyssnar eller respekterar mig över huvud taget, så har jag ett ansvar för de till de är 19. Otacksamma respektlösa ungar. Jag känner att jag har totalt misslyckats som förälder. Förut kunde jag hålla inne tårarna tills jag är ute från jobbet, nu kan jag inte längre. Jag försöker minnas hur min mamma hade det med mig. Jag var exemplarisk unge. Jag flyttade hemifrån när jag var 18. Jobbade sedan jag var 14. Jag fick aldrig som jag ville. Jag var aldrig bortskämd.

Ja det har lämnat sina spår, men det har även gjort mig till den jag är idag. Nej inte perfekt. Men jag kan ta hand om mig själv. Mina barn lever i en fantasi värld, de vill ha märkeskläder samtidigt som de inte vet hur mycket en mjölk kostar. De vill åka på utlandssemester men de vet inte hur man ska spara för att kunna ha råd med det.

Och jag skyller på mig själv för jag vet att det är mitt fel, i alla fall delvis. Men som ensam förälder som inte har stöd eller kontakt med den andra är det väldigt svårt att sätta upp regler och gränser. Det är svårt att lära. Speciellt när barnen har 2 helt olika hem.

Känslan om att jag är inte som alla andra förföljer mig hela livet. Kan inte påstå att jag känner mig misslyckad, men misslyckad i min föräldraroll, ja.