Jag står vid båten till Gotland och har precis vinkat av min stora son. Jag har en klump i halsen. Inte för att han åker till Gotland. Utan för att han väljer att göra det med sin bästa vän (och dennes mamma förståss). Jag går sakta till bilen och tänker på hur min mamma måste känt sig när jag växte upp. Hade hon också en klump i halsen när hon vinkade av mig till Ryssland? Kände hon sig ledsen när jag valde andra framför henne?
Enligt min psykoterapeut så är detta en väldigt viktig fas i tonåringes liv. Det är nuhan frigör sig, klipper navelsträngen. Det är nu jag ska lita på att han klarar sig, lär sig, utvecklas. Och jag gör det. Jag måste liksom spela mina kort rätt. Blir det problem så kommer de alltid till föräldrar. Och då gäller det att reagera rätt.
Som när han och bästisen krockade med en bil på mopeden, två dagar innan de skulle på hockeycamp. Bästisen bröt armen, min son med stukning av fot och lite skrapmärken (över hela högra sidan). En halvdag på sjukhuset för röntgen (bra att kolla), och han är på väg till Gotland. Ingen hockeycamp blev det, men bara chilla med bästisen.
När jag kommer hem så är lilla killen hos en kompis över dan. Det är nu jag ska njuta av att jag är fri. Jag kan göra vad jag vill. Vad gör jag istället? Jo ringer varannan timme till lillgrabben och undrar om han vill bli hämtad.
Snacka om att gå emot sig själv.

Vi var tvungna att åka för att hämta hockeytrunk bl a. Nu får vi hämta alla hockeygrejer (vi har ju köpt en hel uppsättning)
Det tog nästan 1 timme.
Sonen hämtade allt han valde själv. Blev ledsen i bilen. Grät. För att han tyckte det var jobbigt att vara där. För att han inte kände sig hemma där. För att han hade dåligt samvete. För att han lovade komma till pappa efter hockeycampen vilket han antagligen inte kommer hålla. Han vill umgås med pappa och samtidigt inte.
Han vill känna trygghet där vilket han inte gör. Och det gör att han får dåligt samvete ännu mer.
Han har inte valt detta. (Separation) Men detta är nog bästa alternativet som finns. Han har inte valt att se att pappa ska förstöra för mig.

Jag blev riktigt ledsen för sonens skull. Han grät på ett vuxet sätt, så där som vuxna karlar gör. Önskar att han inte kände så. Önskar att hans pappa var annorlunda. Mot sina barn, mot mig. Och förklarade att det är ok med de känslor han känner. Det är ok att gråta och visa att han är ledsen. Och att alla är olika. Att vi kan inte styra hur andra ska vara mot oss. Och att han (och hans bror) får lära sig hantera människor, situationer som är jobbiga och obehagliga. Och jag om jag kan hjälpa honom så gör jag gärna det.

Det har kommit ett brev i brevlådan om kallelse till för handlingar i augusti   . Jag hoppades att vi skulle hinna till innan sommaren. Nåja, det som är menat att hända - händer.

Igår skulle stora killen gå på träningen, han hade ispass i en annan hall än sin hemmahall. Han ringer pappa (trunken är där) och de kommer överens om att han får skjuts dit (av mig) så tar pappa honom till ishallen.

-Varför kan inte pappa hämta dig här? undrar jag.  (vi bor på vägen till ishallen dessutom)

-För pappa vill inte hämta mig eftersom jag inte vill vara hos han.

-Sa han så? frågar jag chockat.

-Ja.

Efteråt ville pappa ha trunken tillbaka. Varför???

Vad säger man efter en sån sak? Eller andra klumpiga saker som pappan sagt till sina barn? Eller när barnen har kommit på han att han ljuger?

Svårt för mig som mamma att prata med sonen OCH uppmuntra han att umgås med sin pappa. Har flera gånger försökt att uppmuntra honom till att gå dit och vara där en stund (han är så anti just nu) men han blir så ledsen. Han är trots allt 15 och förstår själv saker och ting. Och jag känner mig som en som vill slänga ut sin kattunge till hyenorna...

Sonen är rätt tyst av sig men när jag skjutsade han igår fick vi en chans att prata bara vi två. Han verkar må bra. Verkar trivas med tillvaron, verkar ha den trygghet han behöver. Ibland måste jag utsätta honom för stress, när jag är på han om skolan.   Eller när jag är på han om att han ska stänga av spel. Vi ser honom oftare och oftare i vår soffa med hans fot bredvid mitt nylle.    Han har upptäckt att mamma är bra på att knåda fötter, klia på ryggen, skoja om livet   

Och händer det något ja då är han där för emotionella stödet. Stor men ändå så liten...

Det går upp och ner hela tiden. Min förskylning har inte lagt sig än och jag känner mig mer eller mindre desperat, känslomässigt utmattad, gående på sparlåga i ett. Jag försöker sova mycket men är aldrig utvilad. Ser inget glädje till att göra saker då jag tycker inget är direkt kul. Skulle vilja resa bort en vecka..eller en månad. Räcker med om jag kommer till öde ö.
Inget har hänt med advokaten än. Inget agerande kan göras då exet har sagt att hand ombud ska åkerkomma till mitt. De får då tydligen inte lämna in stämning utan måste vänta. Det är så typiskt han!! Hans mål ärju att dra på tiden, vara otillgänglig eller skapa situationer där man är osäker i sig själv och sina handlingar.
Jag borde vara arg och dra i alla trådar men istället vill jag bara gråta för jag orkar ingenting. Hans mål är ju att få mig ur balans psykiskt, och han tror ju att han har lyckats om han inser att jag inte agerar.
Helt ärligt så vet jag inte vad jag kan göra mer. Det jag har gjort är otillräckligt och det får jag höra högt och tydligt då och då av min mamma.
Vaddå hade hon förväntat mig att jag ska ta itu med saker och ting? Varför skulle jag det när jag lärdes vara tyst och alla till lags. Sjukt. Och inget konstigt att mina barn går igenom saker nu. Orkar inte ens skriva om det mer.

Lilla sonen är förskyld igen, så jag kan ju förvänta mig att få hem en sjukling ...igen. Det betyder inget hockeyträning under min vecka. Igen. Och inget att hitta på då barnen är utmattade och vill bara spela spel, vara hemma...

Idag blev jag sur. Riktigt sur. Det jag förväntat mig och det som är verkligheten är inte ens nära. Förväntar jag för mycket av dig min älskade? Eller kanske är det så att jag ser mer och mer något jag inte tycker om. Det är egentligen bagatell. Något som binder en samman så att man kan kallas familj. Allt som betyder är tid...
Hur kunde jag varit så dum och lämnat min lägenhet!! Att jag aldrig lär mig. Varför lär jag mig aldrig? Varför kan jag aldrig vara den oberäkneliga utan måste göra "rätt" för någon annans skull.
Inte undra på att jag har fått kämpa hela livet. Jag lär ju mig aldrig de läxor som ges mig.
Jag är sur och irriterad för att du är en kopia av mig. Lika tråkig som jag, lika ärlig som jag. Ett snäpp smartare än jag. Lika sårbar...eller kanske ett snäpp mindre vad vet jag.
För att mina förväntningar är höga och jag gång på gång sätts på plats. Ändå försöker jag tvinga fram något som inte finns.... Varför försöker jag alltid tvinga fram? Varför kan jag inte se verkligheten som den är.
Allt låter luddigt...det är det inte.
Jag vill att du ska veta att jag inte vill ha en ring för det kan jag köpa själv. Och jag vill inte ha en hund med dig, för du är så rädd för allt som heter ansvar. Inte ska jag förstöra din lilla värld, din speltid vid paddan, dina otaliga timmar framför netflix, genom att ha en levande varelse som är beroende av dig när jag inte är i närheten.
Barn ska vi inte ens prata om. Du säger själv att du är dålig förälder, här är jag ett snäpp värre...värdelös.
Jag har den inställning att det du och jag har är bra. Att du är bra för mig. För oss. Jag är osäker på detta...

Jag vill bara ha min lägenhet, med bara mina saker, min helkropsspegel som jag inte har, mina skrikande, spelberoende ungar som utnyttjar mig till fullo. Och ingen som suckar missnöjt om de sitter o äter i soffan, skriker i sina rum när de spelar, eller inte städar efter sig. Ingen som går iväg när de äntligen är uppe och söker kontakt. Jag orkar inte med det som du försöker ge mig. Det blir inge bra nånstans. Jag har nog med att kämpa i mitt liv. Tvinga inte mig att kämpa mot dig. Du kommer aldrig vinna den kampen.

Jag har känt mig som en eldsläckare. Exet bokar in saker under hans vecka, som han inte kan ta barnen på. Barnen frågar mig för en gångs skull... för första gången på nästan 2 år för att vara exakt. Jag känner att jag måste fixa det. Måste!! Jag fixar det, oavsett. Inte första gången jag "räddar situationen".

Och idag fick han brevet från advokaten. Och så var han på barnen -Vill ni inte ha en pappa?
Som om min ensamma vårdnad kommer förändra om han är pappa eller inte. Jag ÄR ensamstående mamma. Så känner jag mig i alla fall. Jag gör allt själv, och försöker lösa allt själv. Och har alltid honom emot mig. Nu har han sagt överallt att han inte vill samarbeta med mig, då ska han få slippa.

Jag och han där uppe är lite oense om livet, men idag ska jag be till Gud att han lämnar mina barn ifred, till imorgon då de kommer till mig.

Vad jag ska ta mig till...
Idag blev det en sväng till Bup med stora killen då han bröt ihop i skolan. När han äntligen står där för att få hjälp, så tillhör vi tydligen inte rätt enhet.(!)
Undra på att det finns så mycket psyksjuka i Sverige!!!
Jag fick förklaring att han måste vilja ta livet av sig innan vi får komma in dit. Men alltså, really!!! Är det det man väntar på? Inte det det man ska försöka undvika? Är han mindre värd att tas om hand bara för att han inte är där än?!! Precis som med allt annat slussas man vidare.
Att jag känner mig maktlös och handikappad är en sak. En dag som denna visar tydligt att systemet funkar inte i Sverige. Barn som får diagnoser ökar, unga mår psykist sämre.
Tja väntar man till man tänker på att ta livet av sig så...

Grupp möte igen för barn med missbrukande föräldrar.
Idag pratade vi i föräldragruppen om medberoende. Vi pratade även i grupp om vilka konsekvenser vi har av att leva/omge sig av att närstående är missbrukare. Alla vi hade en sak gemensamt - skuld och kontrollbehov.
I barngruppen diskuterades känslor. Inuti och utanpå. Barnen kom ut rätt glada.
Sonen hade sin hockey träning efter det.
Jag hämtade en ledsen kille eftersom han fick träna med de som var ett år yngre än han. Det är inte första gången. Han tycker det är orättvisst att han ofta får sitta i båset och att han inte får spela lika mycket som andra kompisar.
Och så började han gråta. Det känns tungt. Han mår inte bra inuti. Hela livet är jobbigt. Han har stora problem i skolan. Han tycker det är jobbigt med pappa. Och han har inget kul på hockey.
Det som är jobbigt för mig är att höra ett barn på 12 säga att han tycker livet är jobbigt.
Jag vill säga - Åååh vänta bara! Det blir jobbigare för varje år som går! Man blir besviken, sviken, ledsen, arg. Man möter dumma chefer, man får utföra tråkiga arvetsuppgifter.
Istället sa jag - vad kan jag göra för att hjälpa dig? Vad kan DU göra för att hjälpa dig?

Ååh starkars mitt älskade barn.Jag önskar att du hade ett annat liv där du inte skulle få se det du sett, känna det du känner. Jag önskar att jag skulle kunna skydda dig från allt ont.
Jag är så ledsen för mina barns skull. Och känner otroligt skuld över att jag inte kan påverka och ändra och få saker ogjort.