Idag hade vi möte första gången i stödgruppen för barn med föräldrar som har missbruk.
Jag och min minsta gick dit. Utanför dörren fick jag veta att även pappan kommer dit. Mötet var det inget fel på. Märkligt att han satt där... Vi pratade om vad barnen ska prata om. Hur de ska prata tex genom lek och dylikt. Alla fick presentera sig, sedan frågade Ulf som höll i mötet om det finns par i rummet. Ja, sa jag. Fast det visste han redan. Exet var illröd i ansiktet det mesta av tiden. Han har nog förstått att han kom "fel". Han ville egentligen inte vara där och var nära på att peka på mig som boven för detta möte när han skulle presentera sig.
Jag har inte tvingat han dit. Jag gick ju dit som anhörig för barn som hade en mor eller far med missbruk.
Lite skadeglad var jag när jag såg hur han skruvade på sig och inte kände att han hörde där.   Väääldigt glad var jag över saker som sas där om hur barn uppfattar en förälder som dricker eller tar droger. Förhoppningsvis reflekterar han över saker och ting.

Barnen började sin helg med att höra han och hans tjej bråka. Min minsta reflerade över att de kunde bråkat innan de kom dit. Och hur jobbigt det var.
Och igår köptes en ny varsin ps4 för båda barnen. Vilket sammanträffande va!? Speciellt när barnen ska ha födelsedagar om knappt ett halvår! Tänk hur man kan köpa sig fri från sitt dåliga samvete...
Kommer ihåg alla gånger jag fick blommor efter att han supit och varit odräglig. Hatar att få blommor fortfarande.
Min sambo vet det och därför gör han andra saker som att laga mat till mig. Det är kärlek det! Idag blev det kroppkakor by the way.

Har varit hos skolläkaren och skolsyster med min stora son. Vi skulle prata om den koncentrations utredningen som lärarna har kommit fram till att de vill att han ska göra. Han var med så klart. Svarade jag vet inte om allting. Som om han inte brydde sig. Lite apatiskt och frånvarande (som vanligt). Hon lyssnade på honom och fann inga kroppsliga men..
Han gick själv med på att göra den undersökningen till slut. Mest för att han ville därifrån.  
När allt var över pratade jag och läkaren och skolsyster. Läkaren tyckte precis som jag att han verkade vara deprimerad och att det kändes som att annat ligger bakom hans beteende. Jag berättade om varför jag tror att han mår dåligt...och nånstans i mitten av min berättelse bröt jag ihop. Jag som trodde att jag kunde hålla masken. Det är så känsligt med barn. Jag klarar inte av att inte gråta när jag ska berätta vad de får gå igenom. Jag känner skuld i hur deras liv har blivit och har dåligt samvete för det. För det är känsligt. För att jag mår dåligt när barnen mår dåligt.

Det var befriande att någon annan sa att han ser/verkar vara deprimerad och att hon vill utreda det och inte koncentrationssvårigheterna. Det var befriande att någon annan än jag ser att han mår dåligt och att allt är inte som det ska vara. Många gånger har jag förklarat mig själv som knäpp när jag tänkt att han mår dåligt. På det sättet kan jag dölja mitt dåliga samvete över att mitt barn inte mår bra. Jag skäms ibland över tanken att jag mår bra och är tillfreds med livet medan han inte gör det. Men nu är det någon annan som ser det. (Jag kan ju inte lita på eget omdöme, det har ingen lärt mig). Hur som helst kom vi överens att sonen skulle få remiss till psykiatrisk öppenvård istället för koncentrationsutredning. Vänte tiden är lång och till dess hoppas jag att min behandlare hör av sig om en kurator.

Jag känner mig trasig efter det mötet. Kan inte koncentrera mig på jobbet. Har ont i huvet. Flera gånger fick jag höra hur duktig jag är för att jag "står" ut, för det är "inte lätt" när barnen mår dåligt. Jag känner mig inte ett dugg duktig. Handikappad - för jag kan inte göra något. Misslyckad- för att han pratar inte med mig utan går själv med sin "sorg". Jag måste ha missat mina barn nånstans mellan att separera och försöka ordna upp mitt liv. De började ju må dåligt efter separationen. Mitt ex hade rätt. Det är mitt fel. Jag borde välja att vara olycklig men skydda barn, istället valde jag separera och göra alla olyckliga. Barnen har fått se pappans verkliga jag. Egoistisk, drickande, ljugande. Jag är säker på att han har någon slags diagnos förutom alkoholmissbruk. Och så träffade han henne, sin sambo. Jag hatar henne för det som hon får mina barn att känna. På ett eller annat sätt får man allting tillbaks. Även hon kommer få det. Karma funkar så.

För min egen skull så är jag glad att det jag lovat barnen inte har förändrats. Jag lovade gå på alla matcher och det göra jag än. Jag lovade vara involverad i hockey tex vara med på cuper, stå i seket, det gör jag än. Var speaker på gårdagens match, by the way. Och var skit bra!     Det var verkligen att komma ut ur min trygghets zon. Och så självklart.