Jag har kommit på att jag koncentrerar mig på fel saker. Istället för att ta bort något ur min agenda när jag ärstressad, så lägger jag till. Ja tex mina kurser som jag känner att jag kommer nog att hoppa av. Jag minns inte varför jag började med dem... Det här med att skola om sig har blivit svårare än jag trodde. Så har jag kommit på att jag vill inte skola om mig. Vill inte jobba med tunga yrken. Vill tvärtom, njuta av livet, balansen mellan jobb och privata, den som man har strävat efter medan ungarna var små. Vill må bra.
Istället för att slappna av och njuta av tillvaron, så springer jag runt som en höna, jämt upptagen och sysselsatt som om jag hade myror i brallan.
Jag kom på detta när jag satt i min baden baden igår. Jag måste jobba på att njuta av att inte göra något. Sitta och inspektera min trädgård. Inte ta bort ogräs samtidigt som jag pratar med grannen och kokar pasta... Utan sitta och andas. Det är så vackert ute nu. Fåglarna jagar mask på gräsmattan. Fjärilar flyger runt. Myror jobbar som fan i gräset. Nåja jag är inte såå förtjust i myror, jag är förtjust i ögonblicket. Himlen är blå, det är runt 25 på dagarna. Allt har vaknat till liv.
Och jag saknar något. Ständigt. Det kanske är jakten som är halva upplevelsen? Så länge man strävar efter något så utvecklas man. Sen när man får det man vill ha ja då står man still, måste hitta på nya saker att sträva efter. Eller måste man det?
Varför kan jag bara inte göra en plan och sedan hålla mig till den?