Kom att tänka på att man aldrig blir nöjd. Efter konversation med min minsta som vill så gärna åka utomlands.
Jag förklarar för han att det är lika varmt här i Sverige och att vi ska vara tacksamma för vädret vi har, poolen vi badar i varje dag, att vi är lediga och gör det som faller oss in (i vårt fall ingenting).
Han tycker inte det är samma sak men kan inte förklara skillnaden. Men det blir bättre där borta. Jag känner igen mig i detta. Det är alltid finare där borta, roligare nån annanstans, varmare, snyggare, plattare etc etc Man kan hålla på hur mycket som helst, men varför blir man aldrig nöjd? Varför uppskattar man aldrig det man har här och nu?
Svårt att lära barnen att se hur bra de har det när de får allt de behöver och mer därtill. De saknar liksom aldrig något vilket gör att de lär sig inte uppskatta det de har. Sen är jag fylld av ångest och dåligt samvete inför mina barn, hur kan jag lära dem uppskattning när jag själv strävar efter perfektionism. Se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt. Varför? Jag vet inte. Det bara är så. Jag är bara är sån?

En sak har jag reflekterat över och som jag kommer tillbaka till, speciellt nu när barnen bor hos oss på heltid. Jag tycker att barn är svårt och jobbigt. Det har jag alltid tyckt. Det är så tabu att tycka det och jag har skämts en del förut. Det är tabu att man vill ha egen tid. Att man vill ha sig själv för sig själv. Jag har insett att jag trivs bäst själv.
Och jag längtar till den dan de flyttar hemifrån för att jag ska kunna göra det jag inte kan nu. Vad jag vill? Resa, ha mer tid för mig, slippa orosmoment som att titta på klockan och undra ifall han kom ihåg att äta middag då jag måste skjutsa han till träning om exakt 5 minuter. Orosmoment är liksom nåt jag har dragits med så mycket att det blir olidligt.

Låter jätteknasigt :( men det är så jag känner. Med barn blir man låst. Jag känner mig låst. Nu är mina ungdomar, med egna viljor och krav. De behöver bli lyssnade till och räknade med vilket är självklart. Men att 4 olika viljor bestämmer vad de vill äta till middag är liksom inte så populärt. Eller vi kommer ingen vart på det.

Jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn. Och jag tycker fortfarande att småbebisar är gulliga och söta och pratar alltid töntigt så fort jag får peta på en bebis. Sitter på rödlysen och vinkar till bebisen i bilen bredvid. Snart vinkar hela familjen till mig antagligen på grund av barnets leende och högljudda förtjusningen som deras unge har när han/hon vinkar till mig och jag vinkar tillbaks. Men barn är jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle få det så jobbigt. Och att jag skulle splittra kärnfamiljen. Och att han skulle jävlas med barnen. Och att jag skulle gå in i väggen. Och ta mig därifrån ensam. Och att jag skulle ha dåligt samvete.
Och ändå är jag jävligt tacksam för allt som har skett. Jag är tacksam för det jag har nu. Och jag vill på något sätt lära barnen vara tacksamma och uppskatta det de har.
Och de har det bra, jävligt bra.