Jag står vid båten till Gotland och har precis vinkat av min stora son. Jag har en klump i halsen. Inte för att han åker till Gotland. Utan för att han väljer att göra det med sin bästa vän (och dennes mamma förståss). Jag går sakta till bilen och tänker på hur min mamma måste känt sig när jag växte upp. Hade hon också en klump i halsen när hon vinkade av mig till Ryssland? Kände hon sig ledsen när jag valde andra framför henne?
Enligt min psykoterapeut så är detta en väldigt viktig fas i tonåringes liv. Det är nuhan frigör sig, klipper navelsträngen. Det är nu jag ska lita på att han klarar sig, lär sig, utvecklas. Och jag gör det. Jag måste liksom spela mina kort rätt. Blir det problem så kommer de alltid till föräldrar. Och då gäller det att reagera rätt.
Som när han och bästisen krockade med en bil på mopeden, två dagar innan de skulle på hockeycamp. Bästisen bröt armen, min son med stukning av fot och lite skrapmärken (över hela högra sidan). En halvdag på sjukhuset för röntgen (bra att kolla), och han är på väg till Gotland. Ingen hockeycamp blev det, men bara chilla med bästisen.
När jag kommer hem så är lilla killen hos en kompis över dan. Det är nu jag ska njuta av att jag är fri. Jag kan göra vad jag vill. Vad gör jag istället? Jo ringer varannan timme till lillgrabben och undrar om han vill bli hämtad.
Snacka om att gå emot sig själv.