Vi var tvungna att åka för att hämta hockeytrunk bl a. Nu får vi hämta alla hockeygrejer (vi har ju köpt en hel uppsättning)
Det tog nästan 1 timme.
Sonen hämtade allt han valde själv. Blev ledsen i bilen. Grät. För att han tyckte det var jobbigt att vara där. För att han inte kände sig hemma där. För att han hade dåligt samvete. För att han lovade komma till pappa efter hockeycampen vilket han antagligen inte kommer hålla. Han vill umgås med pappa och samtidigt inte.
Han vill känna trygghet där vilket han inte gör. Och det gör att han får dåligt samvete ännu mer.
Han har inte valt detta. (Separation) Men detta är nog bästa alternativet som finns. Han har inte valt att se att pappa ska förstöra för mig.

Jag blev riktigt ledsen för sonens skull. Han grät på ett vuxet sätt, så där som vuxna karlar gör. Önskar att han inte kände så. Önskar att hans pappa var annorlunda. Mot sina barn, mot mig. Och förklarade att det är ok med de känslor han känner. Det är ok att gråta och visa att han är ledsen. Och att alla är olika. Att vi kan inte styra hur andra ska vara mot oss. Och att han (och hans bror) får lära sig hantera människor, situationer som är jobbiga och obehagliga. Och jag om jag kan hjälpa honom så gör jag gärna det.

Sitter i skuggan med dunderhuvudvärk. Väntar på att ipren ska börja verka. Vi är hemma. Båda ungar har kompisar på besök.
Mitt i matlagningen, när jag blandade köttbullar(!) kom jag på en sak. Hur gör andra ensamstående mammor med era barn? Hur aktiverar ni dem? Tvingar ni dem att göra saker med er? Åker ni och sitter på en sandstrand fast än ni har ont i huvet eller magen? Har ni också dåligt samvete för att ni inte har tillräckligt med tid? Pengar? Och/eller lust?

Vägen mot poolen

Lääängtar till skolorna börjar!! Lärarna ska ha en fet lön och stort eloge för tålamod de har med barn bland annat mina.
Tycker det är himla svårt att aktivera tonårsbarn. 4 vuxna viljor ska samsas och komma överens. Och tonårshormoner på det liksom. Vissa dagar är jag helt gråtfärdig.
Min 15 åring kan inte göra sina egna smoothies, vaknar alltid på pisshumör och det enda som han vill göra (förutom att gymträna med sin bästa vän) är spela spel. Han behöver påminnelse om tandborstning, duschning, som om han vore ett handikappad barn (inget fel på att vara handikappad).
Min 13 åring vill endast göra det han vill, att bada i badhus och bli serverad, gärna dygnet runt.
Just nu är jag vid ett sjö ca 3,5 km från där jag bor, med min 13 åring som ville så gärna umgås med sin kompis. Kompisen har mindre syskon, samt en moster som har en lika gammal son som det mindre syskonet.
Vem fan åker till ett sjö när man har egen pool hemma???
Jo jag.
Jag har försökt cykla hit med barnen. Har försökt göra något med barnen, vad som helst, utan resultat.
Nu är jag arg för att jag är där jag inte vill vara. Förutom att jag känner mig som tredje hjulet bland S och hennes syster så tycker inte min son passar här heller. Jag menar andra barn hade klarat sig utan han.
Med det sagt åker vi snart hem.
Jag har alltid varit en tråkig mamma. En mamma som aldrig har kunnat sitta på stranden medan barnen stoppade munnar full av sand. Har aldrig varit en kaffe mamma eller cafemamma. Pojkarna har varit mer pappiga. Pappa är den som har hoppat från klippor, och gjort grabb grejer med barnen. Ja förutom när de var riktigt små och jag har tillbringat i princip varenda storhelg själv med dem.