Veckorna går snabbt. Februari är här.
Jag har tänkt hur det skulle se ut om jag skaffar en hund. Förutom att det är jag som får gå ut med den så känns det som att det vore orättvisst att skaffa en efterson den kommer vara ensam så mycket.
Jag har ingen tid med hund. Eftersom iden är min så vill jag självklart inte belasta andra med att ta ansvar för den. Det betyder att jag aldrig kan resa eftersom jag inte har någon att lämna den med. Och ibland vill jag resa.
Jag måste se till att kunna ha den med när jag är ledig.
Jag måste lägga ner mina tankar på hund.

Jag saknar min hund med exet. Han har varit en stöttepelare i otroligt jobbiga stunder.

Det är så märkligt egentligen att exet låter inte mig träffa hunden bara för att jag valde att lämna han. Hur sjukt låter inte det?!

Och så märkligt att nu när jag har viljan så kan jag inte. Sedan när möjligheten kommer, kanske jag inte har viljan... Hur man än gör blir det aldrig bra.

Idag hade jag möte med min familjebehandlare. Vi pratade om barnen, vad som hänt förra veckan, hur det går i skolan för dem, vad de säger och tycker.
Känns som att vi inte kommer till de konkreta råden som jag blev lovad för ett tag sedan. Eller så gör jag redan som man "ska" enligt de normer som finns.
Suck. Jag hoppas att det ger något till slut. Att all tid jag lägger ner är inte förgäves. Det har blivit en förändring enligt barnen. Bara tanke på att jag var tvungen att gå till soc för att barnen inte fick mat gör mig förbannad! Det som borde vara så självklart.

Ibland känns det som att jag själv har tagit vatten över huvudet. Att jag aldrig borde ha anmält honom. Jag hade barnen ett tag, och sedan backade de för att de ville undvika frågor från han. Vilket är förståeligt. Men jag vill inte kriga med han. Jag har aldrig velat kriga med han. Jag ville lösa det som man "borde". Jag är avis på andra föräldrar som uppfostrar sina barn tillsammans fast de inte är bästa vänner. Jag är avis att andras män sätter sina barns välmående i första hand, som väljer barn före sitt eget ego. Och undrar vad som är fel på mig eftersom jag fick dras just med en "sån" man...

Så jäkla märkligt egentligen att jag alltid är tvungen att gå den hårda vägen. Som om jag är född till en krigare. Långt ifrån. Jag är mesig, emotionell och otrolig tråkig. Förutom att jag har rätt dåligt självförtroende och är osäker på alla mina val här i livet (tack, mamma) så har jag massa rädslor. Och hur jag än gör så måste jag alltid kämpa, lära mig eller stå ut med saker och ting.
Det enda som jag alltid velat med livet är leva lungt.
..
.
Och en hund.

Jag kan inte hitta barnens videor. :(
Jag är så ledsen. Har letat i flera dagar överallt där jag kan ha lagt de. Har gått igenom alla ställen där jag kan ha petat in de men hittar ingenstans.
Bilder och videor är typ heliga för mig. Jag har sparat det för barnen...eller för mig när jag blir gammal och ensam och vill minnas hur det var när barnen var små. Inte för att jag har glömt det, men på videorna är det bra moment, sådana som man vill ska fastna på minnet. Sådana man vill se om och om igen. Skratta åt samma gulliga min. Ush jag är så ledsen :(
Har alltid haft kort minne men nu är det nästan så att jag är orolig för mig själv. Fast allt jag "gömmer" eller markerar som "viktigt" verkar jag glömma bort vart jag lagt :(