Det som inte dödar dig härdar dig...

Tack var och en av er för alla lärdomar!

Jag är ledsen över hur förhållandet mellan mina barn och deras pappa har blivit. Barnen är ledsent bittra över hur mycket plats hans nya med sina barn tar. Det är sorgligt för mig att barnen ser hur han har förändrats gentemot dem. Och jag blir bitter och arg när jag tänker på att så var han inte när vi bodde ihop. Han kunde aldrig och då menar jag ALDRIG missa deras träningar! Det vara tabu att tänka ens tanken. Hela vårt liv och alla våra semestrar kretsade till hur mycket träningar barnen skulle missa. Vi åkte inte på semestrar pga det däremot gjorde vi det under skoltid.. Bra att visa barnen tidigt om vad som är viktigt här i livet. Tydligen var sport det. Varför är jag förvånad över att det inte går bra i skolan för de.
Nu helt plöstligt då och då dyker han inte upp på träningar. Tydligt har det blivit en förändring som barnen påpekade för mig fast jag hade märkt det. Jag hoppades att de inte skulle göra det. Barnen ringer mig så fort telefonen är trasig, vantar och mössor ska inhandlas eller om de behöver nya byxor. Han håller inte sitt ord till de när han lovar att de ska hitta på saker som sedan aldrig blir av. Barnen har själva reagerat på att tiden är så mycket långsammare där än hemma hos mig. Mitt mamma hjärta blöder när jag ser hur motvilligt de lämnar mitt hem. Hur de till varje pris hittar ursäkt att stanna ett par minuter längre... Hur de inte får komma hem till mig under hans vecka. För de vill inte förklara sig, de vågar inte säga emot han. Förstår inte hur han tänker i allt detta. Hans ilska och hat mot mig förstör våra barn. Att han inte inser det själv.
Jag hoppas hoppas att det kommer vända snart. Jag ser att de mår bättre, men inte tillräckligt för att kunna agera så som de själva önskar.