Sista dagen på september månad.

Hela veckan har unge 2 och halva veckan unge 1 har varit sjuka. :(

Hatar när barnen blir sjuka. Blir ännu mer stressad då.

Kämpar med plugg. Kämpar med barn, träning, tiden... Har en sån negativ dag idag :( Blir så trött på mig själv.

Fick Hm paket med kashmit tröjor som jag blev så besviken över. Så stickiga. 

Och i flera dagar har jag haft sjukt ont i nacke/rygg fast än jag gör min morgongympa och massa andra rörlighetsöveningar så fort tiden finns. Har just nu ingen tid till en sjukgymnast.

Försöker att inte stressa och ta mig tid för vila då jag har känningar av att det kryper i huvet på mig. Hua. Har även haft problem med magen och drömmer otroligt mycket. Stress är inte bra.

I Arbetspsykologi läser jag om intressanta saker om stress, motivation, arbetstillfredställelse. Jätte intressant. Gruppen är nu bildad. Vi är 4 st som jobbar med samma arbetsuppgifter som ska lämnas in i slutet av månaden. Även här känner jag att jag lägger ner all min vakna tid till (förutom allt annat dårå)...

Pappan har ringt och trakkaserat barnen för att jag har ansökt om underhållsbidrag. Som vanligt ringer han onykter. Som vanligt gråter någon unge. Jag har insett att barnen mår så mycket bättre utan att ha han i sitt liv. Så länge han inte ringer och tjatar på dem så mår de bra, så fort han hör av sig så blir det oroligheter. Lillkillen har berättat att han minns hur jobbigt jag hade det när jag bodde med pappa. Han tyckte synd om mig. Du är så stark, sa han. Han är den som uttrycker kärlek. Han har flera gånger sagt att han älskar mig. Han pussar mig på kinden och kramar mig hårt. Jag är deras trygghet. I vått och torrt.

Jag vet att de saknar sin pappa. Och jag önskar av hela mitt hjärta att de skulle ha en bra kontakt med honom. Men jag har slutat uppmuntra de till träffar. En incident påverkade, när stora grabben skulle åka till papp med sin kompis med övernattning. De hade kommit överens tidigare i veckan och sedan när det väl skulle ske. Inte nog med att pappan inte kom till träningen. Han svarade inte i telefon. För att sedan svara och svamla i luren. Ingen av dem ville åka så klart. Mitt barn grät i bilen som om han är 5, fast han är 15. Han tyckte att det var så orättvisst. Varför inte han kan vara som andras pappor. Besviken. Igen.

Och nu som vanligt följer förföljensen av att han vill att barnen ska komma och hälsa på han. Ingen vill. De säger jag vet inte. Han är full. Han är arg. I helgen fick jag gå in och lägga på luren. På bådas telefoner. Herregud, har måste vara psyksjuk så som han pratar med barnen. Jag har spelat in samtal. Min lilla vill att jag ska spela in samtal. Han som är skör och har dåligt självförtroende och behöver lyftas. Hur ska jag lära han att han ska stå emot när någon vill trampa han. När den där någon är hans PAPPA.

Den stora visar tecken på aggression. I spel. Så kanske är alla barn? Jag vill att mina barn ska vara som andras. Jag vill att de ska må bra och vara barn. Jag känner mig ensam i mitt föräldraskap. Vi ska vara två som är stöd för våra barn. Här måste jag skydda barnen från pappan. Känns helt sjukt.

Men ingen fara. Vi överlever. Vi alla överlever. Mina barn kommer överleva, må bra och inte låta sig någon trampa på dem, ge dem dåligt samvete.

Stora killen har uttryckt att han inte hockey är lika kul. Han funderar på att sluta...ibland. Han tycker det är synd då han hållit på sedan 6 års ålder. Han vill göra annat. Jag säger inte så mycket mer än att det är hans beslut. Att jag finns där som stöd oavsett vad. Tid finns, han kan tänka på saken, vi kan diskutera det fler gånger om han önskar. Innerst inne jublar jag. Han vill NÅNTING!!! Han har slutat säga jag vet inte. Han har börjat resonera, tänka vad som är bäst för han, sätta sig på första parkett. Processen har börjat. Han är 15 år och 3 månader.

Jag älskar mina barn över allt annat. Jag önskar deras liv sett ut annorlunda.