Har länge klagat på att jag inte hinner göra så mycket under dygnet. Har även sett i olika medier folk som gör något jämt och känt mig helt oduglig på att leva...varför man nu jämför sig med andra... Men jag har även reflekterat över folk som faktist hinner med saker. Jag har under många många år hållit på med multitasking något som inte så där är jätte jättebra ur stresspunkt. Kanske därför jag känner att åren har gått men jag hann aldrig njuta av livet? Vart tog tiden vägen? En av anledningarna till att jag gick in i väggen för x antal år sedan... Det sägs att man lär sig av sina misstag. Ja andra kanske gör det, inte jag. För här sitter jag igen med multitaskning:

Större barn som inte mår bra = tårar, oro, ångest, psykolog, diverse utredningar, möten hit och dit, släppa allt och hjälpa barn i tid och otid..

Soc anmälan av ex = stämning, advokat, soc, möten hit och dit, barn som inte mår bra av antagligen allt det också =jag ska vara stark, ge trygghet, lyssna, stödja, klappa, pussa, älska.

Jag = komvux kurser som jag måste bara ha NU, egen träning för jag sitter still på jobbet (stress i sig då jag prioriterar annat oftast),  ta hand om sig själv som kvinna, tjej(= ansiktsmask - när jag dammsuger, handmask - när jag är totaltutmattad i soffan/sängen, massage?, träning?, solning?,   kaloriräkning?,   snacka skit i tel med andra kvinnor   samt klämma in det där att bara vara och inte göra ett skit...finns ju inte på världskartan     ) + ta hand om hela hushållet förutom matladningen, koll på att alla barn kommer till och från sina träningar och pysslet kring vem lämnar/hämtar vem.

Just det och så heltidsarbete på allt detta.  

Det kanske är jag som har så höga krav på mig själv att jag vill hinna med allt. Det bästa med detta är att jag hinner göra allt ovanstående med ständigt dåligt samvete om att jag aldrig hinner koncentrera mig och njuta av det jag håller på med. Och ständig huvudvärk.

Men om jag skulle göra en sak i taget så skulle jag nog inte hinna med hälften av det jag gör idag. För det ÄR viktigt att barnen mår bra. Det ÄR viktigt att jobba och tjäna pengar. Det ÄR viktigt för mig som kvinna att se bra ut och ta hand om mig. Man vill alltid utstråla ungdom, hälsa och välmående! Det ÄR viktigt med träning för att jag mår bra av det. Det ÄR viktigt med mina kurser då mitt nuvarande tråkiga jobb gör att jag mår ännu sämre än jag mår. SÅ vad ska bort då i så fall??

Grejen är att det finns så mycket mer man skulle vilja göra (som även andra faktist gör). Resor är ett ex. Man behöver tid för detta. Och man behöver vara mottaglig för att resa. Jag skulle vilja umgås mer med andra, något jag varken prioriterar eller orkar med idag.

Vad skulle du vilja göra?

Hur prioriterar du i ditt liv? Hur får du ditt liv att gå ihop? Tipsa mig.

Sitter med komvux matte B och känner mig helt dum i huvet. Det var visserligen länge sedan jag satt med skolböcker men nu känns det som att jag borde aldrig ha tagit i en skolbok... suck. Kan inte heller komma på att jag har haft stort behov av dessa matematiska tal i verkliga livet.

Mina barn har kommit på att de kan utnyttja mig. Min stora ringer mig och ber mig om pengar. Det är enda gången han ringer mig...ever. Fast han är hos sin pappa så ringer han mig om pengar.

Den lilla, han ringer mig så fort han behöver ta sig nånstans och inte orkar. Igår tex ringde han och bad om skjuts hem till pappa. Har bussar slutat gå? Jag sa så klart nej...eller tidigare var det inte självklart med ett nej. Men nu är det för mycket.

Hockey tränaren hittar på samma dumma saker. Som att ha träningsmatcher och träningar på andra sidan stan. Det gör att man måste åka fram och tillbaka samt är träningstiderna sena. Herregud, säsongen är slut, skaffa ett liv!!!

Annars, ja annars är allt suveränt!