Igår blev det en spontanmiddag hos M. Vi pratade massor om barnen och jag kan inte ens föreställa mig när hon berättade att hennes 17 åriga gjorde abort i sent i graviditeten. Vi visste att hon inte mådde bra och kände dig konstig och gick ner i vikt, var illamående. Hon berättade även att efter att ha varit hos 4 olika läkare och på olika instanser så var det INGEN läkare som tog ett grav test. Sjukvård år 2018. Det är skandal och de kommer göra allt för att gå vidare med detta. Flickan fick föda fram ungen (jag fick se bild) inför ögon på M.
Hon var rätt stor och troligen hade läkarna ?räknat? fel och hon var mer gången än hon var. M hade åldrats sen vi sågs :( Det syntes att allt detta tärde på henne.
Jag tänkte på min abort. Här kunde jag sitta med 3 barn och slita sönder håret. För bra skulle jag inte ha med den mannen. Det skulle inte ens vara troligt att jag skulle lämnat han vilket är ännu värre. Men jag gör ju inte det. Ibland skäms jag för att jag inte ens har dåligt samvete över min abort, och då var jag emot abort, tills jag själv valde att ta det beslutet. Då var jag visserligen i v5+6.
Jag undrar ibland om jag får mer chanser till barn eller om jag har förbrukat min barnakvot i detta liv.
Fel dag att skriva om barn då jag känner mig så maktlös och ledsen över alla mail jag får som rör skolan. Den stora är sjuk, igen. Det är värre än med småbarn. Aldrig har jag trott att man kunde känna sig så misslyckad och maktlös som i ett föräldraskap. Min barnakvot är nog uppfylld. Han där uppe (vi pratar fortfarande inte med varann) såg verkligen till att jag skulle få gå den hårda skolan när det gäller barn. Sen gäller det att skaffa barn med någon som vill ha barn, det vill ju inte min sambo.

Aldrig har valfrågan varit så mycket prio som i år. Har funderat på hur folk försöker provocera annat folk genom sina inlägg på facebook, twitter, instagram etc. Många vill rösta på SD. Många är emot SD. Man blir ifrågasatt över vad man tycker oavsett vilket parti man vill rösta på. Just i år är SD väldigt populärt parti och väldigt provocerande.

Som utlandsfödd svensk så tycker jag att det inte är konstigt att SD tar så stor plats. Jag tycker däremot det är konstigt att folk inte vågar stå upp för att de gillar SD och kommer att rösta på dem.

Folk blir sura på varandra bara för att man tycker annorlunda. Svenskar gör sin röst hörd genom att provocera genom att skriva lite text. Jag har lust att klappa händerna för att jag inser att folk är inte döda i det här landet. Zombier som vi är, intryckta med våra ansikten i telefoner och paddor blir vi helt plötsligt levande när det handlar om val och provokation. Lite rörelse i grytan i våra trygga, välplanerade liv innan vi somnar igen i 4 år till.

Fast vänta lite nu, ska det verkligen vara så att man ska bli ovänner för att man tycker olika? För lite är det väl vad politiken går ut på. Det gör inte folk eniga, tvärtom, det gör att folk glider mer och mer ifrån varandra. Klungor som tycker så är vänster, klungor som tycker så är höger, och de som aldrig vaknar upp ur dvalan är mitt emellan.

Sverige är ett land där man kan ha olika åsikter. Gör det mig till ett sämre människa för att jag tycker annorlunda? Eller borde jag kanske vara tacksam för att vi lever i ett land där vi kan tycka olika.

Är det verkligen viktigt att ens vänner ska tycka likadant politiskt? 

Vilka frågor i valet är viktigast för dig?

Jag står på cafet i en av ishallarna i väntan på match. Andra mammor och pappor kommer in, köper kaffe, hälsar. Jag inser att jag vet inte ens namn på vissa. Och skulle aldrig gissa om vilken unge tillhör till vilken förälder. Min son har spelat hockey sedan han var 5-6 år gammal. Jag har sett föräldrarna/hälsat på i nästan 10 år.

Bekantskapen uppsagd.

20 års vänskap avslutad.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller om det är så bara med kvinno vänskapen.

Jag har inte många tjejkompisar. Inga alls om jag tänker efter. Jag är inte beroende av människor mer än mina barn och nu min sambo. Och jag både lider och inte lider av det. Visst är det kul att ha vänner som man kan träffa då och då, snacka tjejsaker med, fnittra, göra roliga selfies med, eller skvallra med.

Men jag har inga sådana vänner. Vänskap betyder ärlighet för mig. De som jag har sett som mina vänner har svikit mig. Mer än en gång. Vid olika tillfällen.

Vi är tre kvinnor. Alla har olika liv, olika antal barn, olika antal äktenskap., olika mål. Vi arbetar i olika brancher, olika tider och tjänar olika mycket. Det enda vi har gemensamt är den solidariska kvinno medkänsla och att vi

en gång i tiden hamnade i Sverige från samma land.

Vi har under alla år befunnit oss på olika nivåer i livet. Medan den ena skaffade barn, kämpade den andra med sin partner att hålla ihop, eller när den ena sökte efter meningen med livet och sin plats under solen, medan den andra har hittat sin plats under samma sol...låter så luddigt.

Jag har aldrig känt att vi hade rätt timing. Jag har alltid känt att antigen så har jag redan gått igenom det där eller så var inte jag där än. Som tex när vi alla var singlar samtidigt. Vi hade inte blöta fester, inga högljudda träffar eller skitsnack under samma tak till 3 på morgonen.

Jag vet inte om det är så att alla appar gör att man har blivit folkskygg eller bekväm av sig och inte ta sig tid att ses. Eller på något sätt så hittade de aldrig tid att ses med mig i alla fall. För de två kunde och hade tid att ses när jag inte hade det. De reste flera gånger tillsammans och planerade saker.

Under flera år har jag vid flertal tillfällen frågat efter en gemensam träff men det har aldrig blivit av. Inte heller ringdes vi så ofta. Man kunde skriva och diskutera genom whatsapp men inte i verkligeheten. Jag var till slut tvungen att fråga vad som var fel eftersom de aldrig ville träffa mig. För nånstans kände jag mig utfryst.

Den ena svarade att jag har som vanligt fel timing, hon hade massa egna problem att ta itu med.

Den andra svarade på ett väldigt märkligt men ändå så ärligt vis genom att skicka mig en dikt...där hon ber mig fara?